Inför vår trettiotalskväll på Stadsbiblioteket den 2 december kl 19 gästbloggar författaren Hanna Wallsten här på trettiotalsbloggen. På trettiotalskvällen kommer hon och Pernilla Glaser att samtala om förtryck och frihet då och nu, och dessutom kommer Mattias Enn att sjunga sånger av Zarah Leander och skådespelaren Pelle Haneaus framför poesi. Här följer Hannas andra inlägg, och om trettiotalskvällen kan du läsa mer på vår hemsida.

I början av sommaren kom jag ut med min tredje roman. Den heter I hennes våld och handlar om att vara i hennes våld. En av karaktärerna är i hennes våld på ett högst konkret sätt: hennes fru slår henne. Det är hugg och slag och sparkar och fula ord (som jag avskyr att läsa upp när jag är ute och träffar mina läsare).

Att i en roman skildra samkönat våld, som det heter på byråkratsvenska, är nytt i Sverige. Jag är mig veterligen den första som försökt mig på detta. och jag tror att det har flera skäl.
 
Ett är att det krävs att en subkultur fått stort utrymme i samhället för att representanter för subkulturen ska våga påtala att det finns problem inom subkulturen. Så länge man kämpar för acceptans är det kontraproduktivt att ta upp problem.
 
Min bok hade absolut inte kunnat skrivas på 1930-talet. Åtminstone inte av min penna. Jag hade varit uppe på barrikaderna och kämpat för ett fritt samhälle och homosexuellas lika rätt. Och det hade jag inte kunnat göra med en roman som I hennes våld. En bok om våld i en lesbisk relation hade kanske kunnat skrivas av någon på motståndarsidan. Någon som ville visa hur eländigt ett homosexuellt liv kunde vara. Ett riktigt skräckexempel.
 
Samma text får helt olika innebörd i olika tider.
 
Ett annat skäl till att jag inte har så många författarkolleger som behandlar ämnet samkönat våld är att det fortfarande är svårt att ta upp problem inom subkulturen HBT. Det är skönast att prata om glitter, gala, schlager, duktiga mammor och pappor som sköter om sina regnbågsbarn exemplariskt och ändå har tid för varandra och sina vänner. Allt det där finns i vår subkultur. Inget fel i att beskriva det i romaner, filmer och tv-serier.
 
Men om ingen lyfter fram eländet kommer ingen att kunna göra någonting åt det. De som blir slagna kommer aldrig att få hjälp.
 
Och det vore synd. Eftersom det finns människor som vill göra något. Som vill hjälpa. RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) har kommit långt i arbetet med att få fram landets första skyddade boende för män. På brottsofferjourer runt om i landet finns kuratorer som har HBT-kompetens som bara väntar på att få komma till användning. Den som råkar illa ut i en relation kan få hjälp. Vare sig han eller hon är hetero eller homo eller bi eller transperson.
 
För vi lever inte på 1930-talet.

Den 2 december kl 19 har vi trettiotalskväll på Stadsbiblioteket. Författaren Hanna Wallsten kommer att hålla i ett samtal om frihet och förtryck i 30-talets kultur och vår egen tid. Du kan läsa mer om trettiotalskvällen på vår hemsida och om Hanna på Normal förlags hemsida. Inför kvällen kommer Hanna att gästblogga här på trettiotalsbloggen och det är vi jätteglada för. Här följer hennes första inlägg:

Min gammelmormor föddes på sommaren 1909. När trettiotalet började hade hon hunnit bli 20 år. Jag är verkligen tacksam att det var hon och inte jag som var 20 nittonhundratrettio. Hon gifte sig med en man och fick sex barn. Hon levde ett hårt liv som städerska och mamma i en liten lägenhet i Hökarängen. Men det är inte på grund av hennes hårda liv som jag drar en lättnadens suck när jag tänker på hur det hade varit om det vore jag.

Det är för att jag inte hade fått finnas. Under mina tonår kanske jag hade anat ett friare liv bortom horisonten. För sådana som jag fanns det under tjugotalet ändå något slags utrymme. I hemlighet förstås men ändå. Någon slags livsglädje. I skymundan men ändå. Så länge ingen behövde konfronteras med sådana som jag, kunde sådana som jag leva ett liv som innehöll fest, skratt och kanske kärlek.

Men när jag hade fyllt tjugo skulle eventuella drömmar om en framtid i kärlek te sig allt mindre realistisk. När jag fyllt trettio var alla drömmar helt omintetgjorda. Världen såg inte alls ut som den gjorde när jag var tonåring. Min kärlek fick inte finnas i fascismens, kommunismens eller nazismens tidevarv.

Ändå gjorde den det. Det har den alltid gjort. Såklart. Människor orkar inte förneka sin kärlek. Orkar inte förneka sig själva.

Precis innan trettiotalet tog vid, 1928, kom Ensamhetens brunn av Radclyffe Hall. Huvudpersonen Stephen inte är som andra flickor. Hon fäktar och jagar, bär manskläder, klipper håret kort och förälskar sig i kvinnor.

Margareta Suber kom i Sverige 1932 ut med boken Charlie. Den unga kvinnan Charlie träffar tvåbarnsmamman Sara på fashionabel badort utanför Helsingfors och blir blixtförälskad.

Subers bok kom ut på Bonnier. Det var inte med buller och bång. Tvärtom. Men ut kom den och den blev faktiskt också film. En film som användes längre fram i tiden som en sedelärande historia om hur aningslösa och sorgfria människor varit före. Före krig och förtryck. Jo tack, det kan nog stämma att de var. Det vill jag också vara. Jag är mycket hellre sorgfri än rädd. Tyder det på att jag har dålig moral?