Det vidrigaste jag har läst någonsin är Silverfisken av Sofia Rapp Johansson. Den var så vidrig att jag inte klarade av att läsa ut den, men ändå gjorde det, med förhoppningen om att allting skulle ordna sig och bli bra. Det blev det inte. Boken var så hemsk att den framkallade illamående och kräk. När jag till slut läst ut boken var jag tvungen att göra mig av med den. Jag kunde inte förvara den hemma. Det gjorde ont att bara titta på omslaget. Jag klistrade igen sidorna och slängde boken i sopen. Jag vill aldrig mer se den igen. Ändå är det den bok som dyker upp i mitt huvud när jag ska blogga om förbjuden läsning. Kanske för att jag vill förbjuda världen att överhuvudtaget publicera hemskheter som dessa. Eller, hemskheter är en underdrift och jag finner inget ord som kan beskriva hur illa saker och ting är ställda i denna berättelse. Jag kan inte tillräckligt fula ord i detta sammanhang. För att slippa leta i mitt eget huvud och minnas berättelsens gång citerar jag vår bibliotekskatalog: ”En lyrisk monolog om ett litet barns upplevelser av en obegriplig och vidrig värld.”
Etiketter: Förbjuden läsning, Silverfisken, Sofia Rapp Johansson