Maria Ackermand Ernestam Foto:Richard Ryan

Hej Maria Ackermand Ernestam!

Författare till flertalet spänningsromaner och relationsromaner.

Vilket är din favoritnaturskildring inom skönlitteratur?

En naturskildring som jag tycker mycket om återfinns i Lars Ahlins bok  Stora glömskan, skriven 1954:

“Desto tacksammare blev jag när glädjen åter väckte mig. Nu hände det en tidig morgon i början av maj. Eftervintern hade varit ovanligt sträng och långvarig det året. I veckor hade vi hoppats på värme och rätta vindar. Öppet hav betyder som inga andra tecken vår och sommar för oss. Öppet hav betyder liv…..

Med drivisen på finska sidan hade massor av sälar rest över till våra kuster, läste vi i tidningen. På innerfjärdarna låg ännu en grådaskig is kvar med ilsket blåa och svarta fläckar. Kom västlig vind skulle också den isen driva till havs, inloppet skulle vara rensat och hamnen och vi själva åter kunna andas fritt.”

Ahlins beskrivning av hur naturens skeenden flätas samman med människans villkor får mig att reflektera över och begrunda hans skildring av den mänskliga naturen och hur våra liv kan betraktas som en del av helheten i världen omkring oss. Lars Ahlins språk är ett landskap i sig, bestående av ord, och det har ofta inspirerat mig i mitt eget skrivande. Här beskriver han havet, och havet  betyder mycket även för mig.

Jag har själv många gånger stått vid havet på västkusten och försökt förstå de sammanhang vi lever i. Det blev särskilt påtagligt när jag arbetade med min fjärde bok Alltid hos dig, där engelska och tyska döda unga soldater sida vid sida flöt in till den svenska kusten och begravdes tillsammans, som bröder i samma familj, på svenska kyrkogårdar. Några dagar tidigare hade de tillhört stridande förband som skulle vinna ett krig åt varsin nation.