Inlägg etiketterade med ‘Sextiotal’

Veckans boktips

03 juni 2010

P O SundmanIngenjör Andrées luftfärd av Per Olof Sundman

Den 11 juli 1897 åkte Salomon August Andrée, Nils Strindberg och Knut Frænkel iväg i en luftballong för att ta sig till Nordpolen.  Med hjälv av efterlämnade dagböcker och 1930-talets fynd av kvarlevor på Vitön kunde man rekonstruera slutet på expeditionen, och det är dessa fakta som Sundmans dokumentärroman bygger på. Till stora delar återger boken ett verkligt händelseförlopp, men samtidigt finns det ett drag av psykologisk thriller. I boken skildras förarbetet inför resan, den mycket korta ballongfärden och sedan den långa vandringen på isen mot slutet. Frænkel är berättarrösten, den enda som inte lämnade någon dagbok efter sig. Genom honom får man som läsare följa hur han långsamt ändrar uppfattning om Andrée och hela projektet. Han börjar tvivla på om Andrée verkligen själv trodde det var möjligt att styra en ballong mot Nordpolen.

Veckans 60-talsord:

01 juni 2010

60-tal_webb_450x278_deppa

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Verb, betyder att vara tillfälligt nedstämd eller ledsen. 

Meningsexempel: “Hon var deppad över att hon tappat glasstruten på gatan”.

Barnlitteraturen på 60-talet

28 maj 2010

60-talet var en tid då barnlitteraturen utvecklades mycket i Sverige. Flera av de stora barnboksförfattarna i Sverige hade debuterat 10-15 år tidigare, till exempel Astrid Lindgren, Lennart Hellsing, Tove Jansson, Åke Holmberg och Harry Kullman. Bibliotekens verksamhet byggdes stadigt ut, och tidningarna innehöll relativt mycket material om barnlitteratur. Litteratur diskuterades flitigt, också ur en politisk synvinkel, och när det gällde barnlitteratur så var gränserna för den uppe till debatt - fick man skildra ämnen som döden och erotik i barn- och ungdomsböcker eller inte och var gick gränsen? Generellt eftersträvades realism och samhällsengagemang, något som också är tydligt i den samtida litteraturen för vuxna.

Tankar om barnlitteraturen av Lennart Hellsing

Lennart Hellsing skrev inte bara böcker för barn, utan också om dem. 1963 kom hans debattbok Tankar om barnlitteraturen där han diskuterar begreppet barnlitteratur och vad det innebär. Hellsing är kritisk till mycket inom samtidens barnlitteraturkritik, och hävdar bokens rätt att vara till för nöjes skull och inte bara som ett uppfostringsmedel. På frågan om om boken främst skulle förmedla fantasi eller moral så svarar Hellsing klart fantasi. Han betonar också hur viktiga böcker, och också ramsor, är för barnens språkutveckling.

I Tankar om barnlitteraturen återfinns också det ofta citerade mottot: ”All pedagogisk konst är dålig konst – och all god konst är pedagogisk.” På Stadsbibliotekets hemsida skriver Anne-Marie Karlsson: “Hellsings genomtänkta och välformulerade tankar är fortfarande radikala och framsynta, nästan 50 år senare. ”Tankar om barnlitteraturen” är i högsta grad rolig och levande läsning.”

Läs mer om tendenserna i barnlitteraturen på 60-talet på Stadsbibliotekets hemsida.

Veckans 60-talsord:

26 maj 2010

60-tal_webb_450x278_partaj

Substantiv, vardagligt uttryck för party (från engelskan), fest.

Meningsexempel: “Det blir ett riktigt partaj i helgen, det kommer säkert fler än femtio personer”

Kerstin Ekmans sextiotal

21 maj 2010

Kerstin Ekman är en av de stora svenska författarna idag. Bland hennes mest kända böcker finns, som de flesta säkert vet, det stora genombrottet Händelser vid vatten, och trilogin Vargskinnet, som består av böckerna Guds barmhärtighet, Sista rompan och Skraplotter.

Kerstin Ekman. Foto: Pieter Ten Hoopen

Kerstin Ekman. Foto: Pieter Ten Hoopen

Men Kerstin Ekman debuterade redan 1959 och skrev ett flertal böcker på sextiotalet. Hennes debut 30 meter mord var en renodlad deckare, men allteftersom tiden gick rörde sig Ekman längre och längre ifrån deckarmotivet. Istället intresserade hon sig för psykologiska processer i och emellan sina huvudpersoner. Hon skildrade också redan på sextiotalet ofta glesbygd, jakt och skog, motiv som blivit återkommande i hennes böcker allt sedan dess. Brott begås ofta även i hennes senare böcker, men det centrala i boken är inte brotten i sig utan omständigheterna runt dem.

Redan i exempelvis Dödsklockan från 1963 är detta tydligt. Boken inleds med att någon dör, men därefter är det viktiga snarare brottets följder för de som berörs av det än att finna den skyldige. Handlingen rör sig kring ett jaktlag som av misstag kör på en kvinna och sedan försöker dölja det, med allt svårare konsekvenser. På vår hemsida skriver Kari Ekman om boken att den “är en historia om brott och straff på många plan, men också en fantastisk berättelse om en älgjaktsvecka, med allt från spaningar, väntan på byte, jakthundar, köttstyckning, vapenvård, den omgivande skogen och möjligheten som skogen döljer: den jättestora älgtjuren, drömbytet.”

Kerstin Ekman är en av våra allra största författare som debuterade eller slog igenom på sextiotalet. Framöver kommer ni att få läsa om fler av dem här på bloggen. Mer om Kerstin Ekmans sextiotalsböcker kan ni läsa på Stadsbibliotekets hemsida.

Veckans 60-talsord:

19 maj 2010

60-tal_webb_450x278_spola

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Verb, har flera betydelser: 1. att låta vatten svämma över något, oftast med avsikten att rengöra det. 2. att förkasta eller göra sig av med något (icke längre önskvärt), ex: “spola kröken” = sluta dricka alkohol 3. linda upp något på en spole

Drabbad av en dikt: Agadir 1961

13 maj 2010

Kari Ekman, anställd på Stadsbiblioteket, har blivit drabbad av en sextiotalsdikt till! Den här gången handlar det om Artur Lundkvists “Agadir”, och så här skriver Kari:

Har du varit i Agadir?
Nu är staden en modern turistort i Marocko längs en milslång vit sandstrand. Annat var det 1960 då författarparet Artur Lundkvist (1906-1991) och Maria Wine (1912-2003) besökte Agadir och upplevde den stora jordbävningen, som inträffade sent på kvällen den 29 februari 1960. Artur Lundkvist skrev senare en lång prosadikt om händelsen: Agadir: en dikt som utkom 1961.
Det är en dikt man kan drabbas av på flera sätt som nutida turist: man påminns om det gamla Agadir som försvunnit totalt, med undantag för det gamla fortet. Man ryser och känner sorg därför att eländet var totalt då, av en befolkning på 45000 dog 15000, och minst 12000 skadades.

Men dikten handlar också om livets bräcklighet. Den avslutas med raderna:

Agadir,
Förberedelse, påminnelse
om det som kanske väntar oss: den större förintelsen,
världen i ruiner, jorden ödelagd, endast dödens rök
som drar bort genom rymderna,
aldrig mer,
för alltid
Agadir.

Det är 50 år sedan Artur Lundkvist skrev om katastrofen i Agadir, och sedan dess har många naturkatastrofer inträffat. Men upplevelsen av hjälplöshet och utsatthet har inte förändrats, dikten är fortfarande aktuell – och kanske läser vi i dag orden ”världen i ruiner, jorden ödelagd” och får andra associationer: i dag har vi ord som miljöförstöring, global uppvärmning mm. Även Maria Wine skrev om jordbävningen. I boken Minnena vakar beskriver hon levande skräcken, mörkret och den långa, kalla natten på stranden i Agadir.

Veckans 60-talsord:

07 maj 2010

60-tal_webb_450x278_dingAdjektiv. Betyder i vardagligt tal lätt galen. Kommer ursprungligen från  romanins dinalo, dingalo som betyder tokig. Meningsexempel: “Det är en ding värld vi lever i.”

Johanna Lindbäck och “Barbie-boken”

04 maj 2010
Johanna Lindbäck från bokhora.se gästar även hon Läsarnas själsfrände på Stadsbiblioteket nu på onsdag den 5 maj kl. 19.Foto: Simon O. Cederquist

Jag läste Bitterfittan av Maria Sveland när den kom ut och gillade väldigt mycket. Hennes diskussion, vinklingen, framförandet. Och inte minst att det var med så mycket om Erica Jongs Rädd att flyga! Den boken har jag upptäckt att flera tjejer i min generation har läst alldeles för tidigt. Vi var väl kring tio år sådär, fattade inte mycket av vad det handlade om egentligen, men det var en sak som lockade enormt: omslaget. Barbie i en fallskärm. Har ni sett den utgåvan? Så himla snygg!!

Allihop föll vi som käglor för det när vi såg boken i våra föräldrars hyllor, och det var det som fick oss att läsa den. (Nej, inte det knapplösa knullet och sexet alltså. Det säger väl en hel del om hur för unga vi var… Jag trodde ju verkligen att den skulle handla om Barbie.)

Erica Jong Rädd att flygaSen har jag läst om den på senare år, i mer rätt ålder, och kan uppskatta den för innehållet. Vissa grejer tycker jag om jättemycket - New York, den judiska familjen, skapandet, resandet. Det är ju som de bra Woody Allen-filmerna lite grann, men med kvinnlig vinkel. Jag sympatiserar med Jong. Men om jag ska vara helt ärlig så är den inte så bra som jag trodde när jag såg den första gången. Det där omslaget, det är faktiskt ganska magiskt. På onsdag kommer jag inte att prata om Erica Jong när jag är med i Läsarnas själsfrände-diskussionen kl 19 på Stadsbiblioteket. Jag funderade på henne, men jag valde mitt andra alternativ. Kom och lyssna (och var med själv!) så får du se vem det är.

Nina Frid om en sextiotalsdebutant

03 maj 2010

Vilka är era själsfränder? Vi på Stadsbiblioteket är alltid intresserade av att höra om de där särskilda läsupplevelserna som ni haft, men på onsdag kväll vill vi det alldeles särskilt mycket. Då välkomnar vi alla er läsare att komma till biblioteket och berätta om de böcker som betytt mest för er. På plats kl 19 i Rotundan kommer också andra storläsare att finnas, närmare bestämt Nina Frid från bokcirklar.se, Johanna Lindbäck från Bokhora.se, Ida Torkkeli och Joakim Karlsson från Stora bokbytardagen och Kal Ström från 2652 böcker kvar tills jag dör och dagensbok.com.

Nina FridÄven här i bloggen publicerar vi under veckan texter skrivna av dessa storläsare. Vi börjar idag med Nina Frids text, som dessutom har ett för bloggen passande sextiotalstema. Det handlar nämligen om P O Enquists debut från 1961. Och om Nina själv.

När P O Enquist debuterade som författare med Kristallögat 1961 var jag minus tio år. Och när jag istället läser den nu, nästan femtio år senare, är det med vetskapen om att den här lilla romanen kom att inleda ett stort författarskap. Jag läser den dessutom efter att jag läst hans självbiografiska Ett annat liv från 2008, och det är svårt att frigöra läsupplevelserna från varandra.

Debuten efter år av refuseringar. Kristallögat. Den roman som lektören trodde var skriven av en kvinna. Jag hoppas P O tog det som en komplimang.

1961. Mina föräldrar hade inte ens träffats det året, och när jag föddes 1971 hade ju hela 60-talet redan svept förbi. Visst kan jag förstå att min nostalgi för ett årtionde då jag inte ens var född kan te sig lite märklig, men jag ville också debattera, revoltera, ockupera och röka långa cigaretter i sommargul kortklänning och vita stövletter.

Fast när jag bad min mamma berätta om studentrevolten, eller om demonstrationstågen för fred, eller om den sexuella frigörelsen, var det som att P O Enquist. Foto: Ulla Montan.hon inte visste vilken tid jag pratade om. Hennes sextiotal hade inneburit en resa från den trånga arbetarettan med morfar, mormor (och en inneboende på kökssoffan) till en villadröm i förorten med garageinfart och tvättmaskin. Från brist till överflöd; en klassresa som faktiskt varken innebar politisk medvetenhet eller vidareutbildning, bara löjligt många nya prylar. Möjligen kunde jag hitta något fotografi på henne i gul kortkort och tuperat hår, men närmare än så var hon aldrig mitt nostalgiska icke-minne, min föreställning om 60-talet. Och P O Enquist hade hon inte läst.

P O Enquists Kristallögat från 1961 är å andra sidan inte så mycket Enquist. Jo, vissa saker finns där redan från början. Grottan. Overklighetskänslan. Dubbelgångaren. Längtan att få berätta tills allt hänger samman, prata tills du når bakom ordens skyddande sköld. Och så den ständiga självbespeglingen, att se på sig själv utifrån och inte känna igen sig. Kanske pågår det verkliga livet i själva verket någon annanstans? Ett annat liv?

Det är visst en hel del Enquist ändå… men han har ännu inte hittat sitt språk, det omisskännliga. Det här liknar mer Hjalmar Söderberg, ja det är faktiskt ganska mycket Martin Bircks ungdom över historien, över stilen, melankolin. Jenni i Kristallögat ser på omvärlden och på de vuxna med samma förundran, som på en tavla och drabbas, liksom Martin, plötsligt av olika känslosamma stämningslägen. En oväntad lust att gråta. Liksom Martin är Jenni ett ensamt barn, som längtar gemenskap men ändå avvisar den.

“Kanske finner jag en förändrad utgångspunkt”, upprepar Jenni. Kanske går det att lämna overkligheten för livet, låta knopparna brista, som Boye skulle ha sagt, “för till slut måste det ju lossna”. Vilken tro han hade på framtiden den gången, P O, 27 år gammal, eller hoppades han att orden var magi, att han kunde skriva sig till en sannare verklighet, om han bara berättade på ett annat sätt och hittade någon som ville lyssna.

“Du berättar din historia, och den förändras och du förändras med den. Sanningen är oviktig; det enda som är viktigt är du själv. Det som verkligen hänt är trivialt och ovidkommande: du förstör en blomma och handlingen är död i den sekund du utför den. Men ditt nuvarande jag kan förändra minnet, och det ger dig oändliga möjligheter. Illusionens trollstav genom luften: plötsligt är du barn igen och allting ligger framför dig.”

Han kanske trodde på det, P O. Då. (Så kan man också uppskjuta en sorg…)

Vad hade jag tyckt om boken 1961? Omöjligt att säga, men eftersom jag känner Jenni också genom mig själv idag, borde jag väl hittat hem i den 1961, lagt benen med de vita stövletterna i kors, blåst ut cigarettröken över den sista sidan och hoppats på en ny bok av den där Enquist, vem han nu är…