Inlägg etiketterade med ‘Gästbloggare’

Johanna Lindbäck och “Barbie-boken”

04 maj 2010
Johanna Lindbäck från bokhora.se gästar även hon Läsarnas själsfrände på Stadsbiblioteket nu på onsdag den 5 maj kl. 19.Foto: Simon O. Cederquist

Jag läste Bitterfittan av Maria Sveland när den kom ut och gillade väldigt mycket. Hennes diskussion, vinklingen, framförandet. Och inte minst att det var med så mycket om Erica Jongs Rädd att flyga! Den boken har jag upptäckt att flera tjejer i min generation har läst alldeles för tidigt. Vi var väl kring tio år sådär, fattade inte mycket av vad det handlade om egentligen, men det var en sak som lockade enormt: omslaget. Barbie i en fallskärm. Har ni sett den utgåvan? Så himla snygg!!

Allihop föll vi som käglor för det när vi såg boken i våra föräldrars hyllor, och det var det som fick oss att läsa den. (Nej, inte det knapplösa knullet och sexet alltså. Det säger väl en hel del om hur för unga vi var… Jag trodde ju verkligen att den skulle handla om Barbie.)

Erica Jong Rädd att flygaSen har jag läst om den på senare år, i mer rätt ålder, och kan uppskatta den för innehållet. Vissa grejer tycker jag om jättemycket - New York, den judiska familjen, skapandet, resandet. Det är ju som de bra Woody Allen-filmerna lite grann, men med kvinnlig vinkel. Jag sympatiserar med Jong. Men om jag ska vara helt ärlig så är den inte så bra som jag trodde när jag såg den första gången. Det där omslaget, det är faktiskt ganska magiskt. På onsdag kommer jag inte att prata om Erica Jong när jag är med i Läsarnas själsfrände-diskussionen kl 19 på Stadsbiblioteket. Jag funderade på henne, men jag valde mitt andra alternativ. Kom och lyssna (och var med själv!) så får du se vem det är.

Nina Frid om en sextiotalsdebutant

03 maj 2010

Vilka är era själsfränder? Vi på Stadsbiblioteket är alltid intresserade av att höra om de där särskilda läsupplevelserna som ni haft, men på onsdag kväll vill vi det alldeles särskilt mycket. Då välkomnar vi alla er läsare att komma till biblioteket och berätta om de böcker som betytt mest för er. På plats kl 19 i Rotundan kommer också andra storläsare att finnas, närmare bestämt Nina Frid från bokcirklar.se, Johanna Lindbäck från Bokhora.se, Ida Torkkeli och Joakim Karlsson från Stora bokbytardagen och Kal Ström från 2652 böcker kvar tills jag dör och dagensbok.com.

Nina FridÄven här i bloggen publicerar vi under veckan texter skrivna av dessa storläsare. Vi börjar idag med Nina Frids text, som dessutom har ett för bloggen passande sextiotalstema. Det handlar nämligen om P O Enquists debut från 1961. Och om Nina själv.

När P O Enquist debuterade som författare med Kristallögat 1961 var jag minus tio år. Och när jag istället läser den nu, nästan femtio år senare, är det med vetskapen om att den här lilla romanen kom att inleda ett stort författarskap. Jag läser den dessutom efter att jag läst hans självbiografiska Ett annat liv från 2008, och det är svårt att frigöra läsupplevelserna från varandra.

Debuten efter år av refuseringar. Kristallögat. Den roman som lektören trodde var skriven av en kvinna. Jag hoppas P O tog det som en komplimang.

1961. Mina föräldrar hade inte ens träffats det året, och när jag föddes 1971 hade ju hela 60-talet redan svept förbi. Visst kan jag förstå att min nostalgi för ett årtionde då jag inte ens var född kan te sig lite märklig, men jag ville också debattera, revoltera, ockupera och röka långa cigaretter i sommargul kortklänning och vita stövletter.

Fast när jag bad min mamma berätta om studentrevolten, eller om demonstrationstågen för fred, eller om den sexuella frigörelsen, var det som att P O Enquist. Foto: Ulla Montan.hon inte visste vilken tid jag pratade om. Hennes sextiotal hade inneburit en resa från den trånga arbetarettan med morfar, mormor (och en inneboende på kökssoffan) till en villadröm i förorten med garageinfart och tvättmaskin. Från brist till överflöd; en klassresa som faktiskt varken innebar politisk medvetenhet eller vidareutbildning, bara löjligt många nya prylar. Möjligen kunde jag hitta något fotografi på henne i gul kortkort och tuperat hår, men närmare än så var hon aldrig mitt nostalgiska icke-minne, min föreställning om 60-talet. Och P O Enquist hade hon inte läst.

P O Enquists Kristallögat från 1961 är å andra sidan inte så mycket Enquist. Jo, vissa saker finns där redan från början. Grottan. Overklighetskänslan. Dubbelgångaren. Längtan att få berätta tills allt hänger samman, prata tills du når bakom ordens skyddande sköld. Och så den ständiga självbespeglingen, att se på sig själv utifrån och inte känna igen sig. Kanske pågår det verkliga livet i själva verket någon annanstans? Ett annat liv?

Det är visst en hel del Enquist ändå… men han har ännu inte hittat sitt språk, det omisskännliga. Det här liknar mer Hjalmar Söderberg, ja det är faktiskt ganska mycket Martin Bircks ungdom över historien, över stilen, melankolin. Jenni i Kristallögat ser på omvärlden och på de vuxna med samma förundran, som på en tavla och drabbas, liksom Martin, plötsligt av olika känslosamma stämningslägen. En oväntad lust att gråta. Liksom Martin är Jenni ett ensamt barn, som längtar gemenskap men ändå avvisar den.

“Kanske finner jag en förändrad utgångspunkt”, upprepar Jenni. Kanske går det att lämna overkligheten för livet, låta knopparna brista, som Boye skulle ha sagt, “för till slut måste det ju lossna”. Vilken tro han hade på framtiden den gången, P O, 27 år gammal, eller hoppades han att orden var magi, att han kunde skriva sig till en sannare verklighet, om han bara berättade på ett annat sätt och hittade någon som ville lyssna.

“Du berättar din historia, och den förändras och du förändras med den. Sanningen är oviktig; det enda som är viktigt är du själv. Det som verkligen hänt är trivialt och ovidkommande: du förstör en blomma och handlingen är död i den sekund du utför den. Men ditt nuvarande jag kan förändra minnet, och det ger dig oändliga möjligheter. Illusionens trollstav genom luften: plötsligt är du barn igen och allting ligger framför dig.”

Han kanske trodde på det, P O. Då. (Så kan man också uppskjuta en sorg…)

Vad hade jag tyckt om boken 1961? Omöjligt att säga, men eftersom jag känner Jenni också genom mig själv idag, borde jag väl hittat hem i den 1961, lagt benen med de vita stövletterna i kors, blåst ut cigarettröken över den sista sidan och hoppats på en ny bok av den där Enquist, vem han nu är…

Trettiotalets goda sidor

28 november 2009

webb_normalsalong1Hanna är här igen! Och idag gillar hon trettiotalet lite mer än i sina två tidigare inlägg. Nästa vecka träffar ni henne i biblioteket när hon pratar om frihet och förtyck på Normal Salong, läs mer om det här.

I mina två föregående inlägg här på Långa svansen har jag dissat trettiotalet ganska rejält. Det var krig, fattigdom, fördomar och förtryck. Men allt var inte genomruttet. Dags för en hausse av årtiondet som faktiskt var starten på folkhemmet.
 
Vi fick funkisen, en bygg- och designstil som fortfarande känns fräsch och rätt.
 
Greta Garbo gjorde sin glansroll som drottning Kristina 1933.
 
Elvis Presley föddes 1935.
 
Arbetarlitteraturen slog igenom. Den kan man säga mycket om men det faktum att vanligt folk kunde känna identifikation med litterära karaktärer kan inte gjort annat än främja läsandet.

Ella Fitzgerald sjöng jazz.
 
Och vi hade radio. 1936 startade Dagens eko. 1938 läste en kvinna första gången nyheter i radio. Det blev folkstorm.

Men i denna kavalkad av storartad kultur kan jag inte låta bli att nämna Karin Boye. Under slutet av årtiondet skrev hon Kallocain (som kom ut 1940). Den boken säger också något om 1930-talet. Men då är jag tillbaka i dissandet igen. Och dit ska jag inte idag.

Hannas andra inlägg

25 november 2009

Inför vår trettiotalskväll på Stadsbiblioteket den 2 december kl 19 gästbloggar författaren Hanna Wallsten här på trettiotalsbloggen. På trettiotalskvällen kommer hon och Pernilla Glaser att samtala om förtryck och frihet då och nu, och dessutom kommer Mattias Enn att sjunga sånger av Zarah Leander och skådespelaren Pelle Haneaus framför poesi. Här följer Hannas andra inlägg, och om trettiotalskvällen kan du läsa mer på vår hemsida.

I början av sommaren kom jag ut med min tredje roman. Den heter I hennes våld och handlar om att vara i hennes våld. En av karaktärerna är i hennes våld på ett högst konkret sätt: hennes fru slår henne. Det är hugg och slag och sparkar och fula ord (som jag avskyr att läsa upp när jag är ute och träffar mina läsare).

Att i en roman skildra samkönat våld, som det heter på byråkratsvenska, är nytt i Sverige. Jag är mig veterligen den första som försökt mig på detta. och jag tror att det har flera skäl.
 
Ett är att det krävs att en subkultur fått stort utrymme i samhället för att representanter för subkulturen ska våga påtala att det finns problem inom subkulturen. Så länge man kämpar för acceptans är det kontraproduktivt att ta upp problem.
 
Min bok hade absolut inte kunnat skrivas på 1930-talet. Åtminstone inte av min penna. Jag hade varit uppe på barrikaderna och kämpat för ett fritt samhälle och homosexuellas lika rätt. Och det hade jag inte kunnat göra med en roman som I hennes våld. En bok om våld i en lesbisk relation hade kanske kunnat skrivas av någon på motståndarsidan. Någon som ville visa hur eländigt ett homosexuellt liv kunde vara. Ett riktigt skräckexempel.
 
Samma text får helt olika innebörd i olika tider.
 
Ett annat skäl till att jag inte har så många författarkolleger som behandlar ämnet samkönat våld är att det fortfarande är svårt att ta upp problem inom subkulturen HBT. Det är skönast att prata om glitter, gala, schlager, duktiga mammor och pappor som sköter om sina regnbågsbarn exemplariskt och ändå har tid för varandra och sina vänner. Allt det där finns i vår subkultur. Inget fel i att beskriva det i romaner, filmer och tv-serier.
 
Men om ingen lyfter fram eländet kommer ingen att kunna göra någonting åt det. De som blir slagna kommer aldrig att få hjälp.
 
Och det vore synd. Eftersom det finns människor som vill göra något. Som vill hjälpa. RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) har kommit långt i arbetet med att få fram landets första skyddade boende för män. På brottsofferjourer runt om i landet finns kuratorer som har HBT-kompetens som bara väntar på att få komma till användning. Den som råkar illa ut i en relation kan få hjälp. Vare sig han eller hon är hetero eller homo eller bi eller transperson.
 
För vi lever inte på 1930-talet.

Gästbloggare från 2000-talet

19 november 2009

Hanna Wallsten Foto: Cecilia MellbergDen 2 december kl 19 har vi trettiotalskväll på Stadsbiblioteket. Författaren Hanna Wallsten kommer att hålla i ett samtal om frihet och förtryck i 30-talets kultur och vår egen tid. Du kan läsa mer om trettiotalskvällen på vår hemsida och om Hanna på Normal förlags hemsida. Inför kvällen kommer Hanna att gästblogga här på trettiotalsbloggen och det är vi jätteglada för. Här följer hennes första inlägg:

Min gammelmormor föddes på sommaren 1909. När trettiotalet började hade hon hunnit bli 20 år. Jag är verkligen tacksam att det var hon och inte jag som var 20 nittonhundratrettio. Hon gifte sig med en man och fick sex barn. Hon levde ett hårt liv som städerska och mamma i en liten lägenhet i Hökarängen. Men det är inte på grund av hennes hårda liv som jag drar en lättnadens suck när jag tänker på hur det hade varit om det vore jag.

Det är för att jag inte hade fått finnas. Under mina tonår kanske jag hade anat ett friare liv bortom horisonten. För sådana som jag fanns det under tjugotalet ändå något slags utrymme. I hemlighet förstås men ändå. Någon slags livsglädje. I skymundan men ändå. Så länge ingen behövde konfronteras med sådana som jag, kunde sådana som jag leva ett liv som innehöll fest, skratt och kanske kärlek.

Men när jag hade fyllt tjugo skulle eventuella drömmar om en framtid i kärlek te sig allt mindre realistisk. När jag fyllt trettio var alla drömmar helt omintetgjorda. Världen såg inte alls ut som den gjorde när jag var tonåring. Min kärlek fick inte finnas i fascismens, kommunismens eller nazismens tidevarv.

Ändå gjorde den det. Det har den alltid gjort. Såklart. Människor orkar inte förneka sin kärlek. Orkar inte förneka sig själva.

Precis innan trettiotalet tog vid, 1928, kom Ensamhetens brunn av Radclyffe Hall. Huvudpersonen Stephen inte är som andra flickor. Hon fäktar och jagar, bär manskläder, klipper håret kort och förälskar sig i kvinnor.

Margareta Suber kom i Sverige 1932 ut med boken Charlie. Den unga kvinnan Charlie träffar tvåbarnsmamman Sara på fashionabel badort utanför Helsingfors och blir blixtförälskad.

Subers bok kom ut på Bonnier. Det var inte med buller och bång. Tvärtom. Men ut kom den och den blev faktiskt också film. En film som användes längre fram i tiden som en sedelärande historia om hur aningslösa och sorgfria människor varit före. Före krig och förtryck. Jo tack, det kan nog stämma att de var. Det vill jag också vara. Jag är mycket hellre sorgfri än rädd. Tyder det på att jag har dålig moral?