Fy vad härligt Stockholm är i dag. Solen är vår bästa vän. Intill Årsta bibliotek finns det en uteplats som man bara når inifrån biblioteket. För bara någon vecka sen var marken täckt med snöberg och gråa nyanser. Inte nu. Hur det gick till är oklart, men marken är täckt med små blommor och utemöblerna står där de var placerade i höstas. Bara att slå sig ned med kaffet och kaffet. Om man låtsas att det är en laptop jag skriver ifrån sitter jag där nu. Och funderar över hur man bäst kan presentera Mian Lodalen. Jag har inte hunnit läsa någonting av denna författare ännu. Trots detta råkar jag veta att hon har skrivit en bok som - gissa vad - utspelar sig i Stockholm! Den heter någonting i stil med Smulklubbens skamlösa systrar och i vår bibliotekskatalog står det att boken utspelar sig i Stockholms homovärld. Där har vi det igen, det lustiga. Att Stockholm som är en stad rymmer flera världar. När man surfar runt på Mians hemsida upptäcker man rätt snart att hon sysslar med mer än enbart författande. Hon är kanske en tidstypisk stockholmare, helt enkelt, som inte har mindre än 5 yrken på en o samma gång. I morgon kväll gästar hon Stockholm berättar-finalen på Stadsbiblioteket vid Odenplan. Jag misstänker att hon kommer att stå för ett minst sagt häftigt framträdande!
Arkiv för ‘Program’
Rapport från en solstol
14 april 2010F E S T!
12 april 2010
På torsdag är det fest på Stadsbiblioteket i Stockholm. Under mars månad har vi stockholmare röstat fram våra absoluta favoriter bland stockholmsskildringar. Nu har det blivit dags att avslöja resultaten. Vem tar hem romangenren? Vem/vilka har gjort den vassaste serien? Vilken sång lyssnar vi på när vi mår i Stockholm? Vilken deckare på stockholmsk mark ger oss mest? Vilken dikt är stockholm rakt i hjärtat? Och vilken barn/ungdomsbok ger dig stockholmsk feeling?
Rätt och slätt: Vilken är den bästa stockholmsskildringen? Det vet vi på torsdag någon gång efter klockan 19.00!
Bloggen kommer att ösa på nu. För att stå ut de sista rafflande dagarna innan resultaten står klara ägnar bloggen måndagen, tisdagen och onsdagen åt att fullständigt peppa igång inför denna finaldag! Vi kommer att snacka om de författare som besöker finalkvällen, vilket mingel man bör eftersträva samt spekulera i vilken hemlig spelning som kommer att äga rum. Häng med.
En bildskön karl…
11 april 2010
…det var han, denne August Strindberg. Inte konstigt alltså att han i dagarna åter blir föremål för en grafisk novell (ni vet, det som tidigare kallades serie). Den här gången är det Fabian Göransson som släpper en tecknad variant av Inferno. Har inte haft möjlighet att läsa den än, men kan upplysa om att den fick en reserverat positiv recension i DN. Även seriebloggen Shazam är positiva, även om de konstaterar att historien tappar fart mot slutet.
Tidigare ute än Fabian Göransson var Per Demervall som under 1980-talet gjorde om Röda Rummet till serie (där förekommer förstås inte författaren själv så rubriken till inlägget får tas för vad det är, ett djärvt påstående med svajig anknytning till brödtexten). Per Demervall är en urskicklig tecknare men Röda Rummet sätter ändå fingret på vad jag tycker är 
fel med många roman-till-serie-konverteringar: babbelfeber. För att romanens rika stoff inte ska gå till spillo krävs ofta oerhört mycket text. Mer än vad som blir behagligt i formen bild och bubbla och redan efter någon sida börjar man känna hur ögonen kliar…
Med detta sagt borde det inte förvåna att mitt exempel på en lyckad strindbergserie inte är en konvertering, utan ett originalverk. Jag talar om Anneli Furmarks August och jag. Här möter berättarjaget Anneli en dag plötsligt en förvirrad August Strindberg i Tegnérlunden i Stockholm, utan möjlighet att ta sig hem. Förvirringen må vara författaren förlåten, då det visar sig att han just varit med om en tidsresa. Anneli hjälper honom hem till Drottninggatan där hon blir bjuden mat, dryck och en pratstund. Furmarks teckningar är mörka och klaustrofobiska och samspelar väl med Annelis oförmåga att ställa författaren till svars för sin svarta kvinnosyn. Läsningen är njutbar och tar, som sig bör, inte mer än en timme att slutföra.
Lär av de STORA!
27 mars 2010
Från Biblioteket.se
Guldvinnaren i kategorin Hip Hop på P3 - guldgalan 2010!!!
Chansen att lära sig av en av de riktigt stora rapartisterna, nämligen Stor!
För dig som vill börja skriva, kom till Husby bibliotek, skriv texter och lär dig rapteknik och du som redan skriver kan förbättra dina skills. Huvudansvarig är Polki Nordström - artist, konsertarrangör, skådespelare (har spelat huvudrollen i “Rocky”) och har även varit gästlärare bland annat på Fryshusets raplinje.
Husby berättar, ett program inom Stockholms stadsbiblioteks projekt “Stockholm berättar”.
12:30-15:00
Världens chans med andra ord. MISSA DEN INTE!
Verbal Jam, Tack till
25 mars 2010
- Stor
AdoreKhan & Raï
Syster Sol
Rakt av
- Limelight
Tjat och metapoesi =|
25 mars 2010Bland det värsta jag vet är när medelålders människor ska tacka av en kollega genom att framföra en “rap” om kollegans verk och karaktär. Jag vet inte varför det här tilltaget är så populärt, kanske för att man ironiskt ska visa att medelålders plus fortfarande bestämmer. Typ, “vi tar er kultur och smular sönder den - det är vad vi tycker om er unga som naffsar oss i hälarna på livets statusstege”. Fast å andra sidan, unga har ju så mycket annat så det kanske inte är mer än rätt? Engetligen handlar mitt ogillarna nog mest om att jag har svårt för dålig rap. Och att många seriöst har samma åsikt som Björn (eller var det Benny?) - nämligen att prata i takt, det kan väl vem som helst.
Jag föreställer mig att många poesiälskande medelålders plusare har en lika bestämt uppfattning som jag, om hur och när poesi bör avnjutas. Till dem har jag bara att säga: se det som en hämd
Mars, vit himmel, utanför fönstret, ljuden av lek
tankarna vandrar bort, upp, till Kungsholmens bibliotek
De vandrar till Jane Morén och Helena Duroj
till Kaneltimmen, Rinkebysvit och annat skoj
till Jonas från Dödsstjärnan, till Annika Brink
har jag nämnt Helena Duroj och Rink
ebysvit?
Skit
Marken är vit(?)
Har jag nästan sagt redan (tror jag).
Känner att jag börjar spåra
Vissa uppgifter är nog svåra
För mig
men om poesi är din grej
Kom till Kungsholmens bibliotek i kväll och lyssna eller uppträd själv med något skrivet av dig
Puh!
Skämt åtsido. Poesi är bäst för örat tycker jag. Jag kan ha svårt att läsa dikter som inte rimmar för jag drömmer mig hela tiden bort. Speciellt om det är bildtätt eller tätt på något annat sätt. Men när jag lyssnar till poeter som läser upp sina alster kan det bli en verkligen trancendental upplevelse! Hoppas få se dig på scen i kväll men. Om inte kan jag (och du och du och du…) åtminstone njuta av följande uppträdande poeter.
Jane Morén, författare till romanen Kaneltimmen.
Helena Duroj, poet som givit ut diktsamlingarna Rinkebysvit, Möjligt Land och Manifestation.
Jonas Edström, poet som uppträder med scenpoetiska föreställningar, ofta med gruppen Dödsstjärnan.
Annika Brink, medlem i poesigruppen GaGa Poets och publicerad i antologierna Kom över på den här sidan och Hela staden står i lågor.
Plats Kungsholmens bibliotek. Tid: 17.30 –> 18.30.
(Om någon inte förstår vad jag tusan jag vill säga med detta inlägg, klicka här)
Reflektion
25 mars 2010tja, vad ska man säga. livet är bra intressant. igår hade vi ett väldigt spännande författarbesök på Skärholmens bibliotek. nu ska jag skriva en reflekterande text om detta.
Kjell Johanssons triologi “De utsatta” var från början bara två. Sedan fick han ett brev från en släkting han inte visste sig ha. Brevet innehöll uppgifter som Kjell inte kunde låta bli att gestalta i en bok. Boken fick namnet Rummet under golvet och blir den sista - och den första - pusselbiten i romansviten som kan sägas ha självbiografiska tendenser. Hängde ni med där? Tidigare hade Kjell släppt böckerna Huset vid Flon och Sjön utan namn, som alltså utspelar sig i en senare tid än vad Rummet under golvet gör. Detta innebär att Rummet under golvet blir kallad den första i en kronologisk ordning, men kanske inte den bok du nödvändigtvis behöver läsa först. Jag vill minnas att Kjell tyckte att man kunde läsa Huset vid Flon först, och detta innebär att det står oavgjort mellan mig och min kollega som slog vad om detta.
Och Raattamaa, där kan vi snacka Högläsare! Vilken konst det är, det där med högläsning. Och om jag inte förstått poesi tidigare, så gör jag det nu. Och både Kjell och Lars talade om någonting otroligt viktigt, nämligen att ja, många skildringar av förorter är dystra men nej, det behöver inte vara negativt. För vilka skildringar griper tag i oss som mest? Vad berör? Vad får oss att engagera oss?
En annan intressant sak som kom upp är vad styrande människor bestämmer sig för att saker och ting ska heta. Om en stadsdel har ett illa rykte har man tyckt sig se en lösning på det problemet genom att ändra namn på nya företeelser inom detta område. Visst är det briljant? frågar jag med en nypa ironi. Du kanske inte vill bo i Skärholmen, men visst betalar du med ditt ena ben för att få bo i SKHLM - The capital of Shopping?
Tonight is the night!
23 mars 2010I kväll besöker deckarförfattarnas deckarförfattare Arne Dahl Medborgarplatsens bibliotek. Han är bäst. Och eftersom vi på Stockholm berättar gillar att toppa saker och ting har vi dessutom bjudit in Karl G och Lilian Fredriksson som ska ge oss en historisk deckarexposé. Klockan 19.
Och detta inlägg toppar jag med Plura.
Dokument inifrån
22 mars 2010Det bästa jag vet är spontan vänlighet. För mig är det lika med humor med glimten i ögat. Lite på gränsen för vad som är okej men ändå inte Magnus Betnér. Det bästa som finns är när man köper sin frukost i kiosken bredvid jobbet och personen i kassan helt ohejdat skämtar om ens vanor. Det gör mig ingenting. Jag är medveten om mina konstiga frukostvanor. Killen i kiosken var så vänlig och så rolig - jag kan inte tänka mig en bättre start på en måndag.
Jobbar man med böcker händer det att man berikas med förmånen att samtala med författare. I samband med förberedelserna inför denna intensiva Stockholm berättar-vecka har jag pratat med Kjell Johansson. För det första: Han verkar vara världens schysstaste och härligaste författare. Klok och sympatisk. Att han dessutom har skrivit många och bra romaner gör ju inte saken sämre. Kjell var så trevlig när vi talades vid per telefon att jag glömde bort mina värsta fobier. Alltså resulterade vårt samtal i att vi kom överrens om att jag ska vara samtalsledare under programmet på Skärholmens bibliotek. Som tur är hann jag inflika att jag aldrig gjort något liknande tidigare. Men ändå. Nu har jag 54 h på mig att bli bäst på: Kjells författarskap och Lars Mikael Raattamaas poesi och arkitektur. Resterande 2 h lär jag ägna åt att hårdplugga retorik och konsten i att leda ett samtal. Eller så anammar jag kiosk-killens attityd. Enkelt, okrystat, spontant och precis vad man kan behöva en onsdagskväll i litteraturens, livets och samtalets tecken!
Och för dig som vill läsa in dig lite på Lars inför onsdagens program: “Förortens avlyssnare”. —>
<--- KJ, en arvtagare till Lars Ahlin?
Stockholmsskildringar 5 hp.
19 mars 2010Under en oändlig resa mellan Skärholmen och Högdalen läser jag facklitteratur. Lagom märkvärdigt. I höjd med att jag passerar Liseberg möter jag Annina Rabes ord om Skärholmens centrum. Texten jag citerar heter “Drömmer skärholmsbor om elektriska får?” (2002, s. 223-231) och den hittar du här.
“Skärholmen är en by, ett eget samhälle, passionerat hatat och älskat under de drygt trettio år som gått sedan invigningen” går det att läsa i textens inledning. Rabe talar vidare om Skärholmen som knutpunkt för de kringliggande förorterna, och att något som av någon kallas upplevelsecentrum är en av anledningarna. Ingen kan väl ha missat Kungens kurva, IKEAbussarnas pålitliga körschema eller biograferna som sträcker sig mot himlen. Nej, tänkte väl. “Det där lät ju väldigt medelålders, men att gå omkring ensam och vara den enda över femton år i Heron City en gråkall eftermiddag strax före jul är onekligen en upplevelse som utsätter sinnena för starka prövningar. [...] Heron City är en digitaliserad neonlysande ungdomsgård, ett jättelikt modernt Villa Villerkulla”. Rabe säger i nästa andetag att det inte går att likställa Heron City med resterande Skärholmen: “det en gång så utskällda och hatade, har blivit gemytligt, ja, nästan mysigt”. Rabe säger sedan, och detta vet jag inte hur jag ska tolka, att det är ett tydligt exempel på att livet kan utveckla sig i “de mest otänkbara miljöer” och att “Människor inrättar sig, därför att de måste.” Sedan skriver hon något så vackert att jag nästan grinar där i bussens motljus: “Och det i mångas ögon så omänskliga Skärholmen är ett kärl som gradvis fyllts på med massor av liv, tills man nästan inte ser det fula kärlets form längre.” Men sedan ser man bussens asfula säten igen: “Miljonprogrammets förorter tycks inte skapade för att fyllas på med liv.”
På onsdag kommande vecka besöker Kjell Johansson och Lars Mikael Raattamaa Skärholmens bibliotek. Lars är både poet och arkitekt. Jag vet att han gillar att diskutera förorter och stadsplanering. Jag vet dessutom att han har skrivit jäkligt bra grejer. I hans bok Politiskt våld går det att hitta debatter om arkitektur. Raattamaa skriver bland annat att “demoniseringen av förorten måste någon gång få sitt slut.” Han pekar på en bok där bilderna av förorten är utan människor och att dessa bilder förekommer för att visa på att det inte sker några möten i förorten, att det inte finns någon mänsklighet. Vilket är uppenbart snedvridet.
Så. Hur står det egentligen till med våra förorter? Och hur skildras de i skönlitteraturen? För visst hänger verkligheten ihop med fiktionen? Eller är det vad den inte alls gör - och därmed gör… övertramp? Har du läst om din förort i utopiska skildringar eller finns det bara nattsvarta romaner om, i själva verket, fullt levande stadsdelar? Och påverkar sådana skildringar din uppfattning om denna förort?
Var? Skärholmens bibliotek
När? Kl 18 den 24 mars
