Förbjudna böcker har blivit något av ett stående inslag i dystopier och skildringar av totalitära samhällen, och får i det sammanhanget, som symboler för sanning och tankefrihet, inte sällan något sakrosankt över sig. I Margaret Atwoods roman Tjänarinnans berättelse finns en liten scen som tar fasta på en annan, mer vardagsnära sida av boken, och som av det skälet berör mig mer.

Romanens huvudperson Offred lever i ett Amerika där demokratin har avskaffats och ersatts av kristen teokrati. Samhället är fundamentalistiskt och militariserat och privatlivet är hårt kringskuret, i synnerhet för kvinnor som i stort sett lever som slavar. Läsning är, naturligtvis, förbjuden. Offreds plats är som tjänarinna, livegen och egendomslös, i en främmande familj. Men Offred tillhör en övergångsgeneration med minnen av den gamla samhällsordningen. Ensam om nätterna drömmer hon sig tillbaka till friheten i sitt tidigare liv, i detta fall kvällarna på studentrummet tillsammans med väninnan Moira:

“Moira, som sitter på min sängkant, med korslagda ben, fotleden på knäet, i sin illröda overall, ett dinglande örhänge, den gyllene nageln som hon hade för att vara excentrisk, en cigarett mellan de knubbiga, gulfläckade fingrarna. Nu går vi och tar en öl.

Du dräller aska i min säng, sade jag.

Ifall du bäddade den skulle det inte vara något problem, sade Moira.

Om en halvtimme, sade jag. Jag skulle ha en uppsats klar nästa dag. Vad var det? Psykologi, engelska, nationalekonomi. Vi studerade den sortens ämnen, på den tiden. På golvet i rummet låg det böcker, med den uppslagna texten ner, huller om buller, överdådigt.”

När hörde man senast kurslitteratur beskrivas som överdådig? Som kontrast till den totala avsaknaden av böcker i Offreds liv som tjänarinna är intrycket av överdåd i och för sig kanske inte så förvånande. Men det finns något mer i denna minnesbild, ett drag av sensualitet som inte bara har med böckerna att göra. Böckerna i sig framstår inte ens som särskilt speciella, de är vanliga kursböcker, säkert ganska nonchalant behandlade, för tillfället slarvigt kastade på golvet. Men tillsammans med de andra detaljerna i scenen, Moiras örhänge och gyllene nagellack, cigaretterna och ölen, bildar böckerna ett vardagligt överflöd av små friheter och njutningar som de flesta av oss tar för givna, men som för den som förnekas dem måste framstå som just ett oerhört överdåd. Det är detta vardagliga överdåd, där böckerna bara är en möjlighet bland många andra, något som kan kastas på golvet eller väljas bort för cigretter och öl, som väcker en sådan längtan hos Offred.

Det finns ingenting för boken förminskande i detta. Tvärtom tycker jag att Atwood genom att lyfta fram bokens vanlighet också lyckas sätta fingret på något av dess storhet. För det är naturligtvis genom sin självklara plats i vår vardag, snarare än sitt symbolvärde, som boken äger sin verkliga betydelse.