Inlägg etiketterade med ‘Ekelöf’

Semesterläsning vid Medelhavet (del II)

01 juli 2009

Som ett slags fortsättning på förra bloggpostens avslutning: alla åker ju inte till Grekland på semester. Den som i stället tar sig till Turkiet bör plocka med sig Staffan Ekesons orättvist bortglömda debutdiktsamling Färjan till Üsküdar från 1965. Författaren var en obotlig resenär och det har satt spår i hela hans produktion, som till stor del består av översättningar, bland annat av ett flertal iranska poeter. Men i detta hans förstlingsverk uppehåller han sig i mest i Istanbul - Üsküdar heter den stadsdel som ligger på den asiatiska sidan, dit man enklast tar sig med titelns färja.

Med sin svala och fint mejslade klassicism bjuder författaren på fantastiska flerskiktade stadsbilder, som i långdikten “Ljus över Galata”, där han bland annat lyssnar till böneutroparna (muezzinerna):

När en vit trådfläta kan skiljas från en svart
sjunger muezzin.
Ej sång, ej ropande, ej klagomusik.
Och allt detta.
Stillheten bryts så hårt, så plötsligt som om
natten blivit avryckt sina vingar.
En röst som tänjes, gnisslar och förvandlas
– nu fågel – bevingad eld.
Har en ängel ljudit från tornet?
Undrande står man under stenskuggan.
Och långt bort ifrån kommer en annan stämma,
samma ord – en dyning.
Åter bryter rösten fram ovanför –
brutalt – gnisslande – utomjordiskt
och lika abrupt slutet, medan från en okänd distans
den andre svarar. Så en ny stämma och ännu än.
Nu kallar muezzin från var kulle
och över vattnet, från minaret till minaret
som sjungande träd i en skog.

Jag har hört sägas att Staffan Ekeson, son till akademiledamoten Henry Olsson, tagit namnet “Ekeson” som en hyllning till en annan författare, Gunnar Ekelöf. När vi nu ändå är i Turkiet vore det nog tjänstefel att inte lägga ett ord för Ekelöfs Diwan över fursten av Emgión, som utkom samma år som Färjan till Üsküdar och rent geografiskt kan sägas utspelas i samma region. Jämförelser anmäler sig, men jag avstår och konstaterar i stället att Ekelöfs historiskt förankrade visioner och Ekesons kontemplativa vardagsmystik gott tål att läsas sida vid sida.

All vår början bliver svår…

19 maj 2009

Visst ligger det ett visst magiskt skimmer över fenomenet debut och debutanter. En ny författare träder fram,  kräver att bli läst och bedömd utan livsverkets och litteraturhistoriens facit. Idag, när var och varannan kändis debuterar som deckarförfattare eller med en sann berättelse ur livet, är det kanske svårare att föreställa sig vad det innebar för femtio eller hundra år sedan att få ge ut sin första bok. Debutanten var en författare som förlaget ville satsa på även i framtiden, exempelvis gav Bonniers ut 15 böcker av Pär Lagerkvist innnan han blev ekonomiskt lönsam. Få förlag prioriterar idag en så framåtsyftande generositet. Utan att jämföra mig med Lagerkvist eller någon annan av de som nämns nedan, tyckte jag det kändes naturligt att i denna första bloggpost dröja lite vid just debutböcker.

Ofta finns ju debutböckerna omtryckta i författarnas samlade skrifter eller motsvarande, men det är ändå en annan sak att läsa ett exemplar av originalupplagan, i tidstypisk utformning, och veta att det var just så här det började, läsare och recensenter mötte författaren för första gången just i denna skepnad.

En tur ner i bibliotekets magasin - och en sväng i rotundan - ger en ganska diger skörd av debutböcker, trots att flera av dem gavs ut i små upplagor, ibland på förlag som författarna själva var med om att driva. Så är fallet med exempelvis Gunnar Ekelöf, vars surrealistiskt inspirerade debut sent på jorden (1932) utkom hos Spektrum förlag, där Ekelöf var delägare. Originalupplagan har en fin illustration av Otto G. Carlsund och varierar i typografin på ett sätt som ingen senare upplaga kunnat göra full rättvisa.

En annan poet som på sätt och vis debuterade på eget förlag var Bruno K. Öijer. Hans Sång för anarkismen (1973) gavs ut på Poesiförlaget, och drivande kraft bakom förlaget var Eric Fylkeson med hjälp av bl.a. Öijer. Medan Ekelöfs debut är påkostad i både papper och tryck, är Öijers trots de anspråksfulla dikterna framställd genom högst anspråkslös stencilering och klammerhäftning. Ett av upplagans cirka 300 exemplar har hittat till Stadsbibliotekets samlingar, men när jag skulle titta på det hade någon hunnit före. Exemplaret är för tillfället utlånat, men det går bra att ställa sig i kö.

Även Ulf Lundell debuterade, ett par år innan romanen Jack, med ett häfte stencilerad poesi. Tyvärr saknas originalupplagan av Modus vivendi, molngrabb (1972) i vårt bibliotek, men lyckligtvis finns det en nyutgåva från 2006 där formgivaren Johan Melbi kongenialt återskapat känslan från originalet. Den som gillar Lundell får här sitt lystmäte av rebellattityd och rock’n'roll.

Samma år, alltså 2006, kom en annan av 1900-talets lite bortglömda debuter äntligen i nyupplaga. Det var Elin Wägners Från det jordiska museet (1907). Men den som letar här på biblioteket behöver inte hålla tillgodo med nyupplagan. I magasinet står ett vältummat exemplar av originalutgåvan. En nutida recensent såg likheter mellan Wägners bok och debattören Linda Skugge: “båda slår åt alla håll, men det verkar mest som att de har tappat fokus på målet”, men hon framhåller också att Wägner är fortsatt aktuell och ”trots borgerlig 1910-talsrealism fungerar novellerna utmärkt som avstamp för engagerande feministisk diskussion.”

Ytterligare en debut som biblioteket endast har i nyutgåva är Vilhelm Mobergs I vapenrock och linnebyxor. Det är en ordrik och kåserande berättelse “skriven i Kungl. Kronobergs regementets arrestlokal under fullgörandet av min värnplikt”. Den utkom 1921 under pseudonymen Ville i Momåla, och trycktes inte om förrän 1973. Varför förklarar Moberg i ett nyskrivet förord “En författare skall inte i nya upplagor utgiva sina gamla skrivövningar, vilka han i regel har all anledning att skämmas för”.

Huruvida Lars Noréns dikter får honom att skämmas kan jag bara spekulera i, men faktum är att det tiotal diktsamlingar han utgav innan han började ägna sig åt dramatiken aldrig återutgivits. Det gäller även debuten Syrener, snö (1963) som gavs ut när författaren bara var 19 år. Idag presenteras den av förlaget som “överhettat hallucinatorisk” och “full av ekon från en sönderfallande modernism”.

Till det finaste fyndet vill jag till slut utkora Edith Södergrans första bok med titeln Dikter (1916). Den är inte i bästa skick, ett tummat, tejpat och lagat häfte, men det är en fantastisk tidsresa att från Noréns sönderfallande modernism föras tillbaka till den punkt där all svensk modernistisk lyrik tar sin början. Visst hade det funnits andra stormsvalor, men traditionen från Södergran var ändå den bärande under 30-talets litterära guldålder och verkar i högsta grad än idag. Troligen är det decennier av omläsningar som gör att boken faller upp på sidan med dikten “Du sökte en blomma / och fann en frukt / Du sökte en källa / och fann ett hav…”

Och den som söker en bok, finner ibland ett helt magasin.