Kari Ekman om Kerstin Ekmans roman från 1993:

Vi lever omgivna av deckare, som man läser och sedan glömmer bort. Kerstin Ekmans roman Händelser vid vatten innehåller precis som en deckare några mord och ett utredningsarbete. Men den innehåller så mycket mer och är en bok som lämnar avtryck.

Berättelsen ringlar sig fram som en älv, med biflöden, bäckar och åar av sidoberättelser som förenas på olika sätt och blir till en medrivande historia som spänner över 18 år. Glesbygden, skogsavverkning och avfolkning är ett tema. En annan sidoberättelse är den om kollektivet som på 70-talet tar över en gammal fäbod långt uppe i vildmarken. De vill ”tillbaka till naturen” och är en samling mycket udda existenser som så småningom måste inse att det ”naturliga” livet inte är så lätt. Det är kanske rent av onaturligt att förbjuda barn att leka med Barbiedockor? Allt knyts ihop av sociala sammanhang som ändras och uppstår på nytt, trådar knyts på oväntade sätt och på så vis uppenbaras sanningen så småningom, men lite för sent….

Kerstin Ekman skildrar glesbygden på ett både inkännande och skoningslöst sätt. Är detta kanske boken där ordet hellyhansen introduceras i svensk litteratur? För er som inte kommer ihåg tiden före fleecen kanske man ska tipsa om att innan dess använde man så kallade fiberpälströjor, ibland av märket Helly Hansen.

I en intervju beskrev Kerstin Ekman svenskarna som ”urbaniserade skogsmänniskor” och skogen spelar en stor roll i flera av hennes böcker, även i denna. Skogen är ett kapital som gör det möjligt att överleva i glesbygden, men också en njutningspotential. Dessa två sätt att se på skogen är lika aktuella i dag som när boken skrevs 1993, och för övrigt belönades med Augustpriset.