I en intervju med Klas Östergren omtalas August Strindbergs storhet som naturskildrare. Det är svårt att bortse från Strindberg när ämnet naturskildringar kommer på tal. Själv var jag länge inte särskilt förtjust i naturskildringar, fann dem oftast långrandiga, men med Strindberg var det annorlunda, han var underhållande. Trots det har jag svårt att tänka mig att någon läser Strindberg enbart för naturskildringarna i sig, eftersom de i regel är så uppenbart färgade av det bakomliggande budskapet, som är Strindbergs egentliga ärende.

Som ung läste Östergren Strindbergs skärgårdsroman I havsbandet och berördes då framför allt av den nietzscheanska övermänniskan Borgs suveräna förhållningsätt till medmänniskor och omvärld. I dag säger sig Östergren framför allt fascineras av Strindbergs skildringar av havet och skärgårdsmiljön. Själv läste jag också I havsbandet som ung, har sedan läst om den i vuxen ålder, och delar väl i stort Östergrens upplevelser. Men jag har svårt att hålla isär Borg och Strindbergs skärgård. Ett starkt intryck gjorde det hån som Strindberg låter Borg utgjuta över en tillsynes oskyldig flundra.

Intendent Borg är utsänd av staten för att med sina kunskaper bistå den lokala befolkningen i det tynande strömmingsfisket. Anseende sig själv stående i toppen av utvecklingskedjan hyser han ett milt förakt för alla lägre existensformer, vilka han i bästa fall betraktar som omedvetna hjälpare vars uppgift det är att bistå honom i hans egna högre strävanden. Borgs dom drabbar inte bara de obildade öborna utan omfattar även själva naturen. I inventeringen av det marina livet håller han vidräkning med evolutionens eftersläntrare:

“Tångskogen, som nyss skridit över gränsen från oorganiskt liv till organiskt, vajade för den kalla bottenströmmen, liknande nyss löpnad äggvita som lånat sin gestalt av havsskvalpet, erinrande om vattnets växtformer när det fryser på fönsterrutan, utbredde sig därnere i stora parker med gyllene löv, där havsbottnens innevånare släpade sig på sina bukar, sökte mörkret och kölden, döljande sin skam över att ha blivit efter på den långa vandringen mot solen och luften. Längst ner i leran vilar flundran till hälften nergrävd i dyn, lat, orörlig, utan uppfinningsförmåga att låta en simblåsa utveckla sig till lyftning, väntande in en lycklig slump som leder rovet förbi nosen, utan någon drift att tumma måfåt till sin fördel, och som av bara lättja vridit sig, sträckt sig så att ögonen av bekvämlighetsskäl kommit att stanna på högra sidan om det skruvade huvet.”

Flundrans brott består i att inte ha hängt med i utvecklingen. En modern läsare kan finna denna anklagelse något orättvis, men det här med att hänga med var, efter populariserandet av Darwins teorier, en stor sak i Strindbergs samtid. Evolutionen var en tävling och det gällde att ligga i framkant. Denna tanke förklarar delvis inställningen till flundran, men litterära konventioner har nog också en del med saken att skaffa. Strindberg verkade i en tradition av naturskildringar som ytterst gick tillbaka på fablerna och den antika naturvetenskapen, där djuren tillskrevs mänskliga egenskaper och intentioner. Räven var bakslug, vargen grym och en flundra kunde alltså vara lat.

Östergren beklagar att så få av dagens författare kan eller vågar närma sig naturen på samma oförvägna sätt som Strindberg. Jag är delvis benägen att hålla med, men undrar samtidigt vilka egenskaper samtiden skulle pådyvla djuren. Skulle de berömmas för sin klimatsmarta livsstil, eller kritiseras för bristande medialt underhållningsvärde? Tanken förskräcker, och jag ser i sådana fall hellre att författarna lämnar flundran i fred på havsbottnen.