Inlägg etiketterade med ‘Harry Martinsson’

Den nya poesin

20 oktober 2009

Stockholms stadsbibliotek, den 21/10 1933

Det blåser nya vindar i litteraturen! Det var inte länge sedan man som svensk poet bara kunde tänka sig att skriva om naturen, hembygden och jordlotten. Karlfeldt dominerade i Akademien, och von Heidenstam var fortfarande nationalskald, men de senaste åren har något börjat hända med poesin. Det startade med influenser från Europa, och kanske slog det igenom på allvar med Fem unga, den antologi där fem unga poeter vädrar morgonluft och prövar nya sätt att skriva och nya ämnen att skriva om.

5_unga

De unga poeterna heter Erik Asklund, Josef Kjellgren, Artur Lundkvist, Harry Martinson och Gustav Sandgren. Samlingen de gett ut innehåller dikt i former som knappast funnits i Sverige förut:  fri vers, surrealism och futurism. Och så handlar de om jazz, kroppsarbete och fabriksmiljöer! De som talar är inte längre människor från de fina villorna vid havet, här handlar det om erfarenheter från kolstybbshögar, hamnar och verkstäder:

Hamn –
Plats i världen,
Kaotisk, snabb, explosiv –
muskel
sammandragen i tungt arbete.
(Josef Kjellgren, “Hamn” ur Fem unga)

Det här är författare med en ny bakgrund - de kommer från arbetarmiljöer, eller från industri- och lantbruksproletariat. På alla fronter tar folket nu makten, precis som det socialdemokratiska arbetarpartiet regerar i riksdagen så kommer de nya författarna in på den litterära arenan och på Stadsbiblioteket.  

Läs mer om modernismen i svensk litteratur på stadsbibliotekets hemsida.

Nutida manifest och dåtida

09 september 2009

Så här i manifesttider kan det vara på sin plats att påminna om det som Maria Schottenius skrev i DN – att det bästa manifestet är en bra bok. Förändra litteraturen gör man bäst genom att skriva det nya, och det återstår alltså att se vilken litteratur som kommer ur de många manifest som nu cirkulerar i pressen.

För exempel på detta kan man se till historien: 1929 kom antologin 5 unga ut, av eftervärlden kallad manifest men till sin form fri dikt. Här finns inga tiopunktslistor över vad man vill att dikten ska vara, men däremot rena litterära försök att åstadkomma det. Det är fem unga män det handlar om, självlärda diktare med bakgrund i arbetarklass eller lantbruksproletariat som inspireras av modernismen och de sociala strömningarna i samhället. De vill frihet och brytna konventioner, eller som initiativtagaren Artur Lundkvist skriver: i skriften ska alla få ”fritt dansa och vråla mot solen och bära sig oanständigt åt”.

De fem männen skulle alla bli berömda författare, om än mer eller mindre: mest Harry Martinsson och nämnde Lundkvist, i mindre grad Erik Asklund, Josef Kjellgren och Gustav Sandberg. Men för dem alla blev antologin en uppmuntran i skapandet av den nya litteraturen, som är fri till sin form och som behandlar de mest jordnära företeelser som skörd och industriarbete såväl som det mest sinnliga: ruset i att vara levande och känna världen omkring sig. Här finns jazz och industrier, erotik och verktyg, skildringar av maskiner som får mig att tänka på Sigrid Hjerténs färgstarka, geometriska tavlor och poesi som närmar sig naturlyrik. Och här finns Martinssons prosalyriska “Klockbojen”, där en skildring av en ensam boj på havet växer till en skildring av det krig som pågick omkring henne och sedan åter stillnar, som en våg, som tidens gång:

Hon är bara en helt vanlig klockboj, förankrad i västra Zuiderzee. Mot en röd kvällshimmel liknar hon en jättestor rödlök av stål. Och hon bevakar en bank som sträcker sig nio sjömil åt nordost ut mot Friesiska öarna.
Ibland kan man höra henne skälla som en hund djupt inne i hällregnen. I höststormarna skakar hon sin kropp, som är kedjad till reveln, och ryter som en lejoninna.
En koltramp kränger förbi i rykande storm, och en kapten som röker Capstan Medium gör en pejlande handrörelse över kompasskivan: ostfriesiska reveln, klockboj numro 2.