När jag försöker tänka i banor kring temat Tillbaka till naturen får jag nästan anstränga mig. Jag rör mig nämligen bara på asfalterade gator och torg. Kanske är jag trångsynt som inte ser naturen i stadsbilden, kanske finns den inte enligt min definition av natur. Hursomhelst hämtar jag de flesta av mina naturupplevelser från böcker.

Det roliga är att det ofta verkar som om naturen är en förutsättning för läsning. Läs bara dessa uttryck och försök att inte googla sommarstuga: ”En god bok i hängmattan”, ”En deckare på stranden”. Ibland är det förstås tvärtom, att vi konsumerar tusentals guider och kartor för att våga vistas i skog och mark. Ibland behöver du också läsa en text för att förstå vad du är med om: ”Den ultimata guiden till naturupplevelser”. Så: Är det läsningen som skapar upplevelsen av naturen eller är det naturupplevelser som får dig att vilja läsa? Jag vet bara att det är som allra bäst att läsa skräck i den övergivna stugan på landet, men att jag aldrig skulle besöka stugan i den djupa skogen efter att jag precis avslutat en skräckroman.

Filosofi i trädgårdslandet (eller medan du dricker kaffe och vill inse hur obetydligt ogräs är): Gröngölingen är på väg. Därför att jag har hört att den ska vara svår och vacker på samma gång.

I hängmattan: Paganinikontraktet. Därför att du inser hur lite du vill bli jagad av en problemlösare i skärgårdsmiljö med dålig mobiltäckning.

På luftmadrassen: Förslagsvis böcker som behandlar mörka vattendjup och det som vistas där. Människohamn kan nämnas hur många gånger som helst.