Inlägg etiketterade med ‘Naturord’

Veckans naturord:

03 februari 2011

vulkan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(Berg som utgör) genombrottsställe för våldsamma utstötningar av glödande massa, gaser o.d. från jordens inre. Kallades förr eldsprutande berg. På jordytan svalnar massan och blir till trögflytande lava, som så småningom stelnar.

I poesi används vulkaner ofta symboliskt, som i nedanstående dikt av Artur Lundkvist, ur samlingen Glöd från 1928. Den är också mycket typisk för den den nya poesin runt trettiotalets början, där sexualiteten tilläts ta plats:

Till -

Jag är en vulkan och du är den dunkla natt i vilken jag skall glöda.

Du skall vara som ett svalt djupt hav kring min klippiga strand.
Till mig skall du föra sällsamma ting och lägga dem vid min fot.
Du skall lyfta din barm mot min, smyga dig smeksamt intill mig och viska mig ord ur djupen.

Och när stormen kommer, när lidelserna griper oss, när våra djup röres -
då skall vi störta oss över varandra och vara fruktansvärda, famnas i jublande fröjd!

Jag är en vulkan och du är den dunkla natt i vilken jag skall glöda.

Det finns dock också de som skrivit om vulkaner i dess rent bokstavliga form, som Ulla Olin. Från 1989 och boken Inte nu men nu är hennes mer prosaiska och faktabaserade dikt med poetisk höjning i slutstrofen:

Längtan till Island

Att stå vid foten av Hekla och på nära håll se en vulkan i ett så arktiskt landskap! Se att den inte har gett upp sin vulkannatur, inte anpassat sig efter de nordliga breddgraderna.
När Hekla 1970 fick sitt femtonde kända utbrott, fördes askan norrut och stora skador åstadkoms på gräsväxten. Decimetertjock aska lade sig på det nya kraftverket.
Vid utbrottet år 1104 hade lava och aska begravt tio välmående gårdar, den mest kända av dem Stöng. Den frilades av nordiska arkeologer 1939.
Husen är restaurerade.
Varför?
De skulle ha lämnats i sitt förstörda skick. Så att man kunde fatta hettan i den hetta som inte låter sig svalkas av isvindar.

Veckans naturord:

23 januari 2011

skog

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En skog är ett större område där det växer träd. Det finns olika typer av skogar: lövskogar med mest lövträd, barrskogar med mest gran och tall och så vidare. Men skogen är inte bara träden utan också allt annat som växer och lever där.

Skogen är ett mycket omtyckt ämne för lyrik genom tiderna. Jag har bland mängden dikter som listas på vår eminenta diktsöksida dikter.biblioteket.se valt ut tre svenska dikter om skogen, skrivna av stora svenska nittonhundratalspoeter: 

Bokskog, första maj

Du skog, när blåser majvind i din höst?
Så litet i de torra lövens matta
som inger tröst. Och ändå nog som tröst.
En gud är sömnig, måste övernatta

innan han kommer till sin helgedom.
Som flickan bär den gyllne medaljongen
på barmen. Om den öppnas är den tom.
Men bilden är på väg och fågelsången.

Hjalmar Gullberg, ur Ögon, läppar från 1959.

 

Aftonstjärnan

Att gå i skog.
Att smyga som på tassar över marken,
där den är skymningsmjuk.
Att luta sig mot trädens ryggar.
Att spegla sig vid månsken i en tjärn,
att känna hur det tunna vattnet skälver på ytan.
Att se högt över grenar vita Aftonstjärnan.

Bo Setterlind, en tidig dikt som bland annat finns i samlingen Dikter 1948-1984

 

Alkaiskt

En skog i maj. Här spökar mitt hela liv:
det osynliga flyttlasset. Fågelsång.
I tysta gölar mygglarvernas
ursinnigt dansande frågetecken.

Jag flyr till samma platser och samma ord.
Kall bris från havet, isdraken slickar mig
i nacken medan solen gassar.
Flyttlasset brinner med svaga lågor.

Tomas Tranströmer, ur För levande och döda från 1989

Veckans naturord:

10 januari 2011

trast 

En fågel, gemensamt namn på större arter i familjen trastfåglar. Insektsätare med mycket vacker sång. I Sverige finns följande häckande trastar: björktrast, dubbeltrast, koltrast, ringtrast, rödvingetrast och taltrast.

Meningsexempel:

“ - God morgon, du trast i skogen!
Nej aldrig jag hört förrän nu
en sångare redobogen
till Sångernas Sång klockan sju
med sådan bravur som du.”

Ur dikten “Samtal med en trast” av Frans G. Bengtsson, ur samlingen Dikter.

Veckans naturord:

23 december 2010

gullviva“Gullviva är en vårblomma. Den har gula blommor som sitter högst upp på en stjälk. De gröna bladen sitter nere vid marken. Den finns i nästan hela Sverige utom längst i norr” säger NE.

Jag säger: Gullviva är ett mycket gulligt och mjukt ord i motsats till många av vinterns förekomster; som exempelvis bark, kvast, gren. Varför är namnen på vårens natur så mycket snällare, varmare och vinterns ordförhållanden alltid så karga. Varför sitter inte jag på ett plan till Asien? För att vargavinter är det tuffaste ordet hittills och det vill man på något sätt bemästra!

Veckans naturord:

08 december 2010

skymningSkymning kallas den del av dygnet då dagsljuset försvinner och det blir natt.
Källa: NE

Alternativ definition: När skymningen faller är sikten som bäst är en spänningsroman.

Veckans naturord:

24 november 2010

äng

En äng är, enligt Nationalencyklopedin, vegetation huvudsakligen bildad av stråväxter, främst gräs, samt örter. Ängen kan innehålla träd och buskar och kallas då för löväng. Bortsett från ängar ovanför skogsgränsen i fjällen är ängen inte naturligt förekommande i vårt land, utan en del av kulturlandskapet. De flesta ängar har skapats av människan och hennes betesdjur. För många torde ängen vara själva inbegreppet av lantlig idyll, och det kan av det skälet vara värt att påminna om att ängen måste vårdas för att överleva. Som en följd av jordbrukets förändrade metoder och avfolkningen av landsbygden återstår i dag bara en fjärdedel av de ängar som för hundra år sedan fanns i landet.

I Kerstin Ekmans Herrarna i skogen hittar jag en muntligt traderad ramsa från Säbrå socken i Ångermanland som, nu när vintermörkret sänker sig, i all sin enkelhet kanske kan sätta ord på vad många känner. Besvärjelsen lästes över korna inför vårbetet för att få dem på benen efter vinterns halvsvält. Den längtan som djuren får ge uttryck för talar även till en stadsbo som undertecknad: 

“Min boskap gick på grönan äng och grät.

Då kom Jesus och sade:

Varför gråter du?

Min boskap svara:

Jag gråter för jag ej kan

bita och slita den grönan äng.”

Veckans naturord:

15 november 2010

susa
Meningsexempel: “Där ligger en gammal tysk bunker.
Vind, vind, susa,
våg, våg, slå.
Tyska soldater
låg här 42.”
Första raden i  Bengt Anderbergs dikt “Vid Arnager strand” som ingår i diktsamlingen Fritt efter naturen. Citatet anspelar på Frödings  dikt “Säv, säv, susa” ur Nya dikter från 1894.

Betydelse: Ge ifrån sig svagt och tonlöst utdraget ljud. Ordet har ljudhärmande ursprung och kan även användas med betydelsen att hastigt förflytta sig eller om ett obehagligt hörselintryck. Öronsus. Källa: Nationalencyklopedin.

Veckans naturord:

04 november 2010

grotta

Hålrum i berg med naturlig mörkerzon, stort nog för en människa att tränga sig in i. Det totala mörkret påverkar djurlivet. Djur i grottor saknar ofta färg och är blinda men har god hörsel.
Mer om grottor: Sveriges Speleologförbund

Meningsexempel:
“Sorgbarn inträngde i irrgångarne bland dessa klippor, klättrade än upp än ned och stod äntligen i en grotta, dit endast matt dager letade sig väg mellan hällar, slängda som tak över lutande granitblock.”

Ur Viktor Rydbergs Singoalla som utkom första gången 1865.

Veckans naturord:

19 oktober 2010

lovblas

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett motordrivet trädgårdsredskap ämnat för att blåsa löv.

Veckans naturord:

13 oktober 2010

formakspalm-23

“Denna palm, som fått namn av Lord Howe-öarna, förknippas gärna med palmhus. Fullväxta exemplar kan bli över 3 m höga inomhus. Eftersom H. forsteriana växer mycket långsamt och bara får ett blad per planta om året, sätts vanligen tre eller fyra exemplar tillsammans i en kruka. Den är synnerligen tålig mot olika ljusförhållanden och överlever lång tid på en mörk plats. Den är mycket känslig för skador på rötterna, om man t ex råkar välta den, så behandla den därför varsamt.”

Källa: IPC Blomlexikon.