Så här i manifesttider kan det vara på sin plats att påminna om det som Maria Schottenius skrev i DN – att det bästa manifestet är en bra bok. Förändra litteraturen gör man bäst genom att skriva det nya, och det återstår alltså att se vilken litteratur som kommer ur de många manifest som nu cirkulerar i pressen.

För exempel på detta kan man se till historien: 1929 kom antologin 5 unga ut, av eftervärlden kallad manifest men till sin form fri dikt. Här finns inga tiopunktslistor över vad man vill att dikten ska vara, men däremot rena litterära försök att åstadkomma det. Det är fem unga män det handlar om, självlärda diktare med bakgrund i arbetarklass eller lantbruksproletariat som inspireras av modernismen och de sociala strömningarna i samhället. De vill frihet och brytna konventioner, eller som initiativtagaren Artur Lundkvist skriver: i skriften ska alla få ”fritt dansa och vråla mot solen och bära sig oanständigt åt”.

De fem männen skulle alla bli berömda författare, om än mer eller mindre: mest Harry Martinsson och nämnde Lundkvist, i mindre grad Erik Asklund, Josef Kjellgren och Gustav Sandberg. Men för dem alla blev antologin en uppmuntran i skapandet av den nya litteraturen, som är fri till sin form och som behandlar de mest jordnära företeelser som skörd och industriarbete såväl som det mest sinnliga: ruset i att vara levande och känna världen omkring sig. Här finns jazz och industrier, erotik och verktyg, skildringar av maskiner som får mig att tänka på Sigrid Hjerténs färgstarka, geometriska tavlor och poesi som närmar sig naturlyrik. Och här finns Martinssons prosalyriska “Klockbojen”, där en skildring av en ensam boj på havet växer till en skildring av det krig som pågick omkring henne och sedan åter stillnar, som en våg, som tidens gång:

Hon är bara en helt vanlig klockboj, förankrad i västra Zuiderzee. Mot en röd kvällshimmel liknar hon en jättestor rödlök av stål. Och hon bevakar en bank som sträcker sig nio sjömil åt nordost ut mot Friesiska öarna.
Ibland kan man höra henne skälla som en hund djupt inne i hällregnen. I höststormarna skakar hon sin kropp, som är kedjad till reveln, och ryter som en lejoninna.
En koltramp kränger förbi i rykande storm, och en kapten som röker Capstan Medium gör en pejlande handrörelse över kompasskivan: ostfriesiska reveln, klockboj numro 2.