Arkiv för april, 2011

Vi vill kunna se ”Norrtullsligan”!

20 april 2011

Det borde vara en självklarhet att alltid kunna köpa eller låna ”Norrtullsligan”. Men också att kunna se den som film. Om du, precis som jag, blev begeistrad av filmen när den visades på Cinemateket, eller om du inte hade möjlighet att se den – i mitt tycke – mycket intressanta och sevärda filmatiseringen, skriv eller ring i så fall till Svensk Filmindustri (SF), som har rättigheterna och kräv att de släpper ut filmen som DVD!

SF:s hemsida:

http://www.sf.se/

Tel: 08 – 562 600 00

E-post: info@sf.se

/Pnorrtull

”Blunda och föreställ er ljudet av spårvagnar och träskor”

20 april 2011

Klicka på fotona från stadsvandringen i Norrtullsligans fotspår. Hela gänget på 40 personer släpptes förbi gallergrindarna så vi kunde titta på Elin Wägners innergård och port på Upplandsgatan. Vår pålästa och engagerade guide Mikaela Kindblom berättade om boken, filmen, Wägner och läste citat ur Bangs brev och Vera von Kræmers bok (tror jag det var).  Promenaden avslutades i kvällssol uppe på Observatorielunden. Tusen tack till Mikaela och ABF Stockholm!

19 april 2011

bokcirklarseNytt evenemang den 15 maj kl 15.00, då loggar vi in på Bokcirklar.se och diskuterar Norrtullsligan.

Vi ses ikväll på Norrtullsligan-stadsvandringen!

Norrtullsligan som e-bok

15 april 2011

elib_eliblogo2Nu finns Norrtullsligan av Elin Wägner som e-bok.
Att köpa och låna på bibliotek.

Tävling!

15 april 2011

bamse_skattTävling! Vinn biljett till stadsvandringen i Norrtullsligans fotspår. Tio biljetter lottas ut.

Varför föreslår Eva i Norrtullsligan att de ska strunta i att betala skatt?

Mejla svaret till helena.eitrem@forfattarcentrum.se senast måndag kl 17.

Omslagskavalkad

14 april 2011

Klicka på bilderna. Tack Marianne Enge Swartz!

Hos Kvinnliga Kontorister

14 april 2011

008Igår besökte Marianne Enge Swartz och jag Kvinnliga Kontoristföreningen i Stockholm där vi pratade om Norrtullsligan och Elin Wägner. Föreningen håller till i en tjusig våning på Flemminggatan. När jag blev visad runt pågick en spanskakurs i biblioteket. Senare serverades smörgåsar och kaffe och ett stort gäng pensionerade kontorister minglade och lyssnade på vårt samtal. Damerna var insatta, de hade både läst Norrtullsligan och besökt Wägners gamla hem Lilla Björka.

På bilden syns Maggie Wessman med Marianne Enge Swartz i biblioteket. Maggie berättade att KKF har ett manuskript till en föreläsning som Elin Wägner höll på Kvinnliga Kontoristföreningen i början av 1900-talet. Hon ska leta reda på det och ge en kopia till Elin Wägner-sällskapet.

Föreningslivet är så mysigt. Kommer föreningarna finnas kvar när jag blir pensionär?

Inga-Lill Lundkvists anteckningar

06 april 2011

Inga-Lill Lundkvist (f. 1926) är författare, konstnär och har arbetat inom psykvården i mer än 25 år. Hon börjar dock som kontorist. Det här är hennes anteckningar inför ett samtal med Jonna Sima på Söderbokhandeln den 5 april 2011. Tyvärr blev Inga-Lill sjuk och kunde inte medverka.

…………………………….

1944 började jag arbeta på kontor. Det var på Stockholms stads arbetslöshetsnämnd.

Då var jag 18 år och bodde kvar hemma.

Jag stannade där ett år men trivdes inte speciellt bra med arbetet. Jag hade en väninna som skulle utbilda sig till skolkökslärarinna och hon tyckte att jag också skulle göra det. Hon hade just avslutat en halvårig anställning på en herrgård och föreslog att jag skulle efterträda henne. Och det gjorde jag. För att komma in på seminariet fordrades att man arbetat ett halvt år i stadshushåll, vilket jag också gjorde. Men då jag slutat där kände jag inte för att utbilda mig till skolkökslärarinna.

Så det blev kontor igen. Den här gången Försäkringsbolaget Trygg. Det var inga svårigheter att få arbete på den tiden. Jag gick bara upp och frågade och de sökte semestervikarier så det var bara att börja.

Men så var det då bostaden. Jag och en annan väninna hade tidigare talat om att flytta ihop och nu bestämde vi det. Jag åtog mig att gå till en bostadsförmedling och vid besök där blev jag hänvisad ett rum i slutet av Götgatan, inne på gården. Och då jag kom dit var hela trappan full av flickor som satt och väntade på tur att se rummet. Jag tänkte gå men så fick jag se några pojkar som sköt med luftgevär mot en uthusvägg. Jag fick en impuls att fråga om jag fick skjuta ett skott. Och de räckte över geväret och blev väldigt imponerade när jag sköt mitt i prick. Men sedan satte jag mig i trappan igen. Och efter en evighet blev det min tur och jag fick lämna namn och adress. Värdinnan skulle höra av sig.
Det trodde jag ju inte på men en dag ringde hon och frågade: ”Var det fröken som hade röd hatt?” ”Jaa”, sa jag. ”Ja, fröken får rummet”. Jag blev ju mäkta förvånad, men det var sonen i huset som jag skjutit luftgevär som hade sagt att han ville ha den tanten.

På försäkringsbolaget arbetade jag första tiden mest med maskinskrivning. Lönen var inte särskilt hög men man hade fri lunch, och den var väldigt bra. Och så fick man sluta tidigare på fredagar, vara ledig lördagar och börja senare på måndagar. Det var med tanke på att man skulle få en längre ledighet för att följa med familjen till landet.

Flickor som arbetade på kontor ansågs vara s.k. familjeflickor som bodde hemma tills de gifte sig. Efter bara några månader fick min väninna barnförlamning och kom på sjukhus. Och jag måste flytta.

Och då kom jag till grevinnan. Hon hade en jättestor lägenhet och hyrde ut 4 rum. Det bodde redan 3 flickor där, Jag fick jungfrukammaren men den låg precis bredvid köket så det var bara bra. Grevinnan var väldigt snäll och med flickorna blev jag snart bekant. Vi träffades mest i köket men där fanns ett stort bord som vi ofta samlades vid. Och ibland bjöd grevinnan sina flickor på lunch.

Så småningom fick jag lite andra arbetsuppgifter, bland annat tog jag emot skadeanmälningar, det var s.k. drulleförsäkring och massor av sönderslagna saker rekvirerades in för prissättning eller lagning. Just då hade nylonstrumporna kommit. Det kom massor av strumpor. På gatan mitt emot fanns en butik där man kunde få strumpor uppmaskade. För att få slut på de oerhörda mängderna av trasiga strumpor så infördes självrisk och då blev det inte lönsamt att skicka in strumpor längre. Ibland kom det in märkliga skadeanmälningar, en löd så här:

Detta är jag själv som har omkommit. Genom en blomkruka. Ramla på.

Jag förstod ingenting så blanketten lades åt sidan. Långt senare kom en räkning på ett toalettstolslock. Jag kände igen handstilen. Och som tur var så var det bara ett toalettstolslock som hade ”omkommit”.  Det är inte alltid så lätt med svenskan.  Arbetet innebar också att jag fick gå ut och låta värdera olika föremål, det var sönderbrända dukar, trasig tallrikar, skålar, tavlor, ja allt tänkbart.

Så började jag på Konstfack på kvällarna. Efter en termin slutade jag och började en målarskola i Gamla stan och där gick jag flera år. Och efter 5 år så ville jag se stora världen och sade upp mig och tog anställning i en familj i England som au-pair . Efter ett år reste jag hem igen och fick till min glädje tillbaka anställningen på försäkringsbolaget.

Men inte rummet. Så det blev att söka rum igen . Och jag fick ett väldigt vackert rum. Men värdinnan avskräckte mig från början. Då jag just flyttat in så kom hon och berättade hur den andra lilla fröken som bott där gjorde: ”Jo, hon drog ut byrålådorna så här på kvällen, förstår fröken, för att inte förorsaka något oväsen på morgonen.” Och så hade jag badat en lördag eftermiddag och då blev hon alldeles förskräckt och sade:” Tänk om min bror skulle ha kommit då fröken var på väg till badrummet. Om det skulle ha blivit en sammanstötning g då i hallen”. Så efter en månad sade jag upp mig och då hade jag sådan tur att min väninna hade lyckats få tag i en möblerad lägenhet där vi flyttade in.

Och sedan gick det som det kanske förväntats av kontorsflickor att vi gifte oss båda två.

Inga-Lill Lundkvist, 4 april 2011

Jonna Sima och vittnesmål på Söderbokhandeln

06 april 2011

Tack alla som kom igår till Söderbokhandeln när vi pratade om “Kontorister då och nu”! Tyvärr blev kvällens ena gäst Inga-Lill Lundkvist sjuk, men jag läste upp några välskrivna anteckningar från henne, lägger upp dem som en separat bloggpost. ETC Stockholms redaktör Jonna Sima var dock på plats och drog paralleller mellan Norrtullsligans kontorister och hur arbetslivet är idag. Jag ställde några frågor till henne. Det har gjorts många framsteg sedan 1908 då Norrtullsligan publicerades första gången, men sedan 90-talet även en hel del försämringar för arbetstagarna.

Mer än trettio personer lyssnade och framför allt berättade om och diskuterade egna upplevelser i arbetslivet; som kontorist på 60-talet, som bemanningsföretagsanställd idag. Att som bemanningspersonal inte få hela lönen, att inte bli en gänget på arbetsplatsen, att byta arbetsplats stup i kvarten, att inte ha någon trygghet. Vi pratade om telefonförsäljare, LO, deltidsarbete. Hur arbetstagarens rättigheter och trygghet nu urholkas. Jonna Sima försökte avsluta i en positiv ton och menade att facket är en lösning.