60-talet var en tid då barnlitteraturen utvecklades mycket i Sverige. Flera av de stora barnboksförfattarna i Sverige hade debuterat 10-15 år tidigare, till exempel Astrid Lindgren, Lennart Hellsing, Tove Jansson, Åke Holmberg och Harry Kullman. Bibliotekens verksamhet byggdes stadigt ut, och tidningarna innehöll relativt mycket material om barnlitteratur. Litteratur diskuterades flitigt, också ur en politisk synvinkel, och när det gällde barnlitteratur så var gränserna för den uppe till debatt - fick man skildra ämnen som döden och erotik i barn- och ungdomsböcker eller inte och var gick gränsen? Generellt eftersträvades realism och samhällsengagemang, något som också är tydligt i den samtida litteraturen för vuxna.

Lennart Hellsing skrev inte bara böcker för barn, utan också om dem. 1963 kom hans debattbok Tankar om barnlitteraturen där han diskuterar begreppet barnlitteratur och vad det innebär. Hellsing är kritisk till mycket inom samtidens barnlitteraturkritik, och hävdar bokens rätt att vara till för nöjes skull och inte bara som ett uppfostringsmedel. På frågan om om boken främst skulle förmedla fantasi eller moral så svarar Hellsing klart fantasi. Han betonar också hur viktiga böcker, och också ramsor, är för barnens språkutveckling.
I Tankar om barnlitteraturen återfinns också det ofta citerade mottot: ”All pedagogisk konst är dålig konst – och all god konst är pedagogisk.” På Stadsbibliotekets hemsida skriver Anne-Marie Karlsson: “Hellsings genomtänkta och välformulerade tankar är fortfarande radikala och framsynta, nästan 50 år senare. ”Tankar om barnlitteraturen” är i högsta grad rolig och levande läsning.”

I år firar Internationella kvinnodagen den 8 mars hundraårsjubileum. 1910 instiftade Clara Zetkin denna särskilda kvinnodag för att hedra kvinnorörelsen och för att främja kampen för kvinnors rösträtt. Till en början var kvinnodagen en socialistisk föreetelse, och i de länder där fascismen och nazismen satt på makten under mellankrigs- och krigsåren var kvinnodagsfirandet förbjudet. De utåtriktade demonstrationerna blev färre, och firandet skedde genom kvinnoklubbarnas interna fester och möten. 
Utställningen kom till på initiativ av Svenska Slöjdföreningen, och nu fick även vi i Sverige se allt det som gjort sådan stor succé på utställningar i omvärlden, bland annat i Paris 1925. Det nya kallas funktionalism och det är hus i glas, betong och stål där den moderna människan ska leva och bo. Konsten ska också bli något som kommer hela samhället till del istället för enbart en liten pengastark överklass, och för det ändamålet vill Asplund att man för in konst i fabriksproduktionen och ser till att det tillverkas vackra vardagssaker med en väl genomtänkt formgivning tillgängliga för alla.
