(Berg som utgör) genombrottsställe för våldsamma utstötningar av glödande massa, gaser o.d. från jordens inre. Kallades förr eldsprutande berg. På jordytan svalnar massan och blir till trögflytande lava, som så småningom stelnar.

I poesi används vulkaner ofta symboliskt, som i nedanstående dikt av Artur Lundkvist, ur samlingen Glöd från 1928. Den är också mycket typisk för den den nya poesin runt trettiotalets början, där sexualiteten tilläts ta plats:

Till -

Jag är en vulkan och du är den dunkla natt i vilken jag skall glöda.

Du skall vara som ett svalt djupt hav kring min klippiga strand.
Till mig skall du föra sällsamma ting och lägga dem vid min fot.
Du skall lyfta din barm mot min, smyga dig smeksamt intill mig och viska mig ord ur djupen.

Och när stormen kommer, när lidelserna griper oss, när våra djup röres -
då skall vi störta oss över varandra och vara fruktansvärda, famnas i jublande fröjd!

Jag är en vulkan och du är den dunkla natt i vilken jag skall glöda.

Det finns dock också de som skrivit om vulkaner i dess rent bokstavliga form, som Ulla Olin. Från 1989 och boken Inte nu men nu är hennes mer prosaiska och faktabaserade dikt med poetisk höjning i slutstrofen:

Längtan till Island

Att stå vid foten av Hekla och på nära håll se en vulkan i ett så arktiskt landskap! Se att den inte har gett upp sin vulkannatur, inte anpassat sig efter de nordliga breddgraderna.
När Hekla 1970 fick sitt femtonde kända utbrott, fördes askan norrut och stora skador åstadkoms på gräsväxten. Decimetertjock aska lade sig på det nya kraftverket.
Vid utbrottet år 1104 hade lava och aska begravt tio välmående gårdar, den mest kända av dem Stöng. Den frilades av nordiska arkeologer 1939.
Husen är restaurerade.
Varför?
De skulle ha lämnats i sitt förstörda skick. Så att man kunde fatta hettan i den hetta som inte låter sig svalkas av isvindar.