Inlägg etiketterade med ‘barnböcker’

Brev & dagböcker:

22 februari 2011

Omslag Hemligheter

Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner är Barbro Lindgrens uppväxtskildring, som bygger på dagboksanteckningar från åren då hon var 11, 13 och 15 år. Böckerna utkom mellan 1971 - 1973, men har därefter givits ut på nytt ett par gånger. Så sent som förra året kom Karneval förlag ut med trevliga nyutgåvor, i vilka det bjuds på nytt bildmaterial (dock kan den inbitne komma att sakna Olof Landströms klassiska illustrationer) och nyskrivet efterord.

Själv läste jag de tre delarna i tioårsåldern. Jag minns att jag tyckte att Barbro skrev så fyndigt och klokt. Ibland hemskt sorgligt och ibland bubblande roligt. Mina egna sporadiska dagboksanteckningar försökte under en period efterlikna hennes formuleringar, och jag gjorde till och med ett eget nummer av The Happy Corkscrew; tidningen  som hon berättar om i ”Världshemligt”.

Det var, trots att jag växte upp flera decennier senare, så lätt att känna igen sig i hennes vardag. I problem och funderingar, pinsamheter och hemligheter, skolkompisar och lekar. Ibland är det lätt att glömma hur lika man är under uppväxten , oavsett bakgrund eller generationstillhörighet. Bladen brinner hos oss alla.

Omslag nyutgåva Jättehemligt Omslag nyutgåva Världshemligt Omslag nyutgåva Bladen brinner

Kristina Digmans naturfavorit

13 september 2010
Kristina Digman.                                             Foto: Jari Välitaalo
Kristina Digman. Foto: Jari Välitaalo

Hej Kristina Digman!

Illustratör och författare till böckerna Floras Kulle och Floras blommor.

Vilket är ditt bästa tips på en naturskildring?

Sommarboken av Tove Jansson. För att naturen och Ön spelar en så viktig roll, den är så oerhört närvarande. Det är en berättelse om Farmor och hennes barnbarn Sophia på en ö i finska skärgården. Utan idylliserande och sentimentalitet men med Tove Janssonsk kärvhet och kärlek skildras förhållandet mellan ung och gammal. Man kan läsa den hur många gånger som helst. En livsnödvändig bok.

Barnlitteraturen på 60-talet

28 maj 2010

60-talet var en tid då barnlitteraturen utvecklades mycket i Sverige. Flera av de stora barnboksförfattarna i Sverige hade debuterat 10-15 år tidigare, till exempel Astrid Lindgren, Lennart Hellsing, Tove Jansson, Åke Holmberg och Harry Kullman. Bibliotekens verksamhet byggdes stadigt ut, och tidningarna innehöll relativt mycket material om barnlitteratur. Litteratur diskuterades flitigt, också ur en politisk synvinkel, och när det gällde barnlitteratur så var gränserna för den uppe till debatt - fick man skildra ämnen som döden och erotik i barn- och ungdomsböcker eller inte och var gick gränsen? Generellt eftersträvades realism och samhällsengagemang, något som också är tydligt i den samtida litteraturen för vuxna.

Tankar om barnlitteraturen av Lennart Hellsing

Lennart Hellsing skrev inte bara böcker för barn, utan också om dem. 1963 kom hans debattbok Tankar om barnlitteraturen där han diskuterar begreppet barnlitteratur och vad det innebär. Hellsing är kritisk till mycket inom samtidens barnlitteraturkritik, och hävdar bokens rätt att vara till för nöjes skull och inte bara som ett uppfostringsmedel. På frågan om om boken främst skulle förmedla fantasi eller moral så svarar Hellsing klart fantasi. Han betonar också hur viktiga böcker, och också ramsor, är för barnens språkutveckling.

I Tankar om barnlitteraturen återfinns också det ofta citerade mottot: ”All pedagogisk konst är dålig konst – och all god konst är pedagogisk.” På Stadsbibliotekets hemsida skriver Anne-Marie Karlsson: “Hellsings genomtänkta och välformulerade tankar är fortfarande radikala och framsynta, nästan 50 år senare. ”Tankar om barnlitteraturen” är i högsta grad rolig och levande läsning.”

Läs mer om tendenserna i barnlitteraturen på 60-talet på Stadsbibliotekets hemsida.

Veckans boktips

30 april 2010

Åsneprinsen av Inger Brattström Åsneprinsen av Inger Brattström
Stella är populär och hon känner sig säker när hon umgås med sitt vanliga gäng, bästa vännen Barbro, pojkvännen Göran och de andra. Osäker blir hon när Niklas och Krister vill vara med. De passar inte in, särskilt inte Niklas som pratar så konstigt, hör dåligt och alltid flinar så dumt. Niklas som är kär i Stella. På en fest hemma hos Niklas sätts en händelsekedja igång som leder till att Stella tvingas ta itu med de frågor hon försöker undvika: hur man ska vara i förhållande till andra människor. Inger Brattström skriver insiktsfullt om ungdomar och relationer, och porträttet av den undflyende, konflikträdda Stella är starkt.

Veckan innan Algot rymde av Olle MattsonVeckan innan Algot rymde av Olle Mattson
Det är mitt under andra världskriget: mörkläggning, skyddsrum och flyglarm är en del av vardagen. 14-årige Algot bor med sin pappa som är skrothandlare.  Berättarjaget i boken är en 12-årig pojke som ser upp till Algot och som tillsammans med honom och den ett år äldre Matilda dras in i ett mysterium kring försvinnandet av den gamla gubben Bleck, som skrothandlaren brukar ha affärer med. Det här är en spännande kriminalhistoria, men också en fin skildring av människor, vänskap och den första kärleken. Algot som är rebellisk, handlingskraftig och har en tuff attityd utåt låter ibland ändå vännerna se hur utsatt och sårbar han faktiskt är.

Bonadea av Irmelin Sandman LiliusBonadea av Irmelin Sandman Lilius
Bonadea är en föräldralös flicka som bor på barnhem utanför den lilla staden Tulavall i Finland. Hon trivs inte utan flyttar hemifrån och bosätter sig på bageriets vind. Sedan klarar hon sig själv och lär känna massor med människor i staden när hon hjälper till med olika ärenden och sysslor.  Boken skildrar stadens invånares liv i slutet av 1800-talet, med torghandel, sjöfart och hästdroskor, och också med sagoaktiga, mystiska inslag, som drömmarna om sjömannen Joakim, som nu seglar sitt skepp i himlen. Boken inleder en serie böcker om staden Tulavall, alla skrivna med författarens särskilda sagolika, ömsinta ton.

Maria Gripe - med tro på naturen

12 februari 2010

60-talet var en tid när barnlitteraturens betydelse och ställning ökade starkt i samhället. Biblioteksassistent Birgitta Lindberg berättar här om sin läsning av några av sextiotalets absoluta barnklassiker.

Jag läste Maria Gripes böcker om Hugo och Josefin för nästan femtio år sedan. Den starkaste bilden jag har kvar från den läsningen är när Josefin ska rymma hemifrån, innehållet i den lilla väskan som hon bär med sig, den kalla pannkaksbiten och en halv tub kaviar. (Jag kommer bäst ihåg alla böcker som handlar om mat, vad nu det beror på.) När jag nu år 2010 läser om böckerna känns de ganska sagoaktiga, men med en känsla av ett ideal som jag har burit med mig från 60-talet genom åren. Maria Gripe förmedlar önskan om godhet som ”en barnets sanna natur”.

Boken om Hugo och JosefinMaria Gripe fick sitt genombrott som författare med boken Josefin som kom ut 1961. Josefin är ett rätt ensamt barn. Hon är sladdbarn i en prästfamilj på landet och lämnas ganska mycket åt sig själv och tar inte heller själv särskilt stor plats. I mellanrummet mellan Josefins värld och hennes föräldrars finns ett tomrum, som Josefin fyller med fantasier och rädslor i sina försök att förstå de vuxnas samtal och beteende. Josefin längtar efter att någon ska ha tid med henne. I boken gör hon ett rymningsförsök där hon träffar på en vuxen utanför familjen som tar sig an henne. Tant Lyra blir en låtsasmormor som uppmuntrar Josefin att berätta hur hemskt hon har det hemma, samtidigt som hon bjuder på saft och godis. Denna tillflyktsort visar sig vara ett dåligt val, gumman sprider Josefins prat vidare som skvaller.

Hugo och JosefinI den första boken är Josefin i förskoleåldern, men i den andra boken Hugo och Josefin (1962) börjar hon skolan i byn. Josefin har svårt att komma in i gemenskapen. Hon är lite rädd av sig, snäll och utan behov av eller mod att hävda sig. Hon blir utsatt av skolans mobbare, tuffa Gunnel. Josefin ser med öppna ögon vad som händer henne och man får också i boken möta en Josefin som inte hela tiden vill vara snäll. Hon kan nästan njuta av hur Gunnel ser på henne med förakt. Hon skulle själv vilja kunna visa sådana starka, grymma känslor.

Efter ett tag kommer så Hugo till klassen och Josefin och han blir vänner. Hugo och Josefin, ett plus ett blir två. Josefins dröm om en vänskap blir verklighet, hennes utsatthet tar slut. Hugo är en självständig pojke som intresserar sig för naturen, allt från de små insekterna på marken till frågor om universum. Något som fascinerade mig som barn är bilden av hur Josefins första möte med Hugo är med Hugos nacke, det enda solbrända på honom, böjd ner i backen för att studera naturen, eller tälja något i trä.

Hugo blir respekterad av alla för den han är, hur olikt han än uppträder. Hugo verkar vara av det slag som tycker vissa saker är rätt och andra fel. Josefin behöver Hugo men varför väljer Hugo Josefin? Kanske för att Hugos natur är att dras till livet, förundras över det och beskydda det. I den meningen tycker jag att böckerna om Hugo och Josefin är en ljus barndomsskildring och de är också exempel på författaren Maria Gripes försvar för det udda barnet och barnets rätt att få vara den man är.

Hugo av Maria GripeMaria Gripe skrev även en tredje bok om Hugo och Josefin, den hette Hugo och kom 1966. Innan dess, redan 1963, kom boken Pappa Pellerins dotter. Återigen beskriver Maria Gripe medkänsla och beskyddarinstinkt hos ett barn som lever utsatt. Pappa Pellerins dotter ”lopp-Loella”, ett öknamn för Loella , är den figur som jag minns helst av Maria Gripes 60-tal. Loella har svart långt hår och är “vild”. Det finns rymd omkring henne, styrka, äventyr och sorg. Hon bär en stor kofta och ett långt rött halsband. Loella bor ensam med sina småsyskon i ett litet torp i skogen. Hon är tvungen att kämpa för att de tre ska klara sig och ha det bra och hon lever i ett nära förhållande med och av naturen. Loella har också beskyddare, en klok kvinna som hjälper henne när det är som svårast och som samtidigt förstår hennes behov av att vilja bo i skogen, samt en fågelskrämma, ”Pappa Pellerin”.

Lopp-loella påminner oss om det annorlunda. Hon förekommer redan i en tidigare bok av Maria Gripe: De små röda. Den boken handlar om en familj med två barn, en pappa och mamma, en ”alldeles vanlig familj”. Just detta främmande hos Pappa Pellerins dotter Loella är det som fascinerar Mette, flickan i familjen.

Maria Gripe levde 1923-2007 och debuterade 1954 med barnboken I vår lilla stad. I berättelsen Glasblåsarens barn som kom ut 1964, började Maria Gripe att blanda realism och fantasi med övernaturliga inslag. Andra böcker av henne som utkom under sextiotalet var I klockornas tid (1965), Landet utanför (1967), Nattpappan (1968) och Glastunneln (1969). Hon fortsatte under ett fyrtiotal år att skriva många uppskattade böcker för barn och ungdom, som böckerna om Elvis, Agnes Cecilia och ”Skuggserien”. Hon har fått flera litterära priser. Maria Gripe var gift med konstnären Harald Gripe, som har illustrerat nästan alla hennes böcker.

Semesterläsning vid Medelhavet (del III)

02 juli 2009

Med ytterligare ett tips till charterresenärer och backpackers har vi gått varvet runt Medelhavet, åtminstone nästan. Lennart Hellsing fyller i år 90 år, och är ju mest känd för sina barnböcker: Krakel Spektakel, Musikbussen etc. Men han har även författat många böcker inom andra genrer.

Från 1953 stammar en liten diktsamling med titeln Fatimas hand. Här skriver han om sina upplevelser under en resa  i Nordafrika. Mera prosaisk finns den beskriven i ett kapitel i Nisse Larssons biografi. Men den som vill följa i hans spår gör det enkelt även i diktsamlingen, de flesta dikterna har en prydlig platsangivelse: Tanger, Rabat, Casablanca, Fez, Agadir, Marrakesh, Tunis, Alger…
Tonen i dikterna är frodigt tusen-och-en-natt-exotiserande, med turbaner, skägg och mörkögda skönheter, men även med humor och drastiska inslag. Man kan hoppas att dagens turister undviker Hellsings härbärge i Meknès: “Det luktar as och satan på hotellet / och lössens antal är förvånansvärt”.

Exotiserande förresten, vad vet jag. Säkert var Nordafrika då något helt annat än vad det är nu. Hellsing lyckas dessutom kombinera sin förundran inför det främmande med en nykter och närmast socialrealistisk syn på samhällena han betraktar. Det är skickligt. Över det hela svävar också en enkel och lättburen livsvisdom som vissa vill kalla orientalisk men som nog mera är hellsingsk.

Nästan alla de formsäkra dikterna vore värda att citera, men jag avslutar med en liten klurig sak som kanske går tillbaka på någon traditionell sufisk anekdot:

Lejonet ryter i Atlas
ljudvågorna vältrar i i hålvägarna
sjudubblas mellan klipporna
kommer de små ökenrävarnas
stora gullurviga öron att darra i månskenet.
Ahamed ben Boucetta
skruvar sig oroligt under gethårstältet,
nedkallande Allahs förbannelse
över den mygga som håller honom vaken!

Listor, kvinnor och författare som inte är författare

01 juni 2009

Jag är ingen vän av politiskt dikterad kanon vad gäller skönlitteratur. Det är en sak vad man vill att skolans läroplan ska förmedla, en helt annan vilka som man anser ingår i den kanon som är litteraturens historiska gång. Men för privat bruk är det ju alltid roligt att göra upp listor, särskilt kanske över sådant som inte går att jämföra. Journalisterna Niklas Ekdahl och Petter Karlsson gjorde en lista över historiens 100 viktigaste svenskar och publicerade listan som blogg på DN.se och sedan i bokform.

Listan fick självklart en del mothugg, framförallt för att så få kvinnor fanns med. Under denna bloggs korta tillvaro har jag även tänkt på hur oändligt förgubbad den svenska litteraturtraditionen kan te sig, och urvalet i magasinet följer i stort sett denna tradition. På DN-journalisternas 100-lista räknade jag till 23 personer med ett skönlitterärt författarskap, varav 6 kvinnor. Jag skulle tro att våra magasin har det ännu värre med könsfördelningen. Och själv har jag andats in detta gubbdamm under åratals snokande på bibliotek och antikvariat. Om denna blogg alltså kommer att tyngas av viss gubbighet har ni förklaringen – inte ursäkten – där.

Bland de rena författare som finns på listan hittar man knappast någon som kan kallas bortglömd och de flesta lånas ganska flitigt ur magasinet. Längst bort från dagsljuset befinner sig kanske Anna-Maria Roos (plats 49), som skrev den idylliska Sörgården, en läsebok för folkskolan som trycktes i svindlande 1,2 miljoner exemplar. Författaren levde 1862-1938 och gick på Högre lärarinneseminariet med bl.a. Selma Lagerlöf (plats 23). Men Roos var allt annat än en dussinlärarinna, hon arbetade inte ens som lärare utan gjorde hon sig en yrkeskarriär som handpåläggare, alltså healare. Dessutom satt hon med i redaktionen för den prestigefyllda tidskriften Ord & Bild, reste runt i världen och slutade sina dagar i Bombay. Hon skrev bland annat dikter, religionskritiska traktat och barnvisor (exempelvis ”Blåsippan ute i backarna stå”) men ansågs tydligen inte god nog att tas med i standardverket Nordisk kvinnolitteraturhistoria.

Men egentligen ville jag inte alls skriva om Roos i denna bloggpost, utan bara i all korthet tipsa om några personer på listan som kanske inte i första hand är författare, men som publicerat sig med något som kan definieras som skönlitteratur. Här finns exempelvis den existentiella grubblaren Dag Hammarskjöld (plats 26), den sällan spelade 1700-talsdramatikern Gustav III (plats 20) och den filosofiska furstinnan Kristina (plats 100).

Summa summarum fyra gubbar och tre tanter i detta inlägg. Statistiken bättrar sig.