Inlägg etiketterade med ‘Boktips’

Boktips från förr och nu!

25 maj 2011

skriftenDet är spännande dagar med Långa Svansen. Imorgon har vi konferens i projektet för att berätta om vad vi gjort och hur vi arbetat. Det är lite samma känsla som inför en skolavslutning. Vi blickar tillbaka och framåt, vi är trötta och vi laddar för nya tag. En av mina fantastiska kollegor Alice Thorburn har varit redaktör för en samling texter från bloggen. Idag kom lådorna från tryckeriet! För form och illustration står bästa Amanda Bigrell. En försmak av resultatet ser du här. Vill du ha ett eget exemplar? Kom förbi biblioteket imorgon kväll. Då blir det själsfrändesamtal med Anneli Jordahl och Harald Hultqvist. Anneli har valt den finlandssvenska författaren Marianne Alopaeus. Hon är mest känd, även om känd kanske inte är rätta ordet, för debattboken Drabbad av Sverige som utkom 1983. Den beskrivs i Tomas Lidbecks De bortglömda författarnas bibliotek som “ett knytnävsslag rakt i moder Sveas veka liv.” Hon har gett ut fem romaner, bland annat Mörkrets kärna (1965). Den handlar om Miriam, en flicka från Helsingfors som reser till Paris. Titeln anspelar på Conrads Mörkrets hjärta men är även influerad av existentialismen och Simone de Beauvoir. Du kommer också att få höra Alice, mig och Patrik prata om böcker som fångat vårt intresse. Det blir 60-tal och 00-tal, poesi och prosa. Väl mött!

Om naturen i debuten: 3

27 januari 2011

Sent omsider har jag nu också läst den sista barndomsskildringen med starka naturinslag som har utlovats här: Mare Kandres debutbok I ett annat land från 1984. Den handlar, precis som tidigare omskrivna Det var ur munnarna orden kom, om en ung flickas upplevelse av sin omgivning och sig själv, men jämfört med den boken så är det hela här mer mytlikt och mystiskt skildrat. I ett antal kortare kapitel skildras episoder ur flickans liv, och hon berättar själv om en semesterresa, om skolan och om kompisar. Det är dock inte skeendet som står i centrum, och det finns ingen egentlig handling. Istället är det upplevelsen i nuet som betonas: den påtagliga fascinationen inför omvärlden och den psykologiska och fysiska upplevelsen av den.

I ett annat landI bokens beskrivning av natur finns det dock en utveckling: och den förändring som sker där kan tolkas också som ett växande hos huvudpersonen, eller kanske som en civiliseringsprocess.  Bokens första halva utspelar sig på en resa; huvudpersonen och hennes syster befinner sig i en bil med sina föräldrar. De reser först genom öknen för att sedan komma till berg, heta källor, en strand, en skog.  Hela tiden är naturen tungt närvarande, hotande ibland, oavbrutet fascinerande och intagande. Som den här beskrivningen av den vilda och starka forsen:

Styrkan hamrar och slår under pannan och upp ur tånaglarna, ut i hela mig. Jag bänder upp strömmarnas tröga, tunga portar, snubblar över dess knottriga bulor och gräver mig hungrigt fram, med skogen skimrande för mitt inre. [...]
Det kittlar i maggropen av spänning och fruktan,och ändå sjuder ett slags glädje djupt inommig.
Jag tänker: Om vattnet tar mig! Om vattnet tar mig!

I stycket finns en besjälan av naturen som uttrycks starkt på flera ställen i boken. Det är inte livlös natur som omger flickorna, utan en natur som är vild och egensinnig, som likt en gud betraktar de människor som rör sig i den och griper in i deras öden. Huvudpersonen ger sig också ofta hän: hon blir styrkt av att känna naturen och djuren i sig själv, rädslan, spänningen och kraften blir till ett. Som när familjen tältar och hon ligger i kvällsmörkret och lyssnar:

I mig känner jag djur vakna och lämna lyor, gryt, bon, holkar, reden och nästen. De sår sina skall i gläntor och dungar.
Och i mörkret, efter det att de andra försvunnit in i sömn och dröm, vänder något i mig.
Jag slår följe med björnar, hjortar, ugglor och lodjur, i jakt och flykt.
Jag vädrar byten, får upp vittring och ger mig av.

I den andra halvan av boken återvänder familjen till en vardag, man kan skönja en skola och en kompiskrets. Redan till en början, när familjen når motellet efter att ha befunnit sig på resande fot, så lägger sig en saknad över texten.

Förvildade och sorgsna står vi på ostadiga ben och ser rädda in i det främmande ljus som bolmar ur vinklar och vrår, under buskarnas tunga grenar och blad.
Stjärnorna, månen, havets glans av tenn, håller oss till sig, ger ifrån sig ett mörker, i sig ett ljus. Där finns intet farligt, intet ont, som inte också finns i oss.
Men här fäktar syrsornas knarrande sång och neonrörens vattniga sken bort mörkret, och röjer en tomhet i jorden.
Människorna kurar i rum och källare, bakom dörrar, mellan väggar, bakom fönster, under tak och över golv, och tror att de byggt sig bort från träden, stenarna och sanden: all skönhet också. 

Civilisationen med sina simbassänger, betongbyggnader och gator blir aldrig riktigt hemma i Kandres språk. Den beskrivs aldrig som besjälad utan bara rakt upp och ner saklig, avmystifierad. Man kan läsa boken som en process där huvudpersonen anpassar sig allt mer, och finner sig i att naturen är bortträngd. Det är en lite sorglig och uppgiven läsning, men minnet av naturen finns fortsatt i huvudpersonen. I liknelser används ofta naturuttryck, och då alltid som det ursprungliga, det som blir efterliknat. Och på en stadspromenad finns naturen ständigt ruvande under asfalten, redo och nära att bryta sig ut. Det gäller att vara beredd:

Vi går fördrömda längre in bland husen, längs de smalare, kullerstensbelagda gatorna, där väggarnas varma dragdjurskuggor faller tyngre kring oss. [...]
Vi sätter försiktigt fötterna i marken, rädda att gatstenarna skall ge vika som lös sand.
Björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo, tänker vi förstrött, sjunger vi tyst för oss själva, inombords. Han är inte farlig, bara man är varlig. [...]
Vi går ut mot torget och himlen djupnar.
Vi fattar varandras händer.

I skönlitteraturens gränsområden

20 december 2010

Stadsbibliotekets Kari Ekman om Björn von Rosens Samtal med en nötväcka:

Om man matar fåglar under vinterhalvåret ser man ibland nötväckor – de är lätta att känna igen, det är den enda svenska fågel som kan gå med huvudet neråt nerför en trädstam. Efter att ha läst Björn von Rosens (1905-1989) bok Samtal med en nötväcka ser man på fågeln med nytt intresse. Det är en bok som man lustläser av många anledningar.

Foto: Arnstein Rønning

Foto: Arnstein Rønning

När det gäller naturen befinner man sig ofta i skönlitteraturens spännande gränsområden: vad är boken om nötväckan för en bok? En essä? En väldigt lång prosadikt? Eller ska vi lita på bibliotekskoden ”Ugg” och satsa på att detta är ornitologi, en bok om fåglar helt enkelt? Men boken handlar minst lika mycket om en människa och om en dialog mellan människa och djur som pågick under mer än nio år. Så här beskriver Björn von Rosen själv sin bok, som utkom 1966, och relationen till nötväckan:

När jag nu tänker tillbaka på det hela, kommer jag inte ifrån känslan av att ha fått vara med om något helt utanför och ovanför vardagen, ett stycke upplevd lyrik. Jag har gjort mitt bästa för att inte släppa fram den känslan under själva berättandet, jag vill ju inte i onödan irritera den sorts läsare som ser tillvaron ordentligt inrutad: lyriken för sig, ornitologin för sig. Men så skarpt drar ju livet självt inte alltid upp gränserna.

Upplevd lyrik var det – i en nötväckas skepnad.

Karis boktips: Händelser vid vatten av Kerstin Ekman

15 december 2010

Kari Ekman om Kerstin Ekmans roman från 1993:

Vi lever omgivna av deckare, som man läser och sedan glömmer bort. Kerstin Ekmans roman Händelser vid vatten innehåller precis som en deckare några mord och ett utredningsarbete. Men den innehåller så mycket mer och är en bok som lämnar avtryck.

ekman_handelservidvattenBerättelsen ringlar sig fram som en älv, med biflöden, bäckar och åar av sidoberättelser som förenas på olika sätt och blir till en medrivande historia som spänner över 18 år. Glesbygden, skogsavverkning och avfolkning är ett tema. En annan sidoberättelse är den om kollektivet som på 70-talet tar över en gammal fäbod långt uppe i vildmarken. De vill ”tillbaka till naturen” och är en samling mycket udda existenser som så småningom måste inse att det ”naturliga” livet inte är så lätt. Det är kanske rent av onaturligt att förbjuda barn att leka med Barbiedockor? Allt knyts ihop av sociala sammanhang som ändras och uppstår på nytt, trådar knyts på oväntade sätt och på så vis uppenbaras sanningen så småningom, men lite för sent….

Kerstin Ekman skildrar glesbygden på ett både inkännande och skoningslöst sätt. Är detta kanske boken där ordet hellyhansen introduceras i svensk litteratur? För er som inte kommer ihåg tiden före fleecen kanske man ska tipsa om att innan dess använde man så kallade fiberpälströjor, ibland av märket Helly Hansen.

I en intervju beskrev Kerstin Ekman svenskarna som ”urbaniserade skogsmänniskor” och skogen spelar en stor roll i flera av hennes böcker, även i denna. Skogen är ett kapital som gör det möjligt att överleva i glesbygden, men också en njutningspotential. Dessa två sätt att se på skogen är lika aktuella i dag som när boken skrevs 1993, och för övrigt belönades med Augustpriset.

Fyren av Kristian Petri

01 december 2010

Prcd, sjöfart, är rent ut sagt inte det signum som intresserar mig mest. Men ibland glimmar det till i den mest oväntade hylla och det gjorde det för några veckor sen när jag hittade Fyren av Kristian Petri. Filmaren, författaren och journalisten Petri går sin egen väg och bjuder på sina kunskaper i en lättillgänglig journalistisk prosa. Det här är en kärleksförklaring och avskedssång till fyrar i världen. Petri tar med läsaren på en resa till gränsen mellan hav och land, kultur och natur, det förflutna och nutiden.

I Fyren får vi veta att Strindberg hade fyrvaktardrömmar och att många fyrvaktare har författardrömmar. Vi får lära oss om fyrforskare, fyrhundar och fyrskepp. Petri träffar fyrvaktare som berättar om att hålla rent mässingsdetaljer, om enslighetstillägg och demoner. Referenserna till film och litteratur är många och sträcker sig från Homeros till Tove Jansson.

Fyren_omslagDet är en romantisk skildring, jag får känslan av att Petri skulle kunna skriva om nästan vad som helst med samma typ av filosofiska tankegångar och lätta anslag. Det är bra, mer finns och kan komma, av samma slag, tänker jag. Författaren är medveten om sin stil och på sidan 159 kommer tillkännagivandet:

“Så egentligen är denna naiva förtrollning, denna räcka av intryck som ofta bygger på missförstånd eller halvsanningar en förutsättning för den typ av reseskildringar från främmande platser som vi fascineras av.”

Petri har nog oftast redan passerat den naiva förtrollningen i förhållande till de platser han besöker men vet precis hur man skriver för att återskapa förtrollningen gång på gång.

Efter min förvåning över denna läsupplevelse på hylla Prcd begav jag mig till ett närbeläget 80-årsfirande antikvariat för att förkovra mig i Petris övriga produktion och fick då veta att kanske just detta antikvariat är spelplatsen för en roman som Petri skriver på.  I filmväg är Kristian Petri aktuell med filmen Ond tro men arbetar också på essäfilmen Hotellet som förhoppningsvis kommer att vara gränslöst utforskande på samma sätt som Fyren.

Men kanske är det som författaren själv säger i en intervju: “Litteraturen är gränslös. Det finns ingenting man inte kan göra i litteratur. Men när filmen är som bäst kan den innehålla både litteratur och musik. Och bild. Som filmare skulle jag vilja använda friheten jag känner när jag skriver.” (Flm nr 9/10 - 2010.)

Vill man kan man se Petris film Fyren och jämföra hur den gör sig med text, ljud och bild. Själv tror jag att jag i väntan på romanen om antikvariatet går bakåt i produktionen och till signum N, geografi och  reseskildringen Den sista ön.

Om naturen i debuten: 2

22 november 2010

Det var ur munnarna... omslagFör några veckor sedan skrev jag om Elin Ruuths debut Fara vill ur ett naturperspektiv, och idag är det dags för Mirja Unges Det var ur munnarna orden kom. Denna debutbok är från 1998, och den skiljer sig på flera sätt från Fara vill. Huvudpersonen är även här en ung flicka, men hon är yngre, kanske tio eller elva år, medan Ruuths huvudperson är runt tjugo. Det är en roman som på ett egensinnigt språk berättar om ett år i Minnas liv. Framför allt skildras hennes familj med en pappa som får vredesutbrott, en mamma som får värja sig och en storasyster som tar avstånd. Här finns också en skola med tydligt maktspel mellan barnen och vänskapsrelationer där det gäller att välja rätt. Livet för Minna är en balansgång mellan det som man får och inte får prata om och de man får och inte får prata med.

I den här romanen har naturen en stor roll. Minna och hennes familj bor på landet, och därmed lever Minna nära naturen. Hon använder sig av skogen som en tillflyktsort, någonstans dit hon går med sina tankar när det blir för mycket. Bland annat har hon en speciell plats där hon berättar om olika svåra saker hon ställs inför för den påhittade vännen Sunna. Men naturen för Minna är också just väldigt naturlig, den är en ständig omgivning och ingenting hon behöver försöka begripa sig på utan något hon intuitivt förstår. Skillnaden är stor jämfört med huvudpersonen hos Elin Ruuth, som hade svårt att förhålla sig till och förstå naturen. Orsaken skulle kunna vara just vanan vid naturen som Minna har, men också det faktum att Minna är ett barn - de brukar oftare än vuxna ses som representanter för “det naturliga”.

Foto: Leif Hansen

Mirja Unge. Foto: Leif Hansen

Förhållandet till djur i boken är mångtydigt. Minna har en katt som skulle kunna ses som en symbol för henne själv och hennes ömtålighet - hennes syster hotar med att de nog inte kan behålla katten, hennes pappa blir arg och kastar ut den så att den håller sig borta i flera dar. Det blir Minnas uppgifta att skydda den och hon tar det på stort allvar. När det gäller andra djur - myror och insekter hon hittar i skogen - betraktar hon dem ofta mycket intresserat, ibland som för att ersätta det hon annars skulle behövt tänka på: jobbiga saker omkring henne. Men det händer också att hon dödar insekterna, liksom för att testa vad som händer. Det är inget ovanligt i sig att barn gör sånt, men att Mirja Unge väljer att ta med den typen av händelser är betydelsefullt. Dels är det ett sätt att visa små tings betydelse i ett barns vardag, men det blir också en gestaltning av saker som sker i den “stora” världen. När Minna sitter i ett älgtorn och dödar myror genom att klämma på dem med tummen, kopplas den händelsen till det hon just läst i sin storasysters dagbok som antyder ett övergrepp från pappans sida: 

Fast de var döda rörde sig känselspröten lite långsamt där på räcket.
Och det hade rört sig långsamt över täcket med febern den där dagen när Kristin inte var, och Johannes strök sagorna ut över febertäcket i boken med sammetsrosorna. Och Minna satt med det och Sunna i älgtornet och berättade, viskande berättade hon för det gick inte att hålla kvar inuti.
[---]
Johannes raka starka fingrar med färg i vecken vid lederna. Och myrorna var så stressade att de inte brydde sig om dem som satt fastklibbade i sin vita död på räcket och sakta rörde spröten. 

Naturen har alltså flera roller i den här boken. Dels beskrivs den hela tiden med fantastiska uttryck i takt med årstidernas skiftning: på vintern står granarna “svullna av snö”, stjärnorna klirrar och mörkret “står stumt”, på sommaren luktar det “solbränd jord”, solen “ligger blodig på trädtopparna” och “klösande granrötter” och “nässelandedräkt” lurar i skogen. Dels är den skådeplats för de små dramer som liknar de stora, den är en lekplats och en just naturlig plats att vara på. Men det finns också plats för förhöjda ögonblick, som när Minna precis i bokens inledning stöter på en älg. Hon är ute i skogen och ser älgspår i snön, och då ser hon den:

Det var något som blev alldeles stilla så, det var något som stod och vädrade och kändes, Minna såg upp och in mellan träden och rakt in i älgblicken kom hon. Kronan och huvudet hade den höjt och svartögonen glodde rätt in i Minnas och stilla var det, bara andetagen som stod där kring nosen och ångade och levde. Hon stod där och älgen blängde och ångade, och handen Minnas kallnade mot stammen, den stelnade och älgen stirrade. Fnös till gjorde den och vände huvudet och slet av en bit från slyn och så ställde den sig att glo igen och tugga på det där. [...]Långsamt tog Minna handen och stoppade tillbaka den i vanten, vände sig gjorde hon och pulsade iväg utanför spåren, och när hon såg bakåt stod älgen där och glodde och tuggade.

Oberäkneliga aspar och ströjobbande ugglor

18 november 2010

iskogenEva Lindström är en svensk illustratör och författare som står bakom en lång rad högklassiga bilderböcker, både egna och andras. I hennes böcker är naturen ofta förekommande, men den skildras sällan på det där traditionellt snälla och idylliska sättet som vi annars är vana vid i barnlitteraturen. Hos Eva Lindström kan naturen vara främmande och inte alltid att lita på. Så är fallet i I skogen (2008), en dag bara drar asparna sin kos! Och det blir kallt - fastän man inte alls har bestämt det.

minvanlageLindström öppnar för nya sätt att se på naturen och vårt förhållande till den. Hon leker med roller och disneyfieringsbegreppet . I Min vän Lage (2001) jobbar ugglan Lage just som uggla i olika naturprogram.  Sedan gårvidbergetslanga det lite upp och ner i hans karriär, och han slår sig så småningom i lag med en annan uggla, Janne, som är av mer tveksam karaktär. Janne möter man igen i Vid bergets långa breda fot (2003). Där har han köpt sig ett ställe, Jannes grillbar, och serverar korv och pommes med ketchup till turister som kommer farande. Men han vill inte jobba, utan hellre skriva låtar på gitarren.

 I enfageldagEn fågeldag (2000)  får man komma innanför fjädrarna på helt vanlig fågelfamilj och se hur vardagslivet kan te sig som småfågel. Därhemma är det tjat om att tvätta näbbarna och gräl om enformiga flugluncher. FågelungarnaLena och Bosse leker livsfarliga billekar och föräldrarna tittar på vädret. Det är växlande molninghet. Vanligheter varavas med djupare funderingar kring fågelben:

Vi sitter på marken och tittar på våra ben. Tänk om dom var tjockare och man hade fler tår. Eller smalare med bara en enda tjock tå. Eller att benen inte fanns, bara tårna. Eller bara benen utan tår. Eller ingenting alls.

Om naturen i debuten: 1

03 november 2010

När jag tittade igenom lånehögarna från biblioteket senast så insåg jag att där fanns tre tunna debuter som alla är skrivna av unga kvinnor och som alla kan sägas vara en form av uppväxtskildringar: Fara vill av Elin Ruuth (2010), Det var ur munnarna orden kom av Mirja Unge (1998) och I ett annat land av Mare Kandre (1984). Tanken att jämföra dem kändes naturlig (sic!), och vad är mer lämpligt på en naturblogg än att titta på hur de tre författarna använder sig av natur, djur och växtlighet i sina böcker. Bland andra litteraturvetenskapliga inriktningar växer idag den som kallas ekokritik sig allt starkare, vilket Linda skrev om i ett inlägg i förra veckan. Den innebär just att man läser litterära verk med särskilt fokus på skildringen av natur. Det är alltid väldigt kul att läsa böcker med något särskilt i fokus på det sättet, och man får syn på en hel del saker, vilket jag hoppas ska framgå också i den här lilla undersökningen. Jag börjar här med en kort (och anspråkslös) analys av Fara vill ur ett naturperspektiv.

faravill_omslag1Först kan det sägas att Fara innehåller mycket lite natur. Det är en bok om en ung kvinna som bor i en storstad och funderar kring livet, skrivandet och olika saker som hon läser eller hör talas om. Bokens texter har drag av aforismer eller livsåskådande krönikor. Det finns egentligen ingen sammanhängande berättelse, men boken kan läsas som en skildring av en ung människas medvetande på gränsen mellan att vara barn och att bli vuxen.

Naturen då? Som sagt, det finns inte många rena naturskildringar, om ens någon. Den scen som kommer närmast är den bit där Malmö sägs överspännas av “en grå nylonstrumpbyxa som skymmer himlen”. Ibland river “arkitekturen” hål på den, revor uppstår och “det regnar kraftigt”. Redan här uppstår ett av bokens centrala förhållningssätt till natur: den betraktas på avstånd och liknas vid artificiella föremål. Längre fram i samma stycke skriver jaget om det Skåne där hon bor att “landet brer ut sig för långt, den sydliga frekvensen av tätorter och lövskogar ger mig yrsel” Mot det ställer hon en “vision av en enda liten gummibåt på Luleälven, just där den rinner ut i sjön Vajkijaure nordväst om Jokkmokk”, där “fingertopparna vilar mot den mjuka ytspänningen”. Det sistnämnda gör henne lugn medan det första oroar, och det finns här en underliggande koppling till det Norrland som hon kommer ifrån, där föräldrarna och det trygga, oproblematiska barndomshemmet ligger, kontra vuxenhetens ensamma Malmö, där det är svårt att känna sig hemma. Dessa känslor av trygghet kontra vilsenhet överförs på landskapet.

elin-ruuth

Elin Ruuth. Foto: Kennet Ruona

Huvudpersonen har ett ambivalent förhållande till naturen och det naturliga. Hon intar ett matematiskt och språkligt förhållningssätt till tillvaron, och när naturen bryter in uppstår oro eftersom den inte går att kontrollera:  det är en ovanligt mild vinter och “oroliga lyssnare ringer tll Sveriges Radio och undrar vad som händer om om snön trots allt kommer…om natten och svälter ihjäl lilla hasseln”. När naturvårdsbiolog Göran Wesslén svarar att det inte är någon fara  kommenterar berättarjaget: “Åh Göran. Vad vet väl en naturvårdsbiolog om faror.” Lättare att hantera blir det när man rationaliserar naturen och tänker sig att “bakom varje film om havet arbetar någon med att flytta maneter och sjöstjärnor från punkt A till punkt B”, och att ornitologförbundet samlas varje år för att avgöra huruvida grönsiskans läte är behagligt eller inte.

Förutom känslan av att man inte kan kontrollera naturen finns också en rädsla för att den inte går att skydda. Berättarens egna försök att närmas sig den misslyckas alla: hennes krukväxt dör liksom den vita undulaten Ernst-Hugo som hennes familj har haft, och som hon dessutom knappt har märkt. Liksom rymdhunden Laika, och alla andra hundar, möss och bananflugor som skickats upp i rymden i vetenskapens namn. Berättaren försöker sörja över dessa förlorade liv, men lyckas inte. Hon står istället främmande inför de levande varelserna, en vanmakt grundad i en slags oförmåga att förstå sig på dem.

Hon försöker men når inte fram till det naturliga, som i det här mycket intressanta stycket: “I Malmö känner jag krogarbetarna fast inte hamnarbetarna fast jag föredrar havet framför nästan vilken öl som helst. Varför är det så? När jag håller om glaset försöker jag föreställa mig att det är sand. Det är aldrig sand.” Här finns en tydlig önskan om att förstå något och en frustration inför tillvaron, som speglas i den allmänna vilsenhet i tillvaron som hon tidigare uttryckt. Naturen får också här bli symbol för det verkliga livet, att vara närvarande och trygg i det och att inte behöva undra över det. Och i den separationsångest som uppstår inför det faktum att huvudpersonen lämnat både barndomen och tryggheten bakom sig, finns också en känsla av distans inför den. Har den kanske aldrig varit något man förstått sig på?

Karis boktips: Höns i trädgård

01 november 2010

Stadsbibliotekets Kari Ekman funderar här över höns och städer:

Höns i trädgårdPå Miljöförvaltningen uppger man att nästan 30 hushåll har hönstillstånd i Stockholms kommun. Är det för att vi flyttar in till staden men ändå vill ha kvar en länk till lantlivet? Höns lever ett naturnära liv under dagen, äter småkryp och krafsar. Men på kvällen går de självmant in i sitt hus och njuter av civilisationens bekvämligheter: matskål, sågspån och på vintern lite värme. De uppskattar oss människor och de uppskattar den tillvaro vi har tillsammans. Vi får en tillbaka-till-naturen-upplevelse varenda dag, eller som Karin Neuschütz beskriver det i Höns i trädgård: ”Den fria villahönan leder dig kort sagt varsamt tillbaka till ett tillstånd av lycksalig förbundenhet med naturen..”

Vem vill inte uppleva det?  Men hur går man egentligen tillväga om man vill skaffa några hönor? Karin Neuschütz besvarar alla praktiska frågor i sin bok som har hjälpt och inspirerat många. Det kanske blir fler storstadshöns framöver….

Gryning över Kalahari

26 oktober 2010

gryning-over-kalahari

Ända sedan jag läste Lasse Bergs reportagebok Gryning över Kalahari har jag närt en längtan efter att åka till Kalahari-öknen. San-folket som lever där har levt på samma sätt i mer än 100 000 år. Långt innan en liten grupp av oss tog sig över Gibraltar sund till Europa och resten av världen. Gryning över Kalahari tog Lasse Berg tjugo år att skriva, år av resor runt jorden för att samtala med olika forskare och besök på de platser där man hittat rester av så kallade förmänniskor. Det är ett gediget researchmaterial kombinerat med målande beskrivningar av alla dessa ställen som en gång var vårt hem. Hemlängtan är nog just vad som drabbar mig då jag tänker på att få sitta kring en lägereld, samtala och dra skämt timmar i sträck och sedan dansa natten lång under ökenhimlen tillsammans. Lasse Berg driver en tes i boken: att människan i likhet med bonoboapan egentligen är ämnad att ägna sig åt kärlek, lättja och socialt umgänge samt att med dessa medel lösa sina konflikter istället för att ta till våld. Oavsett vilket så lyckas Gryning över Kalahari kombinera njutbar läsning med en gedigen forskningsöversikt.

“Vi är en liten flock Homo sapiens på väg över den afrikanska vidden i Nyae Nyae i nordvästra Nambibia. Ännu har solen endast nätt och jämnt lämnat synranden, inte börjat blästra öknen med dagens skälvande hetta.

… Det är en märkvärdig blandning av total avslappning och intensiv närvaro. Som den vakande sånghöken högst däruppe i akacian. Människans ursprungliga sinnesstämning, numera bortglömd. De grumliga hinnorna mellan mig och världen är borta.”

Lasse Berg, Ordfront förlag, 2005