Under en vistelse på Sicilien nås jag av budet om Michael Jacksons död. Långa diskussioner tar vid, om hans konstnärskap och visioner, novellfilmerna som var hans musikvideos, plastikoperationerna, nöjesfälten, storhetsvansinnet, den mediala bilden. Vid hemkomsten hittar jag ett dödsbud som aldrig nådde mitt sällskap vid Medelhavet men som träffar mig hårdare: Willy Kyrklund. Jag läser dödsrunorna, som alltid devota och fulla av stora ord - precis som dem över Michael Jackson. Men jag läser dem helt olika. Belysningen av alla möjliga sidor av artisten Jackson intresserar mig, men skriverierna om Kyrklund är med få undantag enbart platta krior, fyllda av intetsägande fraser om De Stora Frågorna, om Stilen och Lättheten och Tyngden och Så Vidare. Inte ens den knivskarpa Jonas Thente lyckas prestera något mer personligt än ljum uppgivenhet. Mats Gellerfelt i Svenska Dagbladet friskar på med lite kyrklundsk varm ironi, och klarar sig på så sätt ifrån att enbart rabbla de obligatoriska plattityderna.
Varför kan man inte skriva något kort och vettigt om Kyrklund? Min gissning är att han tvingar varje läsare till en så personlig och fångfacetterad läsning att den blir svår att förmedla. Hos Michael Jackson sitter komplexiteten på ytan och blir därför lättare, och kanske intressantare, att diskutera. Men jag ska inte dra samma haranger som dagstidningskrönikörerna om hur fantastiskt djuplodande Kyrklunds författarskap är, utan nöjer mig med att göra tre rekommendationer:

1. Om godheten. Utkom 1988 och blev Willy Kyrklunds sista bok. Här dricker han te med Gud som ser ut som en krokodil, prövar idén om godheten som genetisk defekt och sammanfattar sitt livs solnedgång genom att rabbla ur telefonkatalogen. Och får åtminstone mig att gråta.

2. Berättelser, dramatik, anföranden, artiklar. Detta är andra delen av de samlade verken som kom ut i två volymer i mitten av 1990-talet. Många fastnar i den volym som heter “Prosa” och innehåller vad man skulle kunna kalla för romaner. I denna volym hittar man i stället små läckerbitar som föredraget “Kaosfunktionen”, förlöjligandet av Svenska Akademien i “Språket som artefakt” och en hel rad inte bara spel- utan läsvärda dramer.

3. Aigaion. Så här i semestertider rekommenderas denna skildring av Grekland och dess arkipelag till alla som styr mot Medelhavet. Kyrklund bodde under några år med sin familj i Grekland, och här delar han med sig om stort och smått. Om vissa av Kyrklunds formexperiment kan kännas svårforcerade för en ovan (eller otålig) läsare, så är detta i bästa bemärkelse rena hängmatteläsningen, klart som korvspad, eller som Egeiska havet.