Rubriken syftar bara delvis på Ingmar Bergmans domäner på Fårö, som nu ligger ute till salu för hugade spekulanter. Ett mera konstnärligt bergmanskt arv förvaltas av den Bergmanfestival som just går av stapeln i Stockholm. Bland flera intressanta programpunkter blev jag mest lockad av teateruppsättningen av ”Aus dem Leben der Marionetten”. Eftersom jag inte sett filmen men ville komma lite förberedd gick jag ner i magasinet och plockade fram Ur marionetternas liv, som är bokutgåvan av Bergmans manuskript till filmen från 1980. Den filmades i Tyskland under Bergmans tillfälliga landsflykt där, men nu var det inte filmen det var frågan om utan manuskriptet.

Att läsa filmmanuskript som litteratur hör kanske inte till vanligheterna, men Bergman utgör som bekant ett undantag. Innan den unge Bergman helt bestämde sig för filmen var han mycket aktiv som teaterman, men även som prosaförfattare. Flera av de texter han skrev hade undertitlar som ”Novell för filmen” och liknande. Under sin fortsatta karriär inom filmen skrev han ofta sina filmmanus i prosaform, med lyriska partier som inte självklart låter sig förflyttas till film. Och när han slutat göra spelfilm själv skrev han de ”filmmanus i romanform” som blivit mycket lästa: Den goda viljan, Söndagsbarn med flera. Den som vill veta mer om relationerna mellan Bergmans manus och hans filmer ska absolut ta del av Maaret Koskinens spännande dokumentation och resonemang i I begynnelsen var ordet – Ingmar Bergman och hans tidiga författarskap.

Några skarpa gränser mellan författaren Bergman och filmmakaren bör man alltså inte dra. Att han valde att även publicera sina alster i bokform är ingen slump, och dessa manus är inte främst partitur för inbitna cineaster. Ur marionetternas liv är i stället ett skakande stycke litteratur där den bergmanska häxbrygden kokar – borgerlig familj i sönderfall, erotiska förvecklingar och ond bråd död. Allt skildrat med samma skarpa blick som annars gått genom kameraögat.

Men när jag var nere i magasinet och letade på hylla Hc.02 (svensk dramatik) stötte jag på en annan bok av Bergman med snarlik titel: Marionettspel. Det var bara det att det var en annan Bergman, med förnamnet Hjalmar och kom ut året innan Ingmar Bergman föddes, 1917. Jag har efter någon urtrist skolföreställning avfärdat Hjalmar Bergman som en ganska tråkig författare, och aldrig riktigt tagit mig tid att omvärdera detta omdöme. Nu har jag läst hans marionettspel, där bland annat enaktaren ”En skugga” ingår. Nog känner man igen ett och annat: en borgerlig familj i sönderfall, erotiska förvecklingar och ond bråd död. Dessa båda böcker har mer än titlarnas likhet gemensamt. Hjalmar Bergmans blick är mildare och mer förlåtande, men intrigen är lika fruktansvärd, människorna lika inspärrade i sig själva och förloppet lika ofrånkomligt.

Rent tekniskt har Hjalmar Bergmans dramer inte samma fria prosaform som Ingmar Bergman kunde ägna sig åt tack vare sitt filmiska seende. Hjalmar skriver teatermanus efter konstens alla regler, men sådant känns å andra sidan ofta rent och svalkande att läsa. Inte minst lämnar det mycket åt fantasin, när man får spela upp det hela på sin egen inre scen.

Så börjar jag tänka mera på traditionen Bergman-Bergman. Ingmar har senare sagt att han i sin ungdoms skriverier plagierade skamlöst, dels från August Strindberg, dels från Hjalmar. Ingmars första publicerade teaterstycke hette Jack hos skådespelarna – och Hjalmars mest berömda roman är Clownen Jac. Marionetterna, den rämnande borgerligheten… Jag måste läsa vidare. Och med den uppmaningen slutar jag – läs dramatik, och läs Bergman, båda två!