Inlägg etiketterade med ‘resor’

Semesterläsning vid Medelhavet (del III)

02 juli 2009

Med ytterligare ett tips till charterresenärer och backpackers har vi gått varvet runt Medelhavet, åtminstone nästan. Lennart Hellsing fyller i år 90 år, och är ju mest känd för sina barnböcker: Krakel Spektakel, Musikbussen etc. Men han har även författat många böcker inom andra genrer.

Från 1953 stammar en liten diktsamling med titeln Fatimas hand. Här skriver han om sina upplevelser under en resa  i Nordafrika. Mera prosaisk finns den beskriven i ett kapitel i Nisse Larssons biografi. Men den som vill följa i hans spår gör det enkelt även i diktsamlingen, de flesta dikterna har en prydlig platsangivelse: Tanger, Rabat, Casablanca, Fez, Agadir, Marrakesh, Tunis, Alger…
Tonen i dikterna är frodigt tusen-och-en-natt-exotiserande, med turbaner, skägg och mörkögda skönheter, men även med humor och drastiska inslag. Man kan hoppas att dagens turister undviker Hellsings härbärge i Meknès: “Det luktar as och satan på hotellet / och lössens antal är förvånansvärt”.

Exotiserande förresten, vad vet jag. Säkert var Nordafrika då något helt annat än vad det är nu. Hellsing lyckas dessutom kombinera sin förundran inför det främmande med en nykter och närmast socialrealistisk syn på samhällena han betraktar. Det är skickligt. Över det hela svävar också en enkel och lättburen livsvisdom som vissa vill kalla orientalisk men som nog mera är hellsingsk.

Nästan alla de formsäkra dikterna vore värda att citera, men jag avslutar med en liten klurig sak som kanske går tillbaka på någon traditionell sufisk anekdot:

Lejonet ryter i Atlas
ljudvågorna vältrar i i hålvägarna
sjudubblas mellan klipporna
kommer de små ökenrävarnas
stora gullurviga öron att darra i månskenet.
Ahamed ben Boucetta
skruvar sig oroligt under gethårstältet,
nedkallande Allahs förbannelse
över den mygga som håller honom vaken!

Semesterläsning vid Medelhavet (del II)

01 juli 2009

Som ett slags fortsättning på förra bloggpostens avslutning: alla åker ju inte till Grekland på semester. Den som i stället tar sig till Turkiet bör plocka med sig Staffan Ekesons orättvist bortglömda debutdiktsamling Färjan till Üsküdar från 1965. Författaren var en obotlig resenär och det har satt spår i hela hans produktion, som till stor del består av översättningar, bland annat av ett flertal iranska poeter. Men i detta hans förstlingsverk uppehåller han sig i mest i Istanbul - Üsküdar heter den stadsdel som ligger på den asiatiska sidan, dit man enklast tar sig med titelns färja.

Med sin svala och fint mejslade klassicism bjuder författaren på fantastiska flerskiktade stadsbilder, som i långdikten “Ljus över Galata”, där han bland annat lyssnar till böneutroparna (muezzinerna):

När en vit trådfläta kan skiljas från en svart
sjunger muezzin.
Ej sång, ej ropande, ej klagomusik.
Och allt detta.
Stillheten bryts så hårt, så plötsligt som om
natten blivit avryckt sina vingar.
En röst som tänjes, gnisslar och förvandlas
– nu fågel – bevingad eld.
Har en ängel ljudit från tornet?
Undrande står man under stenskuggan.
Och långt bort ifrån kommer en annan stämma,
samma ord – en dyning.
Åter bryter rösten fram ovanför –
brutalt – gnisslande – utomjordiskt
och lika abrupt slutet, medan från en okänd distans
den andre svarar. Så en ny stämma och ännu än.
Nu kallar muezzin från var kulle
och över vattnet, från minaret till minaret
som sjungande träd i en skog.

Jag har hört sägas att Staffan Ekeson, son till akademiledamoten Henry Olsson, tagit namnet “Ekeson” som en hyllning till en annan författare, Gunnar Ekelöf. När vi nu ändå är i Turkiet vore det nog tjänstefel att inte lägga ett ord för Ekelöfs Diwan över fursten av Emgión, som utkom samma år som Färjan till Üsküdar och rent geografiskt kan sägas utspelas i samma region. Jämförelser anmäler sig, men jag avstår och konstaterar i stället att Ekelöfs historiskt förankrade visioner och Ekesons kontemplativa vardagsmystik gott tål att läsas sida vid sida.

Att minnas Kyrklund (och Michael Jackson)

30 juni 2009

Under en vistelse på Sicilien nås jag av budet om Michael Jacksons död. Långa diskussioner tar vid, om hans konstnärskap och visioner, novellfilmerna som var hans musikvideos, plastikoperationerna, nöjesfälten, storhetsvansinnet, den mediala bilden. Vid hemkomsten hittar jag ett dödsbud som aldrig nådde mitt sällskap vid Medelhavet men som träffar mig hårdare: Willy Kyrklund. Jag läser dödsrunorna, som alltid devota och fulla av stora ord - precis som dem över Michael Jackson. Men jag läser dem helt olika. Belysningen av alla möjliga sidor av artisten Jackson intresserar mig, men skriverierna om Kyrklund är med få undantag enbart platta krior, fyllda av intetsägande fraser om De Stora Frågorna, om Stilen och Lättheten och Tyngden och Så Vidare. Inte ens den knivskarpa Jonas Thente lyckas prestera något mer personligt än ljum uppgivenhet. Mats Gellerfelt i Svenska Dagbladet friskar på med lite kyrklundsk varm ironi, och klarar sig på så sätt ifrån att enbart rabbla de obligatoriska plattityderna.
Varför kan man inte skriva något kort och vettigt om Kyrklund? Min gissning är att han tvingar varje läsare till en så personlig och fångfacetterad läsning att den blir svår att förmedla. Hos Michael Jackson sitter komplexiteten på ytan och blir därför lättare, och kanske intressantare, att diskutera. Men jag ska inte dra samma haranger som dagstidningskrönikörerna om hur fantastiskt djuplodande Kyrklunds författarskap är, utan nöjer mig med att göra tre rekommendationer:

1. Om godheten. Utkom 1988 och blev Willy Kyrklunds sista bok. Här dricker han te med Gud som ser ut som en krokodil, prövar idén om godheten som genetisk defekt och sammanfattar sitt livs solnedgång genom att rabbla ur telefonkatalogen. Och får åtminstone mig att gråta.

2. Berättelser, dramatik, anföranden, artiklar. Detta är andra delen av de samlade verken som kom ut i två volymer i mitten av 1990-talet. Många fastnar i den volym som heter “Prosa” och innehåller vad man skulle kunna kalla för romaner. I denna volym hittar man i stället små läckerbitar som föredraget “Kaosfunktionen”, förlöjligandet av Svenska Akademien i “Språket som artefakt” och en hel rad inte bara spel- utan läsvärda dramer.

3. Aigaion. Så här i semestertider rekommenderas denna skildring av Grekland och dess arkipelag till alla som styr mot Medelhavet. Kyrklund bodde under några år med sin familj i Grekland, och här delar han med sig om stort och smått. Om vissa av Kyrklunds formexperiment kan kännas svårforcerade för en ovan (eller otålig) läsare, så är detta i bästa bemärkelse rena hängmatteläsningen, klart som korvspad, eller som Egeiska havet.