Hej Gösta

Så platt skulle du ju aldrig ha börjat något av dina många brev. Men så var du också ett geni. Din skolkamrat Lars Forsell beskrev dig långt efter din tidiga död som upplyst av en inre eld, en brinnande liten snölykta. Sällan är det mer relevant att tala om att någon inte hann. Du var bara tjugofyra år när du drunknade 1950. Knappt ansatsen till ett författarliv. Ändå hade du redan hunnit skriva fyra uppmärksammade böcker: Diktsamlingen Den andaktsfulle visslaren samt romanerna En privatmans vedermödor, Christinalegender och Rondo, som du inte hann klart. För tio år sedan gav Svenska Akademien ut dem i sin klassikerserie, som Skrifter 1 och Skrifter 2. 

Vi lyssnade till dig på Stockholms Stadsbibliotek häromkvällen. Författaren Martina Lowden hade valt dig som själsfrände i en författarserie vi har och hon talade särskilt om En privatmans vedermödor. Ni är jämnåriga. Eller var eller hur man nu säger. Hon kom ut med sin mycket uppmärksammade bok häromåret. Jag tror att du skulle tyckt mycket om den. Nu talade hon med Harald Hultqvist om era båda författarskap.

Dig stötte hon på för första gången som tonåring i sin morfars bokhylla. Då upplevde hon din intensivt lyriska prosa som mer lättläst än nu när hon läste om den. Då, med mindre litterära referenser i det egna bagaget, blev läsningen mer musikalisk upplevelse än ett oländigt och vackert landskap. Du komponerade väl också? Martina beskriver känslan av besläktat författande i den för er båda närvarande dialogen med döda författare. För dig kanske Ekelund, för henne - Oswald. Hon kände också igen oviljan att skriva behagfullt. Din tankevärld, sa hon, var en sådan man skulle vilja ha. En mental stenografi.

I samtalet mellan Martina och Harald beskrevs En privatmans vedermödor som både en samtidsskildring och en berättelse om kärlek. Du skrev att i bästa fall gör man uppror mot sig själv, att göra det mot samhället är bekvämare. Du var kanske ganska sträng. Din kvinnobild trodde Martina att du kanske läst dig till i fel böcker. Som hon sa, det är ofta svårt att förena ett brinnande feministiskt engagemang med ett starkt litteraturhistoriskt intresse.

Vacker, rolig och full av små underfundigheter som man vill minnas och citera, så upplevde hon dig. Och så med den där gungande musikaliteten. Du var smått kultförklarad redan när du levde och säkert frågade du dig samma sak som Martina. Skriver jag som jag gör av vana eller av tro?

Jag hoppas att du inte misstycker om jag tipsar om att man kan läsa mer om dig i en avhandling av Birgitta Holm: Gösta Oswald, hans liv och verk och hans förbindelse med det svenska 40-talet.

Ödmjukast
Pernilla Glaser
Åhörare och i ditt sällskap skrivare av böcker