Det finns karaktärer och så finns det karaktärer som jag vill förbjuda. Häromdagen tog jag mod till mig och läste Människor helt utan betydelse på riktigt. Tidigare hade jag bara sagt att jag hade läst den. Låtsas lite grand. I boken får man följa en person som har det lite svårt med att tycka till så att det hörs. Han viskar mest sina krav inne i huvudet och har väldiga problem med att påverka sin omgivning. Är det hans eget fel, eller alla andra självupptagna jävlar? Att följa denna persons vandring genom ett varmt Stockholm är nästintill outhärdligt. Han får liksom inte till det. I mer än hundra sidor väntar han på att tjejen ska höra av sig, att någon ska erbjuda honom ett jobb som han inte vågar fråga efter och han är ständigt pank. Men för nervös för att inte bjuda folk han hatar på sin sista femtiolapp. För mig är det inte underhållande. Det är bara plågsamt. Jag blir så generad när jag läser och jag vill bara kliva in i historien och ruska om karaktären. Ge honom en röst, en handlingskraft och lite motbjudande ego. Tills jag slutar att ignorera det faktum att han är precis som mig ibland. Som vässar lönesamtalsargumenten hela blå linjen för att sedan säga ja tack och vara glad för att jag överhuvudtaget har ett jobb som jag får gå till. Nästa vecka återkommer jag med ett förbud mot sådana som Karlsson på taket, som jag kommer att läsa om och störa mig på för att sedan upptäcka att jag faktiskt är en sådan person som snor mina syskons glasspengar och lite för ofta kallar mig själv för världens bästa Andersson.