Krister Sellman är biblioteksassistent på Stockholms stadsbibliotek. Här beskriver han sitt 60-tal.

Krister spelar fotboll, 1960-tal. Foto: Privat

Sextiotalet har ett rykte om sig att vara ett glädjens och frihetens decennium, åtminstone får jag för mig det när jag tänker på begreppet. Jag tänker på framtidstro, rockmusikens intåg, ekonomiskt välstånd, begynnande jämlikhet, Bognerjackor eller Afghanpälsar och studentrevolt.

Fast det är ju den person jag är nu som tänker så, för på sextiotalet var jag fortfarande ett barn och visste ingenting om sådana saker. Nä, när den här specifika händelsen som jag tänker berätta om inträffade, var jag sju år och hade precis börjat i första klass. Det var för övrigt något jag hade längtat efter i ett par år. Att få börja i skolan, alltså. Och så blev det världens lyckträff. Dels fick jag en fröken som jag älskade över allt annat, men framförallt fick jag börja i samma klass som Iréne Gustafsson.

Det var så här att vi bodde i ett av de första bostadsområden med jättehus som byggdes runt skiftet 50-60-tal, i det här fallet i Näsbydal i Täby. Det är åtta stycken 16-våningshus som står i en ring runt en gigantisk innergård med gräsytor, trädliknande buskar, gång- och cykelvägar, en asfalterad tennisbana och en gruslagd fotbollsplan. Här bodde en massa folk - varav många barnfamiljer, i dessa då nyproducerade HSB-lägenheter av allra modernaste snitt. Som dessutom inte kostade särskilt mycket i insats ens om man räknar om det till nuvarande penningvärde. Jag brukar tänka på Näsbydal som ett slags “miljonprogrammet-lyx”. Den som är intresserad av en arkitekturhistorisk skildring med personligt färgade upplevelser av dessa bostadsområden kan läsa Storstugan av Per Svensson.

I alla fall bodde jag på femtonde våningen i ett av dessa hus i detta jätteområde där jag aldrig behövde vara ensam om jag inte ville. Det var bara att gå ut i området så fanns det en massa ungar att laja med. Det var en härlig plats, en härlig tid och ett jättebra ställe att växa upp på. Men när jag i alla fall var ensam hemma i mitt rum (som jag delade med lillesyrran, urk), särskilt åren i samband med skolstarten, gillade jag att läsa och drömma om äventyr. Det fanns en seriell utgivning som hette Illustrerade klassiker som var fantastiska utgåvor med detaljerade bildrutor i färg, dialog och brödtext återgivet i förenklad form. Jag läste Skattkammarön av R.L. Stevenson, Greven av Monte Christo av A. Dumas, d.ä., Två städer av C. Dickens och En världsomsegling under havet av Jules Verne med flera. Det var hisnande berättelser som tog mig med in i en fantasivärld där ingenting stoppade mig. Ja, möjligen sömnen eller tankarna på Iréne Gustafsson i så fall.

Så småningom började jag bli mer och mer fascinerad av berättelser om Vilda Västern, vi hade en bok hemma som hette How the west was won med mest text, men även skissade bilder på hjältar som Buffalo Bill och Vilde Bill Hickok. I dessa berättelser framträdde också bilden av en annan typ av hjältar som mer och mer drog till sig mitt intresse, fast dom mest verkade vara med som en slags fond för dom riktiga hjältarna - nämligen indianerna. Cochise, Geronimo och Sitting Bull och deras nomadiserande stammar började utöva en magisk fascination på mig. Dels verkade dom vara hunsade och någon slags förlorare på förhand (jag har alltid gillat underdogs) men dom levde också så nära naturen. Det tilltalade verkligen mitt romantiska sinne med glittrande, porlande bäckar där dom fångade öring med händerna och rafflande, frustande buffeljakter där det verkligen var lite utmaning. För de hade ju inga skjutvapen. Sen bodde dom i tipis och indianmammorna lagade bröd på stenhällar med öppen eld och allihopa vara klädda i nåt som såg ut som mockadräkter. Sen hade dom kolsvart, blänkande hår som dom smyckade med olika fjäderskrudar. Sån ville jag också vara. Antagligen gick jag igång med ett systematiskt, utmattande tjat om att jag ville ha en inidiankostym (det är väl så barn gör) och till slut fick jag det. Som sagt, på sextiotalet var allt möjligt (det kolsvarta, glänsande håret fick jag vara utan för det fanns ju gränser även på sextiotalet). Jag var så stolt över min ljusbrungula dräkt i mockaimitation, hövdingafjäderskrud och tomahawk av plast. Jag var så stolt att jag nästan lyfte från marken och det var då jag fick min lysande idé - jag skulle imponera på Iréne Gustafsson.

Krister fiskar, 1960-tal. Foto: Privat

På den tiden var jag ganska impulsstyrd, det fanns liksom ingen tvekan eller några hinder när jag väl fått något i huvudet. Jag var tämligen oförvägen och faktum är att jag här och nu kan avslöja att jag faktiskt var naiv redan som liten! Så en dag traskade jag iväg över den gigantiska innergården till det hus där Iréne bodde. Det var ganska långt för en sjuåring men inte oöverkomligt! Och självklart var jag iklädd min oefterhärmeliga indiankostym. Min plan var helt enkelt att åka hiss upp till 8 trappor där familjen Gustafsson bodde och ringa på. Så då gjorde jag det. Detta kan ha varit mitt på dagen en vanlig vardag, men när jag var sju år var det inte så fasligt stor skillnad på skoldag och fritid. Jag tryckte alltså på den konformade, kolsvarta bakelitknappen, som jag precis nådde upp till, på den laminerade, brunspräckliga HSB-dörren och vips så öppnar Irénes mamma. “Nej, men heeeej Krister, va fiiin du är!” sa Irénes mamma på det där vänliga, inbjudande sättet hon alltid gjorde. Hon stod där med ett slags mjölvitt förkläde, med ett lugn och en trivsel som signalerade att hon var helt nöjd med sin situation. Det var ganska vanligt med såna mammor på sextiotalet (någon pappa såg jag aldrig till därhemma, men det var också ganska vanligt). Problemet för mig var bara att i mitt blickfång, en trekant som bildades mellan Irénes mammas vänstra arm och dörrposten hon lutade sig emot, stod Iréne en bit bakom och såg lika glad och upprymd ut som sin mamma. Och det verkade ju jättebra, men jag uppfattade också ett slags samförstånd mellan mor och dotter. Deras blickar och leenden hade en lite spefull och retsam underton och i denna stund rasade hela mitt projekt att imponera på Iréne Gustafsson. Men stolt som jag var lät jag mig inte nedslås och särskilt inte eftersom Irénes mamma nästan genast efter hälsningsrepliken frågade? “Vill du komma in och få nybakade kanelbullar med ett glas mjölk?”

Där försvann de sista resterna av all kvarvarande sårad stolthet, särskilt eftersom nybakade kanelbullar med mjölk var det näst bästa jag visste efter Iréne Gustafsson. Ja, nästan delad förstaplats faktiskt. Vi hade som vanligt en jättetrevlig stund hemma hos familjen Gustafsson och när jag traskade hem var jag ganska nöjd med dagen ändå. Iréne fanns nog i mina tankar åtminstone de tre första åren i skolan och är bara ett av alla ljusa minnen från denna tid utan särskilda sorger eller bedrövelser. Om du mot förmodan skulle läsa det här nu Iréne (vad du nu heter i efternamn), hoppas att du kan rikta en liten blick av samförstånd nu också - fast till mig den här gången.