Inlägg etiketterade med ‘Ekokritik’

Om naturen i debuten: 3

27 januari 2011

Sent omsider har jag nu också läst den sista barndomsskildringen med starka naturinslag som har utlovats här: Mare Kandres debutbok I ett annat land från 1984. Den handlar, precis som tidigare omskrivna Det var ur munnarna orden kom, om en ung flickas upplevelse av sin omgivning och sig själv, men jämfört med den boken så är det hela här mer mytlikt och mystiskt skildrat. I ett antal kortare kapitel skildras episoder ur flickans liv, och hon berättar själv om en semesterresa, om skolan och om kompisar. Det är dock inte skeendet som står i centrum, och det finns ingen egentlig handling. Istället är det upplevelsen i nuet som betonas: den påtagliga fascinationen inför omvärlden och den psykologiska och fysiska upplevelsen av den.

I ett annat landI bokens beskrivning av natur finns det dock en utveckling: och den förändring som sker där kan tolkas också som ett växande hos huvudpersonen, eller kanske som en civiliseringsprocess.  Bokens första halva utspelar sig på en resa; huvudpersonen och hennes syster befinner sig i en bil med sina föräldrar. De reser först genom öknen för att sedan komma till berg, heta källor, en strand, en skog.  Hela tiden är naturen tungt närvarande, hotande ibland, oavbrutet fascinerande och intagande. Som den här beskrivningen av den vilda och starka forsen:

Styrkan hamrar och slår under pannan och upp ur tånaglarna, ut i hela mig. Jag bänder upp strömmarnas tröga, tunga portar, snubblar över dess knottriga bulor och gräver mig hungrigt fram, med skogen skimrande för mitt inre. [...]
Det kittlar i maggropen av spänning och fruktan,och ändå sjuder ett slags glädje djupt inommig.
Jag tänker: Om vattnet tar mig! Om vattnet tar mig!

I stycket finns en besjälan av naturen som uttrycks starkt på flera ställen i boken. Det är inte livlös natur som omger flickorna, utan en natur som är vild och egensinnig, som likt en gud betraktar de människor som rör sig i den och griper in i deras öden. Huvudpersonen ger sig också ofta hän: hon blir styrkt av att känna naturen och djuren i sig själv, rädslan, spänningen och kraften blir till ett. Som när familjen tältar och hon ligger i kvällsmörkret och lyssnar:

I mig känner jag djur vakna och lämna lyor, gryt, bon, holkar, reden och nästen. De sår sina skall i gläntor och dungar.
Och i mörkret, efter det att de andra försvunnit in i sömn och dröm, vänder något i mig.
Jag slår följe med björnar, hjortar, ugglor och lodjur, i jakt och flykt.
Jag vädrar byten, får upp vittring och ger mig av.

I den andra halvan av boken återvänder familjen till en vardag, man kan skönja en skola och en kompiskrets. Redan till en början, när familjen når motellet efter att ha befunnit sig på resande fot, så lägger sig en saknad över texten.

Förvildade och sorgsna står vi på ostadiga ben och ser rädda in i det främmande ljus som bolmar ur vinklar och vrår, under buskarnas tunga grenar och blad.
Stjärnorna, månen, havets glans av tenn, håller oss till sig, ger ifrån sig ett mörker, i sig ett ljus. Där finns intet farligt, intet ont, som inte också finns i oss.
Men här fäktar syrsornas knarrande sång och neonrörens vattniga sken bort mörkret, och röjer en tomhet i jorden.
Människorna kurar i rum och källare, bakom dörrar, mellan väggar, bakom fönster, under tak och över golv, och tror att de byggt sig bort från träden, stenarna och sanden: all skönhet också. 

Civilisationen med sina simbassänger, betongbyggnader och gator blir aldrig riktigt hemma i Kandres språk. Den beskrivs aldrig som besjälad utan bara rakt upp och ner saklig, avmystifierad. Man kan läsa boken som en process där huvudpersonen anpassar sig allt mer, och finner sig i att naturen är bortträngd. Det är en lite sorglig och uppgiven läsning, men minnet av naturen finns fortsatt i huvudpersonen. I liknelser används ofta naturuttryck, och då alltid som det ursprungliga, det som blir efterliknat. Och på en stadspromenad finns naturen ständigt ruvande under asfalten, redo och nära att bryta sig ut. Det gäller att vara beredd:

Vi går fördrömda längre in bland husen, längs de smalare, kullerstensbelagda gatorna, där väggarnas varma dragdjurskuggor faller tyngre kring oss. [...]
Vi sätter försiktigt fötterna i marken, rädda att gatstenarna skall ge vika som lös sand.
Björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo, tänker vi förstrött, sjunger vi tyst för oss själva, inombords. Han är inte farlig, bara man är varlig. [...]
Vi går ut mot torget och himlen djupnar.
Vi fattar varandras händer.

Om naturen i debuten: 2

22 november 2010

Det var ur munnarna... omslagFör några veckor sedan skrev jag om Elin Ruuths debut Fara vill ur ett naturperspektiv, och idag är det dags för Mirja Unges Det var ur munnarna orden kom. Denna debutbok är från 1998, och den skiljer sig på flera sätt från Fara vill. Huvudpersonen är även här en ung flicka, men hon är yngre, kanske tio eller elva år, medan Ruuths huvudperson är runt tjugo. Det är en roman som på ett egensinnigt språk berättar om ett år i Minnas liv. Framför allt skildras hennes familj med en pappa som får vredesutbrott, en mamma som får värja sig och en storasyster som tar avstånd. Här finns också en skola med tydligt maktspel mellan barnen och vänskapsrelationer där det gäller att välja rätt. Livet för Minna är en balansgång mellan det som man får och inte får prata om och de man får och inte får prata med.

I den här romanen har naturen en stor roll. Minna och hennes familj bor på landet, och därmed lever Minna nära naturen. Hon använder sig av skogen som en tillflyktsort, någonstans dit hon går med sina tankar när det blir för mycket. Bland annat har hon en speciell plats där hon berättar om olika svåra saker hon ställs inför för den påhittade vännen Sunna. Men naturen för Minna är också just väldigt naturlig, den är en ständig omgivning och ingenting hon behöver försöka begripa sig på utan något hon intuitivt förstår. Skillnaden är stor jämfört med huvudpersonen hos Elin Ruuth, som hade svårt att förhålla sig till och förstå naturen. Orsaken skulle kunna vara just vanan vid naturen som Minna har, men också det faktum att Minna är ett barn - de brukar oftare än vuxna ses som representanter för “det naturliga”.

Foto: Leif Hansen

Mirja Unge. Foto: Leif Hansen

Förhållandet till djur i boken är mångtydigt. Minna har en katt som skulle kunna ses som en symbol för henne själv och hennes ömtålighet - hennes syster hotar med att de nog inte kan behålla katten, hennes pappa blir arg och kastar ut den så att den håller sig borta i flera dar. Det blir Minnas uppgifta att skydda den och hon tar det på stort allvar. När det gäller andra djur - myror och insekter hon hittar i skogen - betraktar hon dem ofta mycket intresserat, ibland som för att ersätta det hon annars skulle behövt tänka på: jobbiga saker omkring henne. Men det händer också att hon dödar insekterna, liksom för att testa vad som händer. Det är inget ovanligt i sig att barn gör sånt, men att Mirja Unge väljer att ta med den typen av händelser är betydelsefullt. Dels är det ett sätt att visa små tings betydelse i ett barns vardag, men det blir också en gestaltning av saker som sker i den “stora” världen. När Minna sitter i ett älgtorn och dödar myror genom att klämma på dem med tummen, kopplas den händelsen till det hon just läst i sin storasysters dagbok som antyder ett övergrepp från pappans sida: 

Fast de var döda rörde sig känselspröten lite långsamt där på räcket.
Och det hade rört sig långsamt över täcket med febern den där dagen när Kristin inte var, och Johannes strök sagorna ut över febertäcket i boken med sammetsrosorna. Och Minna satt med det och Sunna i älgtornet och berättade, viskande berättade hon för det gick inte att hålla kvar inuti.
[---]
Johannes raka starka fingrar med färg i vecken vid lederna. Och myrorna var så stressade att de inte brydde sig om dem som satt fastklibbade i sin vita död på räcket och sakta rörde spröten. 

Naturen har alltså flera roller i den här boken. Dels beskrivs den hela tiden med fantastiska uttryck i takt med årstidernas skiftning: på vintern står granarna “svullna av snö”, stjärnorna klirrar och mörkret “står stumt”, på sommaren luktar det “solbränd jord”, solen “ligger blodig på trädtopparna” och “klösande granrötter” och “nässelandedräkt” lurar i skogen. Dels är den skådeplats för de små dramer som liknar de stora, den är en lekplats och en just naturlig plats att vara på. Men det finns också plats för förhöjda ögonblick, som när Minna precis i bokens inledning stöter på en älg. Hon är ute i skogen och ser älgspår i snön, och då ser hon den:

Det var något som blev alldeles stilla så, det var något som stod och vädrade och kändes, Minna såg upp och in mellan träden och rakt in i älgblicken kom hon. Kronan och huvudet hade den höjt och svartögonen glodde rätt in i Minnas och stilla var det, bara andetagen som stod där kring nosen och ångade och levde. Hon stod där och älgen blängde och ångade, och handen Minnas kallnade mot stammen, den stelnade och älgen stirrade. Fnös till gjorde den och vände huvudet och slet av en bit från slyn och så ställde den sig att glo igen och tugga på det där. [...]Långsamt tog Minna handen och stoppade tillbaka den i vanten, vände sig gjorde hon och pulsade iväg utanför spåren, och när hon såg bakåt stod älgen där och glodde och tuggade.

Om naturen i debuten: 1

03 november 2010

När jag tittade igenom lånehögarna från biblioteket senast så insåg jag att där fanns tre tunna debuter som alla är skrivna av unga kvinnor och som alla kan sägas vara en form av uppväxtskildringar: Fara vill av Elin Ruuth (2010), Det var ur munnarna orden kom av Mirja Unge (1998) och I ett annat land av Mare Kandre (1984). Tanken att jämföra dem kändes naturlig (sic!), och vad är mer lämpligt på en naturblogg än att titta på hur de tre författarna använder sig av natur, djur och växtlighet i sina böcker. Bland andra litteraturvetenskapliga inriktningar växer idag den som kallas ekokritik sig allt starkare, vilket Linda skrev om i ett inlägg i förra veckan. Den innebär just att man läser litterära verk med särskilt fokus på skildringen av natur. Det är alltid väldigt kul att läsa böcker med något särskilt i fokus på det sättet, och man får syn på en hel del saker, vilket jag hoppas ska framgå också i den här lilla undersökningen. Jag börjar här med en kort (och anspråkslös) analys av Fara vill ur ett naturperspektiv.

faravill_omslag1Först kan det sägas att Fara innehåller mycket lite natur. Det är en bok om en ung kvinna som bor i en storstad och funderar kring livet, skrivandet och olika saker som hon läser eller hör talas om. Bokens texter har drag av aforismer eller livsåskådande krönikor. Det finns egentligen ingen sammanhängande berättelse, men boken kan läsas som en skildring av en ung människas medvetande på gränsen mellan att vara barn och att bli vuxen.

Naturen då? Som sagt, det finns inte många rena naturskildringar, om ens någon. Den scen som kommer närmast är den bit där Malmö sägs överspännas av “en grå nylonstrumpbyxa som skymmer himlen”. Ibland river “arkitekturen” hål på den, revor uppstår och “det regnar kraftigt”. Redan här uppstår ett av bokens centrala förhållningssätt till natur: den betraktas på avstånd och liknas vid artificiella föremål. Längre fram i samma stycke skriver jaget om det Skåne där hon bor att “landet brer ut sig för långt, den sydliga frekvensen av tätorter och lövskogar ger mig yrsel” Mot det ställer hon en “vision av en enda liten gummibåt på Luleälven, just där den rinner ut i sjön Vajkijaure nordväst om Jokkmokk”, där “fingertopparna vilar mot den mjuka ytspänningen”. Det sistnämnda gör henne lugn medan det första oroar, och det finns här en underliggande koppling till det Norrland som hon kommer ifrån, där föräldrarna och det trygga, oproblematiska barndomshemmet ligger, kontra vuxenhetens ensamma Malmö, där det är svårt att känna sig hemma. Dessa känslor av trygghet kontra vilsenhet överförs på landskapet.

elin-ruuth

Elin Ruuth. Foto: Kennet Ruona

Huvudpersonen har ett ambivalent förhållande till naturen och det naturliga. Hon intar ett matematiskt och språkligt förhållningssätt till tillvaron, och när naturen bryter in uppstår oro eftersom den inte går att kontrollera:  det är en ovanligt mild vinter och “oroliga lyssnare ringer tll Sveriges Radio och undrar vad som händer om om snön trots allt kommer…om natten och svälter ihjäl lilla hasseln”. När naturvårdsbiolog Göran Wesslén svarar att det inte är någon fara  kommenterar berättarjaget: “Åh Göran. Vad vet väl en naturvårdsbiolog om faror.” Lättare att hantera blir det när man rationaliserar naturen och tänker sig att “bakom varje film om havet arbetar någon med att flytta maneter och sjöstjärnor från punkt A till punkt B”, och att ornitologförbundet samlas varje år för att avgöra huruvida grönsiskans läte är behagligt eller inte.

Förutom känslan av att man inte kan kontrollera naturen finns också en rädsla för att den inte går att skydda. Berättarens egna försök att närmas sig den misslyckas alla: hennes krukväxt dör liksom den vita undulaten Ernst-Hugo som hennes familj har haft, och som hon dessutom knappt har märkt. Liksom rymdhunden Laika, och alla andra hundar, möss och bananflugor som skickats upp i rymden i vetenskapens namn. Berättaren försöker sörja över dessa förlorade liv, men lyckas inte. Hon står istället främmande inför de levande varelserna, en vanmakt grundad i en slags oförmåga att förstå sig på dem.

Hon försöker men når inte fram till det naturliga, som i det här mycket intressanta stycket: “I Malmö känner jag krogarbetarna fast inte hamnarbetarna fast jag föredrar havet framför nästan vilken öl som helst. Varför är det så? När jag håller om glaset försöker jag föreställa mig att det är sand. Det är aldrig sand.” Här finns en tydlig önskan om att förstå något och en frustration inför tillvaron, som speglas i den allmänna vilsenhet i tillvaron som hon tidigare uttryckt. Naturen får också här bli symbol för det verkliga livet, att vara närvarande och trygg i det och att inte behöva undra över det. Och i den separationsångest som uppstår inför det faktum att huvudpersonen lämnat både barndomen och tryggheten bakom sig, finns också en känsla av distans inför den. Har den kanske aldrig varit något man förstått sig på?

Ekokritik - vad är det?

30 oktober 2010

Här följer en text om vad ekokritik innebär skriven av professor Sture Packalén vid Akademin för utbildning, kultur och kommunikation på Mälardalens högskola:

“Ekokritiken är ett tvärvetenskapligt forskningsfält inriktat mot analys av främst skönlitteratur, men också andra typer av texter mot bakgrund av diskussionen om hållbar utveckling. Som litteraturvetenskapligt forskningsfält fokuserar ekokritiken dels på människans interaktion med naturen och omvärlden, dels på de föreställningar vi har om naturen. Frågor som ekokritiken tar upp, är t.ex. “Hur gestaltar litteraturen naturen och omvärlden?”, “Hur skildras den ekologiska problematiken i litterära texter?” eller “Hur behandlar litterära texter på ett verklighetsinriktat sätt motsättningen mellan människan och omvärlden, kulturen och naturen?”
Ekokritikens framväxt hör samman med de senaste årtiondenas ökade medvetenhet om människans roll i de klimatförändringar och miljöproblem som den naturvetenskapliga forskningen alltmer enhälligt beskriver som realiteter. Det rör sig alltså inte om naturbeskrivningar i litteraturen i sig utan om förhållandet mellan text och natur/omvärld och om att synliggöra frågeställningar som belyser litteraturens betydelse för en hållbar samhällsutveckling. Motsättningen natur-kultur har alltid varit uppmärksammad och diskuterad inom humanistisk forskning. Men i den ekokritiska forskningsinriktningen problematiseras dessa begrepp på ett delvis nytt sätt och utifrån tvärvetenskapliga perspektiv där moderna ekologiska insikter utgör viktiga inslag.”