Inlägg etiketterade med ‘Sextiotal’

Veckans boktips

30 april 2010

Åsneprinsen av Inger Brattström Åsneprinsen av Inger Brattström
Stella är populär och hon känner sig säker när hon umgås med sitt vanliga gäng, bästa vännen Barbro, pojkvännen Göran och de andra. Osäker blir hon när Niklas och Krister vill vara med. De passar inte in, särskilt inte Niklas som pratar så konstigt, hör dåligt och alltid flinar så dumt. Niklas som är kär i Stella. På en fest hemma hos Niklas sätts en händelsekedja igång som leder till att Stella tvingas ta itu med de frågor hon försöker undvika: hur man ska vara i förhållande till andra människor. Inger Brattström skriver insiktsfullt om ungdomar och relationer, och porträttet av den undflyende, konflikträdda Stella är starkt.

Veckan innan Algot rymde av Olle MattsonVeckan innan Algot rymde av Olle Mattson
Det är mitt under andra världskriget: mörkläggning, skyddsrum och flyglarm är en del av vardagen. 14-årige Algot bor med sin pappa som är skrothandlare.  Berättarjaget i boken är en 12-årig pojke som ser upp till Algot och som tillsammans med honom och den ett år äldre Matilda dras in i ett mysterium kring försvinnandet av den gamla gubben Bleck, som skrothandlaren brukar ha affärer med. Det här är en spännande kriminalhistoria, men också en fin skildring av människor, vänskap och den första kärleken. Algot som är rebellisk, handlingskraftig och har en tuff attityd utåt låter ibland ändå vännerna se hur utsatt och sårbar han faktiskt är.

Bonadea av Irmelin Sandman LiliusBonadea av Irmelin Sandman Lilius
Bonadea är en föräldralös flicka som bor på barnhem utanför den lilla staden Tulavall i Finland. Hon trivs inte utan flyttar hemifrån och bosätter sig på bageriets vind. Sedan klarar hon sig själv och lär känna massor med människor i staden när hon hjälper till med olika ärenden och sysslor.  Boken skildrar stadens invånares liv i slutet av 1800-talet, med torghandel, sjöfart och hästdroskor, och också med sagoaktiga, mystiska inslag, som drömmarna om sjömannen Joakim, som nu seglar sitt skepp i himlen. Boken inleder en serie böcker om staden Tulavall, alla skrivna med författarens särskilda sagolika, ömsinta ton.

Veckans 60-talsord:

28 april 2010

60-tal_webb_450x278_frasig

Adjektiv, avser något som är coolt, fränt, inne. Kan gälla såväl personer som föremål.

Meningsexempel: Det händer så mycket runt henne jämt, hon är en riktigt fräsig tjej.

60-talets litteraturhistoria del 3: Nyprovinsialism och globala perspektiv

26 april 2010

60-talet var det decennium då litteraturen på allvar tog steget ut i världen. Men den utgick hemifrån. Det var till och med så att en ny provinsialism uppstod i litteraturen med skildringar från norrländska gruvsamhällen och värmländska skogar. Nyprovinsialismen startade redan tidigare och var stark på 50-talet. Men några av dess främsta företrädare skrev böcker på 60-talet, och blev också representanter för den globala inriktning som följde på den.

Jag och min son av Sara LidmanSara Lidman debuterade redan 1953 med Tjärdalen och hon började just i det provinsiella, västerbottniska. Hon fortsatte att skildra bysamhällen och individers villkor i dem i bland annat Bära mistel som kom 1960. Hennes grundmotiv var alltid det solidariska, mänskliga, och snart räckte inte Sverige längre till för att beskriva det - det fanns ju människor även på andra platser. Hon besökte 1960 Sydafrika och skrev boken Jag och min son, där vita västerlänningar i Sydafrika och deras exploaterande förhållningssätt ställs mot de svarta afrikanernas undertryckthet. 

En annan författare som också gick från det hemvana, om man så vill provinsiella, till det utblickande, var Per Wästberg. Hans första romaner skildrade den Vattenslottet av Per Wästbergpriviligerade Stockholmsbakgrund han kom ifrån och de unga män som där hade sin uppväxt. Men efter en resa till Afrika vidgades också hans perspektiv, och han skrev 1960 två starka reportageböcker som tog sin utgångspunkt i Sydafrika och behandlade rasdiskrimineringen där: Förbjudet område och På svarta listan. Han blev den första i en rad författare som använde sig av reportageformen för att skildra tidens orättvisor, men han skrev senare under sextiotalet också romaner: trilogin Vattenslottet, Luftburen och Jordmånen blev en stor succè och skildrar en slags önskad samtid med engagerade människor ur medelklassen som förmår leva sina liv på ett både solidariskt och självförverkligande sätt.

När Sara Lidman lämnade Sydafrika lämnade hon också tillfälligt romanen, och under det senare sextiotalet blev hon istället talare, debattör och reportageboksförfattare i den engagerade vänsterns anda. Hon skriver bland annat intervjuböckerna Samtal i Hanoi och Gruva, den senare ett reportage från LKAB:s gruvor i Svappavaara och Kiruna. Hon blir varse det strukturella förtrycket som finns också i Sverige, och de likheter hon ser mellan förtryck världen över ger också inspiration för det som brukar kallas Jernbaneeposet, hennes sjusidiga boksvit om hur järnvägen byggs av fattiga, förfördelade arbetare i ett norrländskt 1800-tal.

En annan stor prosaist från 60-talet är Birgitta Trotzig, som också hon skriver böcker om människor som befinner sig i små samhällen, ofta till synes avskurna från det moderna livet. Hennes sextiotalsböcker omfattar bland andra Sveket och En berättelse från kusten, och är båda på gränsen till outhärdligt mörka skildringar av mänskligt lidande och förnedring. Helt annorlunda är Per Olof Sundman, som också tar avstamp i en norrländsk miljö för att skildra mänskliga konfliktsituationer. Hans berättelser utvecklar sig ofta till frågor om varseblivning och kunskap - vad kan vi egentligen veta om andra människor? Exempel på en sådana böcker är Undersökningen, om vad som gömmer sig bakom ett “enkelt” socialvårdsärende, och Expeditionen, en kolonialismkritisk berättelse om en expedition i Afrika.

Veckans 60-talsord:

23 april 2010

60-tal_webb_450x278_dumburken

Substantiv i bestämd form, vardagligt uttryck för TV-apparat. Först belagt i ett tidningsklipp från 1962: ”I Sverige talar man stundom om dumburken. På amerikanska heter det the Six Day idiot Box.”

Meningsexempel: Undrar om det går något på dumburken ikväll?

Mitt 60-tal: Krister Sellman

20 april 2010

Krister Sellman är biblioteksassistent på Stockholms stadsbibliotek. Här beskriver han sitt 60-tal.

60-tal-krister-fotboll_1

Krister spelar fotboll, 1960-tal. Foto: Privat

Sextiotalet har ett rykte om sig att vara ett glädjens och frihetens decennium, åtminstone får jag för mig det när jag tänker på begreppet. Jag tänker på framtidstro, rockmusikens intåg, ekonomiskt välstånd, begynnande jämlikhet, Bognerjackor eller Afghanpälsar och studentrevolt.

Fast det är ju den person jag är nu som tänker så, för på sextiotalet var jag fortfarande ett barn och visste ingenting om sådana saker. Nä, när den här specifika händelsen som jag tänker berätta om inträffade, var jag sju år och hade precis börjat i första klass. Det var för övrigt något jag hade längtat efter i ett par år. Att få börja i skolan, alltså. Och så blev det världens lyckträff. Dels fick jag en fröken som jag älskade över allt annat, men framförallt fick jag börja i samma klass som Iréne Gustafsson.

Det var så här att vi bodde i ett av de första bostadsområden med jättehus som byggdes runt skiftet 50-60-tal, i det här fallet i Näsbydal i Täby. Det är åtta stycken 16-våningshus som står i en ring runt en gigantisk innergård med gräsytor, trädliknande buskar, gång- och cykelvägar, en asfalterad tennisbana och en gruslagd fotbollsplan. Här bodde en massa folk - varav många barnfamiljer, i dessa då nyproducerade HSB-lägenheter av allra modernaste snitt. Som dessutom inte kostade särskilt mycket i insats ens om man räknar om det till nuvarande penningvärde. Jag brukar tänka på Näsbydal som ett slags “miljonprogrammet-lyx”. Den som är intresserad av en arkitekturhistorisk skildring med personligt färgade upplevelser av dessa bostadsområden kan läsa Storstugan av Per Svensson.

I alla fall bodde jag på femtonde våningen i ett av dessa hus i detta jätteområde där jag aldrig behövde vara ensam om jag inte ville. Det var bara att gå ut i området så fanns det en massa ungar att laja med. Det var en härlig plats, en härlig tid och ett jättebra ställe att växa upp på. Men när jag i alla fall var ensam hemma i mitt rum (som jag delade med lillesyrran, urk), särskilt åren i samband med skolstarten, gillade jag att läsa och drömma om äventyr. Det fanns en seriell utgivning som hette Illustrerade klassiker som var fantastiska utgåvor med detaljerade bildrutor i färg, dialog och brödtext återgivet i förenklad form. Jag läste Skattkammarön av R.L. Stevenson, Greven av Monte Christo av A. Dumas, d.ä., Två städer av C. Dickens och En världsomsegling under havet av Jules Verne med flera. Det var hisnande berättelser som tog mig med in i en fantasivärld där ingenting stoppade mig. Ja, möjligen sömnen eller tankarna på Iréne Gustafsson i så fall.

Så småningom började jag bli mer och mer fascinerad av berättelser om Vilda Västern, vi hade en bok hemma som hette How the west was won med mest text, men även skissade bilder på hjältar som Buffalo Bill och Vilde Bill Hickok. I dessa berättelser framträdde också bilden av en annan typ av hjältar som mer och mer drog till sig mitt intresse, fast dom mest verkade vara med som en slags fond för dom riktiga hjältarna - nämligen indianerna. Cochise, Geronimo och Sitting Bull och deras nomadiserande stammar började utöva en magisk fascination på mig. Dels verkade dom vara hunsade och någon slags förlorare på förhand (jag har alltid gillat underdogs) men dom levde också så nära naturen. Det tilltalade verkligen mitt romantiska sinne med glittrande, porlande bäckar där dom fångade öring med händerna och rafflande, frustande buffeljakter där det verkligen var lite utmaning. För de hade ju inga skjutvapen. Sen bodde dom i tipis och indianmammorna lagade bröd på stenhällar med öppen eld och allihopa vara klädda i nåt som såg ut som mockadräkter. Sen hade dom kolsvart, blänkande hår som dom smyckade med olika fjäderskrudar. Sån ville jag också vara. Antagligen gick jag igång med ett systematiskt, utmattande tjat om att jag ville ha en inidiankostym (det är väl så barn gör) och till slut fick jag det. Som sagt, på sextiotalet var allt möjligt (det kolsvarta, glänsande håret fick jag vara utan för det fanns ju gränser även på sextiotalet). Jag var så stolt över min ljusbrungula dräkt i mockaimitation, hövdingafjäderskrud och tomahawk av plast. Jag var så stolt att jag nästan lyfte från marken och det var då jag fick min lysande idé - jag skulle imponera på Iréne Gustafsson.

Krister fiskar, 1960-tal.

Krister fiskar, 1960-tal. Foto: Privat

På den tiden var jag ganska impulsstyrd, det fanns liksom ingen tvekan eller några hinder när jag väl fått något i huvudet. Jag var tämligen oförvägen och faktum är att jag här och nu kan avslöja att jag faktiskt var naiv redan som liten! Så en dag traskade jag iväg över den gigantiska innergården till det hus där Iréne bodde. Det var ganska långt för en sjuåring men inte oöverkomligt! Och självklart var jag iklädd min oefterhärmeliga indiankostym. Min plan var helt enkelt att åka hiss upp till 8 trappor där familjen Gustafsson bodde och ringa på. Så då gjorde jag det. Detta kan ha varit mitt på dagen en vanlig vardag, men när jag var sju år var det inte så fasligt stor skillnad på skoldag och fritid. Jag tryckte alltså på den konformade, kolsvarta bakelitknappen, som jag precis nådde upp till, på den laminerade, brunspräckliga HSB-dörren och vips så öppnar Irénes mamma. “Nej, men heeeej Krister, va fiiin du är!” sa Irénes mamma på det där vänliga, inbjudande sättet hon alltid gjorde. Hon stod där med ett slags mjölvitt förkläde, med ett lugn och en trivsel som signalerade att hon var helt nöjd med sin situation. Det var ganska vanligt med såna mammor på sextiotalet (någon pappa såg jag aldrig till därhemma, men det var också ganska vanligt). Problemet för mig var bara att i mitt blickfång, en trekant som bildades mellan Irénes mammas vänstra arm och dörrposten hon lutade sig emot, stod Iréne en bit bakom och såg lika glad och upprymd ut som sin mamma. Och det verkade ju jättebra, men jag uppfattade också ett slags samförstånd mellan mor och dotter. Deras blickar och leenden hade en lite spefull och retsam underton och i denna stund rasade hela mitt projekt att imponera på Iréne Gustafsson. Men stolt som jag var lät jag mig inte nedslås och särskilt inte eftersom Irénes mamma nästan genast efter hälsningsrepliken frågade? “Vill du komma in och få nybakade kanelbullar med ett glas mjölk?”

Där försvann de sista resterna av all kvarvarande sårad stolthet, särskilt eftersom nybakade kanelbullar med mjölk var det näst bästa jag visste efter Iréne Gustafsson. Ja, nästan delad förstaplats faktiskt. Vi hade som vanligt en jättetrevlig stund hemma hos familjen Gustafsson och när jag traskade hem var jag ganska nöjd med dagen ändå. Iréne fanns nog i mina tankar åtminstone de tre första åren i skolan och är bara ett av alla ljusa minnen från denna tid utan särskilda sorger eller bedrövelser. Om du mot förmodan skulle läsa det här nu Iréne (vad du nu heter i efternamn), hoppas att du kan rikta en liten blick av samförstånd nu också - fast till mig den här gången.

Veckans 60-talsord:

15 april 2010

60-tal_webb_450x278_kompis Substantiv, vardagligt uttryck för kamrat eller vän

Meningsexempel: Hon ställer alltid upp för mig, hon är en riktig kompis.

En bok på maten och en författare på kvällen

13 april 2010

Imorgon, onsdag den 14 april, är det dags igen för lunchbokprat med kaffe på Stadsbiblioteket. Kom till kaféhörnan på entréplanet kl 12.30 för att lyssna och kommentera när Anne-Marie Karlsson, Anders Brasch, Jan-Olov Nordh och Patrik Schylström tipsar om 60-talslitteratur för stora och små. Bland annat utlovas prat om Kerstin Thorvall, Maria Gripe och Gunnel Vallquist. Läs mer om det litterära kafferepet här.

På kvällen får vi sedan storbesök när Björn Ranelid kommer och berättar om sin själsfrände, det vill säga en författare vars böcker han känner sig besläktad med och som har betytt mycket för honom. Björn samtalar med kulturjournalisten Harald Hultqvist och det hela börjar kl 19. Mer information om Björn Ranelids besök finns på vår hemsida. Välkomna!

Drabbad av en Dikt: ”Äktenskapsfrågan I” 1963

09 april 2010

Kari Ekman, anställd på Stadsbiblioteket, funderar över diktens kraft i ett inlägg här nedan. Visst kan man bli drabbad av en dikt? Berätta gärna om ditt diktminne! På vår hemsida kan du läsa mer om Sonja Åkesson.

Sonja Åkesson 1968 Foto: Arne Jönsson

Sonja Åkesson 1968 Foto: Arne Jönsson

Det finns Dikter som man Drabbas av - och man vet precis när det hände. År 1985 drabbades jag av Sonja Åkessons dikt “Äktenskapsfrågan” från 1963 som börjar med raden ”Vara Vit Mans slav”. En lärare i svenska läste upp dikten på ett sätt jag aldrig glömmer.

Dikten drabbade mig 22 år efter att den skrevs - i en helt annan tid. Och inte var jag någon förtryckt hemmafru, jag var en ung tjej som insåg att Sonja Åkessons dikt var otroligt bra.

Nu då? Hur fungerar strofer som denna i dag: 

Vit Man tjäna Lön på sina Arbete.
Vit Man köpa Saker.
Vit Man köpa hustru.

Hustru diska sås.
Hustru koka lort.
Hustru sköta grums.
Vara Vit Mans slav.

Vit Man tänka många Tankar bliva tokig?
Vara Vit Mans slav.
Vit man supa full slå sönder Saker?
Vara Vit Mans slav.

Mycket har förändrats, men är inte dikten rykande aktuell om man tänker in till exempel trafficking och språklig ojämlikhet? Vem är Vit Mans slav idag?
Tack för dikten, Sonja!

Veckans 60-talsord:

07 april 2010

60-tal_webb_450x278_flang

 

 

 

 

 

 

Används dels som adjektiv, då som ett vardagligt uttryck för dum, tokig, idiotisk.

Meningsexempel: Det där förslaget var idiotiskt. Är du helt fläng eller?

Dels som substantiv som betyder spring, jäkt, hast, nervös brådska. Vanligt är uttrycket i flygande fläng, som innebär att man gör något i full fart.

Meningsexempel: Jag står, vid Gud, intet ut med detta eviga flänget, först Klockan två i säng, och så hela dagen igenom, intet annat än visiter, än baler, än Spectakler.

60-talets litteraturhistoria del 2: Konkretism

05 april 2010

Ur Bord av Öyvind Fahlström

En sida ur Bord av Öyvind Fahlström

Konkretismen både gör uppror mot modernismen och är en direkt följd av den. Modernistiska stilexperiment gick ofta ut på att leka med språket: man byggde egna ord och lät de redan existerande hamna på konstiga platser. Den konkretistiska poesin tar det hela ett steg längre och överger även ordens symbolik och betydelse - för dem tillåts språket vara enbart materia.

Det hela startar med Öyvind Fahlströms konkretistiska manifest som han publicerar i tidskriften odyssé år 1954, och kallar för “Hätila ragulpr på fåtskliaben” (ett citat ur Nalle Puh). Istället för att skriva dikter som syftade på något annat i sinnevärlden existerande så skulle de vara sig själv nog, och det centrala för poeten blev att arbeta med språket, att knåda och krama språkmaterian. Fahlström betonade också de rytmiska möjligheterna hos dikt, och i samlingen Bord (en sammandragning av orden “bokstäver” och “ord”) ingår uppläsningsanvisningar.

Fahlström och konkretisterna inspirerades av konst, ljud och musik, och Fahlström gav även ut en diktsamling som egentligen är ett spel, Minneslista (till “Dr. Schweitzers sista uppdrag”), där han också vill dra in läsaren i det poetiska hantverket. Varje person får en spelplan med ett antal meningar/dikter. Varje spelare har också ett antal lösa ord till sitt förfogande och spelet går ut på att man skapar nya dikter genom att placera sina ord på de andras spelplaner. Dock blir det inte särskilt begripligt eftersom orden man arbetar med är pluttsång, pluttlång, pluttsarong och pluttsalong.

Andra kända konkretister är Bengt Emil Johnson med samlingar som Hyllningarna, där dikterna också bildar visuella konstuttryck, Jarl Hammarberg med bland annat samlingen Ja ja ja ja ja ja ja ja och C. F. Reuterswärd, som framför allt var bildkonstnär men som också blev den som drev konkretismen allra längst i sin Prix Nobel som bara innehöll skiljetecken.

Orderbuch av Åke HodellKonkretismen kan tyckas verklighetsfrånvänd, men det fanns också de som sysslade med politik även i denna typ av dikter. Åke Hodell gav bland annat ut Orderbuch, ett svart litet häfte som innehåller en lista med nummer, alla med bokstaven J efter, och sedan en notering på tyska som betecknar användningsområde. Det är en tänkt lista över vad man kan göra med de judar som avrättats i koncentrationsläger, och flera av numren avfärdas bara med ett “unbrauchbar” (oanvändbar). Hodells verk har med makt, ordning och språk att göra och är subtilt otäck. En annan av hans böcker är USS Pacific Ocean: a story about the worldpolice, en kollagebok där bild- och textfragment från reklam, propaganda och militära radiosignaler utgör en kommentar till USA:s tro på sig själv som världspolis och det godas förkämpe. Att läsa den är att befinna sig nära sextiotalets rädsla för det kommunistiska hotet, men också att känna igen sig i vår tids rädsla för terrorister. När Hodell låter sin text säga: “I would rather save people´s freedom than people´s life” är det inte utan att man känner igen sig.