När jag tittade igenom lånehögarna från biblioteket senast så insåg jag att där fanns tre tunna debuter som alla är skrivna av unga kvinnor och som alla kan sägas vara en form av uppväxtskildringar: Fara vill av Elin Ruuth (2010), Det var ur munnarna orden kom av Mirja Unge (1998) och I ett annat land av Mare Kandre (1984). Tanken att jämföra dem kändes naturlig (sic!), och vad är mer lämpligt på en naturblogg än att titta på hur de tre författarna använder sig av natur, djur och växtlighet i sina böcker. Bland andra litteraturvetenskapliga inriktningar växer idag den som kallas ekokritik sig allt starkare, vilket Linda skrev om i ett inlägg i förra veckan. Den innebär just att man läser litterära verk med särskilt fokus på skildringen av natur. Det är alltid väldigt kul att läsa böcker med något särskilt i fokus på det sättet, och man får syn på en hel del saker, vilket jag hoppas ska framgå också i den här lilla undersökningen. Jag börjar här med en kort (och anspråkslös) analys av Fara vill ur ett naturperspektiv.

Först kan det sägas att Fara innehåller mycket lite natur. Det är en bok om en ung kvinna som bor i en storstad och funderar kring livet, skrivandet och olika saker som hon läser eller hör talas om. Bokens texter har drag av aforismer eller livsåskådande krönikor. Det finns egentligen ingen sammanhängande berättelse, men boken kan läsas som en skildring av en ung människas medvetande på gränsen mellan att vara barn och att bli vuxen.

Naturen då? Som sagt, det finns inte många rena naturskildringar, om ens någon. Den scen som kommer närmast är den bit där Malmö sägs överspännas av “en grå nylonstrumpbyxa som skymmer himlen”. Ibland river “arkitekturen” hål på den, revor uppstår och “det regnar kraftigt”. Redan här uppstår ett av bokens centrala förhållningssätt till natur: den betraktas på avstånd och liknas vid artificiella föremål. Längre fram i samma stycke skriver jaget om det Skåne där hon bor att “landet brer ut sig för långt, den sydliga frekvensen av tätorter och lövskogar ger mig yrsel” Mot det ställer hon en “vision av en enda liten gummibåt på Luleälven, just där den rinner ut i sjön Vajkijaure nordväst om Jokkmokk”, där “fingertopparna vilar mot den mjuka ytspänningen”. Det sistnämnda gör henne lugn medan det första oroar, och det finns här en underliggande koppling till det Norrland som hon kommer ifrån, där föräldrarna och det trygga, oproblematiska barndomshemmet ligger, kontra vuxenhetens ensamma Malmö, där det är svårt att känna sig hemma. Dessa känslor av trygghet kontra vilsenhet överförs på landskapet.

Elin Ruuth. Foto: Kennet Ruona

Huvudpersonen har ett ambivalent förhållande till naturen och det naturliga. Hon intar ett matematiskt och språkligt förhållningssätt till tillvaron, och när naturen bryter in uppstår oro eftersom den inte går att kontrollera:  det är en ovanligt mild vinter och “oroliga lyssnare ringer tll Sveriges Radio och undrar vad som händer om om snön trots allt kommer…om natten och svälter ihjäl lilla hasseln”. När naturvårdsbiolog Göran Wesslén svarar att det inte är någon fara  kommenterar berättarjaget: “Åh Göran. Vad vet väl en naturvårdsbiolog om faror.” Lättare att hantera blir det när man rationaliserar naturen och tänker sig att “bakom varje film om havet arbetar någon med att flytta maneter och sjöstjärnor från punkt A till punkt B”, och att ornitologförbundet samlas varje år för att avgöra huruvida grönsiskans läte är behagligt eller inte.

Förutom känslan av att man inte kan kontrollera naturen finns också en rädsla för att den inte går att skydda. Berättarens egna försök att närmas sig den misslyckas alla: hennes krukväxt dör liksom den vita undulaten Ernst-Hugo som hennes familj har haft, och som hon dessutom knappt har märkt. Liksom rymdhunden Laika, och alla andra hundar, möss och bananflugor som skickats upp i rymden i vetenskapens namn. Berättaren försöker sörja över dessa förlorade liv, men lyckas inte. Hon står istället främmande inför de levande varelserna, en vanmakt grundad i en slags oförmåga att förstå sig på dem.

Hon försöker men når inte fram till det naturliga, som i det här mycket intressanta stycket: “I Malmö känner jag krogarbetarna fast inte hamnarbetarna fast jag föredrar havet framför nästan vilken öl som helst. Varför är det så? När jag håller om glaset försöker jag föreställa mig att det är sand. Det är aldrig sand.” Här finns en tydlig önskan om att förstå något och en frustration inför tillvaron, som speglas i den allmänna vilsenhet i tillvaron som hon tidigare uttryckt. Naturen får också här bli symbol för det verkliga livet, att vara närvarande och trygg i det och att inte behöva undra över det. Och i den separationsångest som uppstår inför det faktum att huvudpersonen lämnat både barndomen och tryggheten bakom sig, finns också en känsla av distans inför den. Har den kanske aldrig varit något man förstått sig på?