Det känns lite fånigt att ge sig på en analys av en bok när man är medveten om att en bekant för tillfället arbetar med en avhandling av samma bok. Det är ungefär som att springa ett 100 meter långt lopp mot Usain Bolt. Oavsett hur man förbereder sig kommer man att ligga hopplöst efter. Men jag har tur. Redan på första sidan hittar jag flertalet fraser att citera. Sedan tror jag att boken handlar om industrialisering, att vårt samhälle går från orörd natur till fabriker, och vilka förändringar och motsättningar något sådant kan innebära, men den tolkningen lämnar jag öppen. Läs istället följande:
”Hägg, som knoppades och beredde sig till blomning, skymde en backsluttning ned till en bäck, som flöt med genomskinligt vatten över sin ljusa sandbädd. Den lockade harpolekaren att bada sig och sin gosse. Därefter uppbrott, ty man borde före natten hinna härbärget Talavid i backarne väster om Jönköping, ej långt från stadsporten.”
Ett ganska fantastiskt stycke som är hämtat från inledningen av Viktor Rydbergs bok Vapensmeden, som i detta fall ingår i den här samlingen.
Hör du till dem som tycker om att odla grönsaker, plocka nässlor och bär, och baka eget bröd? Då kommer du att ha kul med John Seymours bok 
Det märks att hon funderat över barnets roll i samhället och våra liv. Hon pratar bland annat om barnets förhållande till husdjur och att de på sätt och vis har en liknande roll i familjen, för de vuxna - de är utsatta, beroende och älskade. 
kvinnan och mannen i skogen. Samtalet vindlade vidare till Dag Hammarskjöld, P.O. Enqvist, Rousseau, Kerstin Ekman och Sara Lidman. I läsningarna skönjdes ett genomgående drag: mannen söker ensamhet eller manlig gemenskap i skogen, så långt från kvinnan som möjligt. Kvinnan i skogen söker, ja vadå, jo, en man. En annan spännande idé var skogsskildringarna som ett slags vittneslitteratur hos Kerstin Ekman och inte minst Sara Lidman. Här är romantiken utbytt mot en faktiskt skildring av vad som hänt, med naturen, arterna och människorna i skogen. Samtalet mynnar ut i frågan varför det inte skrivs naturlyrik idag, en stor och kanske för mångfacetterad fråga för att kunna svara på i korthet. Vad tror ni? Kanske är dagens författare “för miljömedvetna” för att kunna romantisera naturen. Eller med en mer genusteoretisk anstrykning, kanske har ingen längre tid att meditera över en vind i ett gräs. Jag tror att det finns fler svar och det ska jag fundera på under hösten. Läs Ninas inspirerande anteckningar från samtalet på 
