Inlägg etiketterade med ‘Hanna Wallsten’

En helt normal underbar kväll

03 december 2009

harald-hultqvist-patrik-schylstrom-och-pernilla-glaser-pratar-bockerTrettiotal och normalitet var teman för gårdagens aktiviteter på Stadsbiblioteket. Vid lunchtid serverades boktips och kaffe av Harald Hultqvist, Patrik Schylström och Pernilla Glaser. Som av en händelse var de tre också färgkoordinerade - med varandra, med de fina trettiotalsaffischerna i bakgrunden, och med vår trettiotalsblogg! Det ljusblå, nästan turkosa, gick igen i kläderna, boktipsen gällde bland annat Karin Boye, som inte bara skrivit poesi utan även mycket prosa och poetik. Harald nämnde bland annat den kända dystopin Kallocain, som även innehåller kritik av den framväxande funktionalismen. Pernilla läste dikt av Gunnar Ekelöf och hans nutida själfrände Johannes Anyuru, och Patrik tipsade om Nils Hasselskog, kanske mer känd som A:lfr-d V:stl_nd, välkänd poet i Grönköping.

Det blev mer trettiotal senare på kvällen; redan innan den stora trettiotalskvällen inleddes i Rotundan så talade Stefan Böhm och Ludvig Josephson om judisk litteratur och nämnde framför allt en stor roman från 1933 av tyske Lion Feuchtwanger. Oppermanns handlar om en judisk familj som bor i Tyskland och framgångsrikt driver ett möbelföretag. När nazisterna kommer till makten börjar dock svårigheterna, och boken visar på ett ganska otäckt sätt  hur många redan i början av trettiotalet kunde förutse vart utvecklingen var på väg, medan andra valde att tro att det tyska folket trots allt inte skulle gå med på en sådan politik i längden.

Just trettiotalets dubbelhet - det var decenniet som rymde såväl jazz och modernistisk frihet som nazism och de första svenska steriliseringslagarna -var ingång för den salong som sedan hölls i Rotundan. På trettiotalet sågs homosexualitet fortfarande som en sjukdom, men Alice B. Toklas och Gertrude Stein levde ändå tillsammans, och det skrevs om lesbiska pernilla-glaser-och-hanna-wallstenkärleksrelationer redan då - här i Sverige kom Margareta Subers Charlie och i England Radclyffe Halls Ensamhetens brunn, av Erika Larsson från Normal förlag under kvällen kallad “lesbiskhetens bibel”. I denna tradition skriver samtida författaren Hanna Wallsten som berättade som hur hon inför sin senaste bok I hennes våld upptäckt föregångarna och glatt sig åt att det fanns en historia även för hennes typ av litteratur - böcker om homosexuella kvinnors relationer. Nu känner hon sig stolt över att ingå i den traditionen, och jämförde med hur arbetarlitteraturen, som blev stor på trettiotalet, med tiden blivit en litteratur för “alla”, inte bara för den grupp den skildrar. Förhoppningsvis kan det fungera så också för flatlitteraturen.

Pelle Haneaus läste om homosexualitet ur äldre litteratur och jämförde med en artikel ur tidningen QX från i år. Och om homosexualiteten i dåtiden var skambelagd och av samhället undanbedd så kan den än idag vara skuldfylld, vilket QX:s artikel om män som är gifta och har hemliga homosexuella relationer vid sidan om visar.

Jan-Olov Nordh berättade om Agnes von Krusenstierna, en författare som är svår att gå förbi när man talar om trettiotal och sexualitet. Hon kom ur en adelsfamilj som styrdes av regler och normer för vad som var passande, men drevs själv av en frihets- Mattias Ennoch sanningslängtan så stor att hon inte stannade vid några av samtidens tabun - hon kritiserade äktenskap, könsroller och kärnfamilj, hon skildrade såväl incest som homosexualitet. 

Som grädde på moset sjöng sedan Mattias Enn, ackompanjerad av Samuel Schönberg, flera av Zarah Leanders kända visor från Karl Gerhards revyer. Det var på det hela taget en ytterst Normal Salong, på bästa möjliga sätt.

Veckans 2000-tal = kvällens trettiotal

02 december 2009

Idag händer det massor på biblioteket! Alldeles snart, kl 12.30, är det kafferep på bottenplanet och till kaffet serverar Pernilla Glaser, Harald Hultqvist och Patrik Schylström tips på författare, såväl gamla godingar från trettiotalet som nutida själsfränder. Läs mer om kafferepet här.

Klockan 18 ikväll kommer sedan Stefan Böhm och Ludvig Josephson och berättar om pärlor i den judiska litteraturen. Också det på bottenplanet, och om den judiska boksalongen kan man läsa mer här.

Festen fortsätter därefter klockan 19 i Rotundan med en trettiotalskväll där Pernilla Glaser samtalar med Hanna Wallsten, som ju gästbloggat hos oss, om hennes bok och om normalitet då och nu. Hur var det att vara homosexuell på trettiotalet, hur ser man på vad som är normalt idag? Mattias Enn framför sånger av Zarah Leander. Skådespelaren Pelle Haneaus framför poesi och det kan mycket väl hända att det också blir överraskningar under kvällen. Mer information om trettiotalskvällen finns på vår hemsida, och för er som inte kan komma ikväll så utlovas ett fylligt referat här på bloggen imorgon.

Varmt välkomna alla!

Trettiotalets goda sidor

28 november 2009

webb_normalsalong1Hanna är här igen! Och idag gillar hon trettiotalet lite mer än i sina två tidigare inlägg. Nästa vecka träffar ni henne i biblioteket när hon pratar om frihet och förtyck på Normal Salong, läs mer om det här.

I mina två föregående inlägg här på Långa svansen har jag dissat trettiotalet ganska rejält. Det var krig, fattigdom, fördomar och förtryck. Men allt var inte genomruttet. Dags för en hausse av årtiondet som faktiskt var starten på folkhemmet.
 
Vi fick funkisen, en bygg- och designstil som fortfarande känns fräsch och rätt.
 
Greta Garbo gjorde sin glansroll som drottning Kristina 1933.
 
Elvis Presley föddes 1935.
 
Arbetarlitteraturen slog igenom. Den kan man säga mycket om men det faktum att vanligt folk kunde känna identifikation med litterära karaktärer kan inte gjort annat än främja läsandet.

Ella Fitzgerald sjöng jazz.
 
Och vi hade radio. 1936 startade Dagens eko. 1938 läste en kvinna första gången nyheter i radio. Det blev folkstorm.

Men i denna kavalkad av storartad kultur kan jag inte låta bli att nämna Karin Boye. Under slutet av årtiondet skrev hon Kallocain (som kom ut 1940). Den boken säger också något om 1930-talet. Men då är jag tillbaka i dissandet igen. Och dit ska jag inte idag.

Hannas andra inlägg

25 november 2009

Inför vår trettiotalskväll på Stadsbiblioteket den 2 december kl 19 gästbloggar författaren Hanna Wallsten här på trettiotalsbloggen. På trettiotalskvällen kommer hon och Pernilla Glaser att samtala om förtryck och frihet då och nu, och dessutom kommer Mattias Enn att sjunga sånger av Zarah Leander och skådespelaren Pelle Haneaus framför poesi. Här följer Hannas andra inlägg, och om trettiotalskvällen kan du läsa mer på vår hemsida.

I början av sommaren kom jag ut med min tredje roman. Den heter I hennes våld och handlar om att vara i hennes våld. En av karaktärerna är i hennes våld på ett högst konkret sätt: hennes fru slår henne. Det är hugg och slag och sparkar och fula ord (som jag avskyr att läsa upp när jag är ute och träffar mina läsare).

Att i en roman skildra samkönat våld, som det heter på byråkratsvenska, är nytt i Sverige. Jag är mig veterligen den första som försökt mig på detta. och jag tror att det har flera skäl.
 
Ett är att det krävs att en subkultur fått stort utrymme i samhället för att representanter för subkulturen ska våga påtala att det finns problem inom subkulturen. Så länge man kämpar för acceptans är det kontraproduktivt att ta upp problem.
 
Min bok hade absolut inte kunnat skrivas på 1930-talet. Åtminstone inte av min penna. Jag hade varit uppe på barrikaderna och kämpat för ett fritt samhälle och homosexuellas lika rätt. Och det hade jag inte kunnat göra med en roman som I hennes våld. En bok om våld i en lesbisk relation hade kanske kunnat skrivas av någon på motståndarsidan. Någon som ville visa hur eländigt ett homosexuellt liv kunde vara. Ett riktigt skräckexempel.
 
Samma text får helt olika innebörd i olika tider.
 
Ett annat skäl till att jag inte har så många författarkolleger som behandlar ämnet samkönat våld är att det fortfarande är svårt att ta upp problem inom subkulturen HBT. Det är skönast att prata om glitter, gala, schlager, duktiga mammor och pappor som sköter om sina regnbågsbarn exemplariskt och ändå har tid för varandra och sina vänner. Allt det där finns i vår subkultur. Inget fel i att beskriva det i romaner, filmer och tv-serier.
 
Men om ingen lyfter fram eländet kommer ingen att kunna göra någonting åt det. De som blir slagna kommer aldrig att få hjälp.
 
Och det vore synd. Eftersom det finns människor som vill göra något. Som vill hjälpa. RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) har kommit långt i arbetet med att få fram landets första skyddade boende för män. På brottsofferjourer runt om i landet finns kuratorer som har HBT-kompetens som bara väntar på att få komma till användning. Den som råkar illa ut i en relation kan få hjälp. Vare sig han eller hon är hetero eller homo eller bi eller transperson.
 
För vi lever inte på 1930-talet.

Gästbloggare från 2000-talet

19 november 2009

Hanna Wallsten Foto: Cecilia MellbergDen 2 december kl 19 har vi trettiotalskväll på Stadsbiblioteket. Författaren Hanna Wallsten kommer att hålla i ett samtal om frihet och förtryck i 30-talets kultur och vår egen tid. Du kan läsa mer om trettiotalskvällen på vår hemsida och om Hanna på Normal förlags hemsida. Inför kvällen kommer Hanna att gästblogga här på trettiotalsbloggen och det är vi jätteglada för. Här följer hennes första inlägg:

Min gammelmormor föddes på sommaren 1909. När trettiotalet började hade hon hunnit bli 20 år. Jag är verkligen tacksam att det var hon och inte jag som var 20 nittonhundratrettio. Hon gifte sig med en man och fick sex barn. Hon levde ett hårt liv som städerska och mamma i en liten lägenhet i Hökarängen. Men det är inte på grund av hennes hårda liv som jag drar en lättnadens suck när jag tänker på hur det hade varit om det vore jag.

Det är för att jag inte hade fått finnas. Under mina tonår kanske jag hade anat ett friare liv bortom horisonten. För sådana som jag fanns det under tjugotalet ändå något slags utrymme. I hemlighet förstås men ändå. Någon slags livsglädje. I skymundan men ändå. Så länge ingen behövde konfronteras med sådana som jag, kunde sådana som jag leva ett liv som innehöll fest, skratt och kanske kärlek.

Men när jag hade fyllt tjugo skulle eventuella drömmar om en framtid i kärlek te sig allt mindre realistisk. När jag fyllt trettio var alla drömmar helt omintetgjorda. Världen såg inte alls ut som den gjorde när jag var tonåring. Min kärlek fick inte finnas i fascismens, kommunismens eller nazismens tidevarv.

Ändå gjorde den det. Det har den alltid gjort. Såklart. Människor orkar inte förneka sin kärlek. Orkar inte förneka sig själva.

Precis innan trettiotalet tog vid, 1928, kom Ensamhetens brunn av Radclyffe Hall. Huvudpersonen Stephen inte är som andra flickor. Hon fäktar och jagar, bär manskläder, klipper håret kort och förälskar sig i kvinnor.

Margareta Suber kom i Sverige 1932 ut med boken Charlie. Den unga kvinnan Charlie träffar tvåbarnsmamman Sara på fashionabel badort utanför Helsingfors och blir blixtförälskad.

Subers bok kom ut på Bonnier. Det var inte med buller och bång. Tvärtom. Men ut kom den och den blev faktiskt också film. En film som användes längre fram i tiden som en sedelärande historia om hur aningslösa och sorgfria människor varit före. Före krig och förtryck. Jo tack, det kan nog stämma att de var. Det vill jag också vara. Jag är mycket hellre sorgfri än rädd. Tyder det på att jag har dålig moral?