Häromdagen skrev Nina ett inlägg om Litteraturen naturligtvis, det samtal som hölls i Stadsbiblioteket förra onsdagen och som handlade om naturen i litteraturen. Jag var också där, och jag blev också fascinerad av de många kloka saker som sades. Jag tycker själv att det är roligt att fundera över hur synen på saker och ting ändras genom tiderna, och i fallet naturen så har det verkligen skett förändringar.

Carl-Michael Edenborg, idéhistoriker på plats, förmedlade ett historiskt perspektiv på just den litterära användningen av naturen. Han beskrev barocken som besatt av pastoraler, alltså vackra bilder av herdar och riddare sjungande ädla möers lov i himmelska lundar. Då var naturen egentligen mer symbol och bakgrund än något bokstavligt, medan den på 1700-talet istället ofta tilläts vara just det väsentliga: Rousseau är praktexemplet med sin dyrkan av barnet, vilden och det naturliga sättet att leva. När romantiken utvecklas blir naturen en manifestation av anden, konsten själv.

I flera av dessa tankar står naturen emot civilisationen. Och då oavsett om man väljer att se naturen eller civilisationen som det goda. Även senare, när industrialiseringen rättfärdigas med en ny syn på naturen som något vi kan styra och använda, används den här bilden. Ur den uppstår också tanken om att vissa beteenden är mer naturliga än andra, och det har jag lite svårt för. Varför skulle det vara mer naturligt för människan att bo i grottor och jaga bufflar än att bygga skyskrapor och gå på bio? Att den “civiliserade” människan skulle vara mindre naturlig än den “ociviliserade” är en lustig tanke som också ger upphov till såväl idylliserande sätt att se på vissa seder som rasistiska tankar om utveckling. Som jag ser det är alla kulturella uttryck naturliga. Men det är fascinerande hur lätt vi etiketterar vissa saker som mer “ursprungliga”, och därför mer naturliga, än andra. På gott och ont.