Vilka är era själsfränder? Vi på Stadsbiblioteket är alltid intresserade av att höra om de där särskilda läsupplevelserna som ni haft, men på onsdag kväll vill vi det alldeles särskilt mycket. Då välkomnar vi alla er läsare att komma till biblioteket och berätta om de böcker som betytt mest för er. På plats kl 19 i Rotundan kommer också andra storläsare att finnas, närmare bestämt Nina Frid från bokcirklar.se, Johanna Lindbäck från Bokhora.se, Ida Torkkeli och Joakim Karlsson från Stora bokbytardagen och Kal Ström från 2652 böcker kvar tills jag dör och dagensbok.com.

Även här i bloggen publicerar vi under veckan texter skrivna av dessa storläsare. Vi börjar idag med Nina Frids text, som dessutom har ett för bloggen passande sextiotalstema. Det handlar nämligen om P O Enquists debut från 1961. Och om Nina själv.

När P O Enquist debuterade som författare med Kristallögat 1961 var jag minus tio år. Och när jag istället läser den nu, nästan femtio år senare, är det med vetskapen om att den här lilla romanen kom att inleda ett stort författarskap. Jag läser den dessutom efter att jag läst hans självbiografiska Ett annat liv från 2008, och det är svårt att frigöra läsupplevelserna från varandra.

Debuten efter år av refuseringar. Kristallögat. Den roman som lektören trodde var skriven av en kvinna. Jag hoppas P O tog det som en komplimang.

1961. Mina föräldrar hade inte ens träffats det året, och när jag föddes 1971 hade ju hela 60-talet redan svept förbi. Visst kan jag förstå att min nostalgi för ett årtionde då jag inte ens var född kan te sig lite märklig, men jag ville också debattera, revoltera, ockupera och röka långa cigaretter i sommargul kortklänning och vita stövletter.

Fast när jag bad min mamma berätta om studentrevolten, eller om demonstrationstågen för fred, eller om den sexuella frigörelsen, var det som att hon inte visste vilken tid jag pratade om. Hennes sextiotal hade inneburit en resa från den trånga arbetarettan med morfar, mormor (och en inneboende på kökssoffan) till en villadröm i förorten med garageinfart och tvättmaskin. Från brist till överflöd; en klassresa som faktiskt varken innebar politisk medvetenhet eller vidareutbildning, bara löjligt många nya prylar. Möjligen kunde jag hitta något fotografi på henne i gul kortkort och tuperat hår, men närmare än så var hon aldrig mitt nostalgiska icke-minne, min föreställning om 60-talet. Och P O Enquist hade hon inte läst.

P O Enquists Kristallögat från 1961 är å andra sidan inte så mycket Enquist. Jo, vissa saker finns där redan från början. Grottan. Overklighetskänslan. Dubbelgångaren. Längtan att få berätta tills allt hänger samman, prata tills du når bakom ordens skyddande sköld. Och så den ständiga självbespeglingen, att se på sig själv utifrån och inte känna igen sig. Kanske pågår det verkliga livet i själva verket någon annanstans? Ett annat liv?

Det är visst en hel del Enquist ändå… men han har ännu inte hittat sitt språk, det omisskännliga. Det här liknar mer Hjalmar Söderberg, ja det är faktiskt ganska mycket Martin Bircks ungdom över historien, över stilen, melankolin. Jenni i Kristallögat ser på omvärlden och på de vuxna med samma förundran, som på en tavla och drabbas, liksom Martin, plötsligt av olika känslosamma stämningslägen. En oväntad lust att gråta. Liksom Martin är Jenni ett ensamt barn, som längtar gemenskap men ändå avvisar den.

“Kanske finner jag en förändrad utgångspunkt”, upprepar Jenni. Kanske går det att lämna overkligheten för livet, låta knopparna brista, som Boye skulle ha sagt, “för till slut måste det ju lossna”. Vilken tro han hade på framtiden den gången, P O, 27 år gammal, eller hoppades han att orden var magi, att han kunde skriva sig till en sannare verklighet, om han bara berättade på ett annat sätt och hittade någon som ville lyssna.

“Du berättar din historia, och den förändras och du förändras med den. Sanningen är oviktig; det enda som är viktigt är du själv. Det som verkligen hänt är trivialt och ovidkommande: du förstör en blomma och handlingen är död i den sekund du utför den. Men ditt nuvarande jag kan förändra minnet, och det ger dig oändliga möjligheter. Illusionens trollstav genom luften: plötsligt är du barn igen och allting ligger framför dig.”

Han kanske trodde på det, P O. Då. (Så kan man också uppskjuta en sorg…)

Vad hade jag tyckt om boken 1961? Omöjligt att säga, men eftersom jag känner Jenni också genom mig själv idag, borde jag väl hittat hem i den 1961, lagt benen med de vita stövletterna i kors, blåst ut cigarettröken över den sista sidan och hoppats på en ny bok av den där Enquist, vem han nu är…