Inlägg etiketterade med ‘Artur Lundkvist’

Veckans naturord:

03 februari 2011

vulkan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(Berg som utgör) genombrottsställe för våldsamma utstötningar av glödande massa, gaser o.d. från jordens inre. Kallades förr eldsprutande berg. På jordytan svalnar massan och blir till trögflytande lava, som så småningom stelnar.

I poesi används vulkaner ofta symboliskt, som i nedanstående dikt av Artur Lundkvist, ur samlingen Glöd från 1928. Den är också mycket typisk för den den nya poesin runt trettiotalets början, där sexualiteten tilläts ta plats:

Till -

Jag är en vulkan och du är den dunkla natt i vilken jag skall glöda.

Du skall vara som ett svalt djupt hav kring min klippiga strand.
Till mig skall du föra sällsamma ting och lägga dem vid min fot.
Du skall lyfta din barm mot min, smyga dig smeksamt intill mig och viska mig ord ur djupen.

Och när stormen kommer, när lidelserna griper oss, när våra djup röres -
då skall vi störta oss över varandra och vara fruktansvärda, famnas i jublande fröjd!

Jag är en vulkan och du är den dunkla natt i vilken jag skall glöda.

Det finns dock också de som skrivit om vulkaner i dess rent bokstavliga form, som Ulla Olin. Från 1989 och boken Inte nu men nu är hennes mer prosaiska och faktabaserade dikt med poetisk höjning i slutstrofen:

Längtan till Island

Att stå vid foten av Hekla och på nära håll se en vulkan i ett så arktiskt landskap! Se att den inte har gett upp sin vulkannatur, inte anpassat sig efter de nordliga breddgraderna.
När Hekla 1970 fick sitt femtonde kända utbrott, fördes askan norrut och stora skador åstadkoms på gräsväxten. Decimetertjock aska lade sig på det nya kraftverket.
Vid utbrottet år 1104 hade lava och aska begravt tio välmående gårdar, den mest kända av dem Stöng. Den frilades av nordiska arkeologer 1939.
Husen är restaurerade.
Varför?
De skulle ha lämnats i sitt förstörda skick. Så att man kunde fatta hettan i den hetta som inte låter sig svalkas av isvindar.

Skatan är fortfarande en kvinna

14 oktober 2010

Det finns en fin lyrikantologi som heter Fågelpoesi och är utgiven som nr 77 i Fib:s lyrikklubbs bibliotek år 1962. Redaktör var Bo Setterlind och den är vackert illustrerad med etsningar av Göran Brunius.
Här kan man läsa dikten “Skatan” av Artur Lundkvist som börjar så här:

“mitt blåsiga lynnes fågel,
flyger virvlande som en helikopter,
ett klot av vingar i vinden.
Skatan, den glada änkan, skrattande
trots sina oförsörjda barn, skrattande
åt stölder hon begått och stölder hon planerar.
[...]”

Ur “Skatan” av Artur Lundkvist

Knappt femtio år senare utkom en annan bok som inte alls vill kalla sig fågelpoesi. Den är skriven av poeten Joar Tiberg och heter Fåglar i förorten - med Finnskogen och södra Indien. Den har känsliga blyerts- eller är det kolteckningar av Jockum Nordström. Vi på biblioteket placerar den rimligen inte på lyrikhyllan utan bland Fåglarna under signum Ugg. Så här låter det när Joar Tiberg skriver om skatan:

tiberg“[...] Hon har stil, en lite vresig, privat bortvändhet,
invändhet. Och hon håller visst ihop i troget livslångt
äktenskap, skulle aldrig nedlåta sig att sitta på
krogen och jaga partner i vuxen ålder …
Mycket kulturbunden, hon håller sig till oss folk,
och ifrån oss, håller ett ordentligt avstånd, idkar
ingen klibbig intimitet som gräsänder och konditorisparvar.
Hon lever på sin sida. Även om man varit grannar i
decennier så inte känner man henne. Nej,
hon skitar inte ner sig med någon falsk folklighet.
Hon är skatan. [...]”

Ur “skatan” av Joar Tiberg

Inget nytt under solen. Skatan är fortfarande en kvinna. Kanske dyker det upp några manliga skator här, om jag hittar några. Jag begrundar detta och lyssnar på skatan på den förträffliga sidan P2-fågeln.

Drabbad av en dikt: Agadir 1961

13 maj 2010

Kari Ekman, anställd på Stadsbiblioteket, har blivit drabbad av en sextiotalsdikt till! Den här gången handlar det om Artur Lundkvists “Agadir”, och så här skriver Kari:

Har du varit i Agadir?
Nu är staden en modern turistort i Marocko längs en milslång vit sandstrand. Annat var det 1960 då författarparet Artur Lundkvist (1906-1991) och Maria Wine (1912-2003) besökte Agadir och upplevde den stora jordbävningen, som inträffade sent på kvällen den 29 februari 1960. Artur Lundkvist skrev senare en lång prosadikt om händelsen: Agadir: en dikt som utkom 1961.
Det är en dikt man kan drabbas av på flera sätt som nutida turist: man påminns om det gamla Agadir som försvunnit totalt, med undantag för det gamla fortet. Man ryser och känner sorg därför att eländet var totalt då, av en befolkning på 45000 dog 15000, och minst 12000 skadades.

Men dikten handlar också om livets bräcklighet. Den avslutas med raderna:

Agadir,
Förberedelse, påminnelse
om det som kanske väntar oss: den större förintelsen,
världen i ruiner, jorden ödelagd, endast dödens rök
som drar bort genom rymderna,
aldrig mer,
för alltid
Agadir.

Det är 50 år sedan Artur Lundkvist skrev om katastrofen i Agadir, och sedan dess har många naturkatastrofer inträffat. Men upplevelsen av hjälplöshet och utsatthet har inte förändrats, dikten är fortfarande aktuell – och kanske läser vi i dag orden ”världen i ruiner, jorden ödelagd” och får andra associationer: i dag har vi ord som miljöförstöring, global uppvärmning mm. Även Maria Wine skrev om jordbävningen. I boken Minnena vakar beskriver hon levande skräcken, mörkret och den långa, kalla natten på stranden i Agadir.

Veckans boktips

22 december 2009

01286921

30-tal. En antologi sammanställd av Artur Lundkvist
Artur Lundkvist har sammanställt och inleder själv denna rika antologi med bidrag från trettiotalets stora författare som till exempel Stina Aronson, Harald Beijer, Harry Martinson och Rudolf Värnlund. Han tecknar en bild av det händelserika trettiotalet ur både samhällelig och litterär synvinkel, och därefter följer utdrag ur sammanlagt 21 författares verk från trettiotalet. En bra introduktion och överblick över decenniet.
 

 
På marsch av Erik LindormPå marsch av Erik Lindorm
Erik Lindorm skrev poesi som var formfulländad ur ett traditionalistiskt perspektiv: det är utsökta rim och tänkvärda slutrader, ofta också humor, så att det står härliga till. Detta är hans sista diktsamling, och den rymmer dels skildringar av glädjen över vardagliga händelser och framför allt över att vara far, dels en passionshistoria i flera dikter. Men här finns också ett flertal Stockholmstablåer, något Lindorm var mycket skicklig på.

 

Människor kring en bro av Josef Kjellgren
En stor kollektivroman som rör sig kring byggandet av Västerbron i Stockholm och de människor som stod för det hårda arbetet. De bor i eländiga baracker med sina familjer, och när de inte arbetar ägnar de fritiden åt att berätta för varandra, och läsaren, om sina erfarenheter och livsöden. Här finns ingen romantik kring arbetet, det är kroppsarbete rätt och slätt, glädjen finns istället i samvaron och berättandet. Mellan kapiteln finns också utdrag ur en autentisk arbetsjournal från bygget.

Den nya poesin

20 oktober 2009

Stockholms stadsbibliotek, den 21/10 1933

Det blåser nya vindar i litteraturen! Det var inte länge sedan man som svensk poet bara kunde tänka sig att skriva om naturen, hembygden och jordlotten. Karlfeldt dominerade i Akademien, och von Heidenstam var fortfarande nationalskald, men de senaste åren har något börjat hända med poesin. Det startade med influenser från Europa, och kanske slog det igenom på allvar med Fem unga, den antologi där fem unga poeter vädrar morgonluft och prövar nya sätt att skriva och nya ämnen att skriva om.

5_unga

De unga poeterna heter Erik Asklund, Josef Kjellgren, Artur Lundkvist, Harry Martinson och Gustav Sandgren. Samlingen de gett ut innehåller dikt i former som knappast funnits i Sverige förut:  fri vers, surrealism och futurism. Och så handlar de om jazz, kroppsarbete och fabriksmiljöer! De som talar är inte längre människor från de fina villorna vid havet, här handlar det om erfarenheter från kolstybbshögar, hamnar och verkstäder:

Hamn –
Plats i världen,
Kaotisk, snabb, explosiv –
muskel
sammandragen i tungt arbete.
(Josef Kjellgren, “Hamn” ur Fem unga)

Det här är författare med en ny bakgrund - de kommer från arbetarmiljöer, eller från industri- och lantbruksproletariat. På alla fronter tar folket nu makten, precis som det socialdemokratiska arbetarpartiet regerar i riksdagen så kommer de nya författarna in på den litterära arenan och på Stadsbiblioteket.  

Läs mer om modernismen i svensk litteratur på stadsbibliotekets hemsida.

Nutida manifest och dåtida

09 september 2009

Så här i manifesttider kan det vara på sin plats att påminna om det som Maria Schottenius skrev i DN – att det bästa manifestet är en bra bok. Förändra litteraturen gör man bäst genom att skriva det nya, och det återstår alltså att se vilken litteratur som kommer ur de många manifest som nu cirkulerar i pressen.

För exempel på detta kan man se till historien: 1929 kom antologin 5 unga ut, av eftervärlden kallad manifest men till sin form fri dikt. Här finns inga tiopunktslistor över vad man vill att dikten ska vara, men däremot rena litterära försök att åstadkomma det. Det är fem unga män det handlar om, självlärda diktare med bakgrund i arbetarklass eller lantbruksproletariat som inspireras av modernismen och de sociala strömningarna i samhället. De vill frihet och brytna konventioner, eller som initiativtagaren Artur Lundkvist skriver: i skriften ska alla få ”fritt dansa och vråla mot solen och bära sig oanständigt åt”.

De fem männen skulle alla bli berömda författare, om än mer eller mindre: mest Harry Martinsson och nämnde Lundkvist, i mindre grad Erik Asklund, Josef Kjellgren och Gustav Sandberg. Men för dem alla blev antologin en uppmuntran i skapandet av den nya litteraturen, som är fri till sin form och som behandlar de mest jordnära företeelser som skörd och industriarbete såväl som det mest sinnliga: ruset i att vara levande och känna världen omkring sig. Här finns jazz och industrier, erotik och verktyg, skildringar av maskiner som får mig att tänka på Sigrid Hjerténs färgstarka, geometriska tavlor och poesi som närmar sig naturlyrik. Och här finns Martinssons prosalyriska “Klockbojen”, där en skildring av en ensam boj på havet växer till en skildring av det krig som pågick omkring henne och sedan åter stillnar, som en våg, som tidens gång:

Hon är bara en helt vanlig klockboj, förankrad i västra Zuiderzee. Mot en röd kvällshimmel liknar hon en jättestor rödlök av stål. Och hon bevakar en bank som sträcker sig nio sjömil åt nordost ut mot Friesiska öarna.
Ibland kan man höra henne skälla som en hund djupt inne i hällregnen. I höststormarna skakar hon sin kropp, som är kedjad till reveln, och ryter som en lejoninna.
En koltramp kränger förbi i rykande storm, och en kapten som röker Capstan Medium gör en pejlande handrörelse över kompasskivan: ostfriesiska reveln, klockboj numro 2.