Helena Granström Foto: Mia Carlsson
Jag hade höga förväntningar på samtalet Litteraturen naturligtvis! som hölls i Rotundan på Stockholms stadsbibliotek härom kvällen. Frågeställningarna intressanta och angelägna, samtalsledaren beläst och insatt, panelen kunnig och skarp, men att det skulle vara så rakt igenom fantastiskt bra, det var mer än jag förväntat mig! Ett samtal så…pladderfritt, om ni förstår vad jag menar, att mina egna försök att närma mig de stora frågorna nästan kändes genant.
Samtalsledare Harald Hultqvist förde författarna Helena Granström och Ola Nilsson samt idéhistoriker Carl-Michael Edenborg in i diskussioner om naturromantik, om ekokritik, om glesbygd, om barnslighet, om skapelsen, om nyttan, om miljön, om mannen, om kvinnan, den nya poesin, representationen, sammansmältningen, motsättningen, kulturen och verkligheten.
Jag kan inte återge mer än glimtar, så här kommer en glimt om naturen och litteraturen:
Harald (ungefär): Så vad är skillnaden mellan en tall och en petflaska?
Helena (ungefär): Att petflaskan har en tydligt definierad funktion som rättfärdigar dess existens. Idag, i stadsmiljön, är det svårt att hitta något som inte existerar av en uttänkt anledning, för att göra nytta. Det finns en nyttokalkyl bakom varje existens! Det är lätt hänt att man börjar anlägga den blicken även på sig själv när man vistas i den miljön. Att se en instrumentell funktion.
Harald (ungefär): Men om vi har börjat se vår omgivning, naturen och oss själva med den blicken, att även en tall ska göra nytta (avverkas) - har det inte gått åt motsatt riktning vad gäller litteraturen? Tidigare hade litteraturen en tydlig funktion, visa oss världsanden och dylikt, men idag är det väl vanligt att hävda att litteraturen INTE har ett syfte, en uppgift, utan är en skapelse i sin egen rätt?
Det där kommer jag fundera länge länge på… Vad betyder det att vi ser det så? Och stämmer det?
Återkommer. Med fler glimtar.
Att läsa Helena Granströms bok 
Det märks att hon funderat över barnets roll i samhället och våra liv. Hon pratar bland annat om barnets förhållande till husdjur och att de på sätt och vis har en liknande roll i familjen, för de vuxna - de är utsatta, beroende och älskade. 
kvinnan och mannen i skogen. Samtalet vindlade vidare till Dag Hammarskjöld, P.O. Enqvist, Rousseau, Kerstin Ekman och Sara Lidman. I läsningarna skönjdes ett genomgående drag: mannen söker ensamhet eller manlig gemenskap i skogen, så långt från kvinnan som möjligt. Kvinnan i skogen söker, ja vadå, jo, en man. En annan spännande idé var skogsskildringarna som ett slags vittneslitteratur hos Kerstin Ekman och inte minst Sara Lidman. Här är romantiken utbytt mot en faktiskt skildring av vad som hänt, med naturen, arterna och människorna i skogen. Samtalet mynnar ut i frågan varför det inte skrivs naturlyrik idag, en stor och kanske för mångfacetterad fråga för att kunna svara på i korthet. Vad tror ni? Kanske är dagens författare “för miljömedvetna” för att kunna romantisera naturen. Eller med en mer genusteoretisk anstrykning, kanske har ingen längre tid att meditera över en vind i ett gräs. Jag tror att det finns fler svar och det ska jag fundera på under hösten. Läs Ninas inspirerande anteckningar från samtalet på 