60-talet var det decennium då litteraturen på allvar tog steget ut i världen. Men den utgick hemifrån. Det var till och med så att en ny provinsialism uppstod i litteraturen med skildringar från norrländska gruvsamhällen och värmländska skogar. Nyprovinsialismen startade redan tidigare och var stark på 50-talet. Men några av dess främsta företrädare skrev böcker på 60-talet, och blev också representanter för den globala inriktning som följde på den.

Sara Lidman debuterade redan 1953 med Tjärdalen och hon började just i det provinsiella, västerbottniska. Hon fortsatte att skildra bysamhällen och individers villkor i dem i bland annat Bära mistel som kom 1960. Hennes grundmotiv var alltid det solidariska, mänskliga, och snart räckte inte Sverige längre till för att beskriva det - det fanns ju människor även på andra platser. Hon besökte 1960 Sydafrika och skrev boken Jag och min son, där vita västerlänningar i Sydafrika och deras exploaterande förhållningssätt ställs mot de svarta afrikanernas undertryckthet. 

En annan författare som också gick från det hemvana, om man så vill provinsiella, till det utblickande, var Per Wästberg. Hans första romaner skildrade den priviligerade Stockholmsbakgrund han kom ifrån och de unga män som där hade sin uppväxt. Men efter en resa till Afrika vidgades också hans perspektiv, och han skrev 1960 två starka reportageböcker som tog sin utgångspunkt i Sydafrika och behandlade rasdiskrimineringen där: Förbjudet område och På svarta listan. Han blev den första i en rad författare som använde sig av reportageformen för att skildra tidens orättvisor, men han skrev senare under sextiotalet också romaner: trilogin Vattenslottet, Luftburen och Jordmånen blev en stor succè och skildrar en slags önskad samtid med engagerade människor ur medelklassen som förmår leva sina liv på ett både solidariskt och självförverkligande sätt.

När Sara Lidman lämnade Sydafrika lämnade hon också tillfälligt romanen, och under det senare sextiotalet blev hon istället talare, debattör och reportageboksförfattare i den engagerade vänsterns anda. Hon skriver bland annat intervjuböckerna Samtal i Hanoi och Gruva, den senare ett reportage från LKAB:s gruvor i Svappavaara och Kiruna. Hon blir varse det strukturella förtrycket som finns också i Sverige, och de likheter hon ser mellan förtryck världen över ger också inspiration för det som brukar kallas Jernbaneeposet, hennes sjusidiga boksvit om hur järnvägen byggs av fattiga, förfördelade arbetare i ett norrländskt 1800-tal.

En annan stor prosaist från 60-talet är Birgitta Trotzig, som också hon skriver böcker om människor som befinner sig i små samhällen, ofta till synes avskurna från det moderna livet. Hennes sextiotalsböcker omfattar bland andra Sveket och En berättelse från kusten, och är båda på gränsen till outhärdligt mörka skildringar av mänskligt lidande och förnedring. Helt annorlunda är Per Olof Sundman, som också tar avstamp i en norrländsk miljö för att skildra mänskliga konfliktsituationer. Hans berättelser utvecklar sig ofta till frågor om varseblivning och kunskap - vad kan vi egentligen veta om andra människor? Exempel på en sådana böcker är Undersökningen, om vad som gömmer sig bakom ett “enkelt” socialvårdsärende, och Expeditionen, en kolonialismkritisk berättelse om en expedition i Afrika.