Om naturen i debuten: 2

Det var ur munnarna... omslagFör några veckor sedan skrev jag om Elin Ruuths debut Fara vill ur ett naturperspektiv, och idag är det dags för Mirja Unges Det var ur munnarna orden kom. Denna debutbok är från 1998, och den skiljer sig på flera sätt från Fara vill. Huvudpersonen är även här en ung flicka, men hon är yngre, kanske tio eller elva år, medan Ruuths huvudperson är runt tjugo. Det är en roman som på ett egensinnigt språk berättar om ett år i Minnas liv. Framför allt skildras hennes familj med en pappa som får vredesutbrott, en mamma som får värja sig och en storasyster som tar avstånd. Här finns också en skola med tydligt maktspel mellan barnen och vänskapsrelationer där det gäller att välja rätt. Livet för Minna är en balansgång mellan det som man får och inte får prata om och de man får och inte får prata med.

I den här romanen har naturen en stor roll. Minna och hennes familj bor på landet, och därmed lever Minna nära naturen. Hon använder sig av skogen som en tillflyktsort, någonstans dit hon går med sina tankar när det blir för mycket. Bland annat har hon en speciell plats där hon berättar om olika svåra saker hon ställs inför för den påhittade vännen Sunna. Men naturen för Minna är också just väldigt naturlig, den är en ständig omgivning och ingenting hon behöver försöka begripa sig på utan något hon intuitivt förstår. Skillnaden är stor jämfört med huvudpersonen hos Elin Ruuth, som hade svårt att förhålla sig till och förstå naturen. Orsaken skulle kunna vara just vanan vid naturen som Minna har, men också det faktum att Minna är ett barn - de brukar oftare än vuxna ses som representanter för “det naturliga”.

Foto: Leif Hansen

Mirja Unge. Foto: Leif Hansen

Förhållandet till djur i boken är mångtydigt. Minna har en katt som skulle kunna ses som en symbol för henne själv och hennes ömtålighet - hennes syster hotar med att de nog inte kan behålla katten, hennes pappa blir arg och kastar ut den så att den håller sig borta i flera dar. Det blir Minnas uppgifta att skydda den och hon tar det på stort allvar. När det gäller andra djur - myror och insekter hon hittar i skogen - betraktar hon dem ofta mycket intresserat, ibland som för att ersätta det hon annars skulle behövt tänka på: jobbiga saker omkring henne. Men det händer också att hon dödar insekterna, liksom för att testa vad som händer. Det är inget ovanligt i sig att barn gör sånt, men att Mirja Unge väljer att ta med den typen av händelser är betydelsefullt. Dels är det ett sätt att visa små tings betydelse i ett barns vardag, men det blir också en gestaltning av saker som sker i den “stora” världen. När Minna sitter i ett älgtorn och dödar myror genom att klämma på dem med tummen, kopplas den händelsen till det hon just läst i sin storasysters dagbok som antyder ett övergrepp från pappans sida: 

Fast de var döda rörde sig känselspröten lite långsamt där på räcket.
Och det hade rört sig långsamt över täcket med febern den där dagen när Kristin inte var, och Johannes strök sagorna ut över febertäcket i boken med sammetsrosorna. Och Minna satt med det och Sunna i älgtornet och berättade, viskande berättade hon för det gick inte att hålla kvar inuti.
[---]
Johannes raka starka fingrar med färg i vecken vid lederna. Och myrorna var så stressade att de inte brydde sig om dem som satt fastklibbade i sin vita död på räcket och sakta rörde spröten. 

Naturen har alltså flera roller i den här boken. Dels beskrivs den hela tiden med fantastiska uttryck i takt med årstidernas skiftning: på vintern står granarna “svullna av snö”, stjärnorna klirrar och mörkret “står stumt”, på sommaren luktar det “solbränd jord”, solen “ligger blodig på trädtopparna” och “klösande granrötter” och “nässelandedräkt” lurar i skogen. Dels är den skådeplats för de små dramer som liknar de stora, den är en lekplats och en just naturlig plats att vara på. Men det finns också plats för förhöjda ögonblick, som när Minna precis i bokens inledning stöter på en älg. Hon är ute i skogen och ser älgspår i snön, och då ser hon den:

Det var något som blev alldeles stilla så, det var något som stod och vädrade och kändes, Minna såg upp och in mellan träden och rakt in i älgblicken kom hon. Kronan och huvudet hade den höjt och svartögonen glodde rätt in i Minnas och stilla var det, bara andetagen som stod där kring nosen och ångade och levde. Hon stod där och älgen blängde och ångade, och handen Minnas kallnade mot stammen, den stelnade och älgen stirrade. Fnös till gjorde den och vände huvudet och slet av en bit från slyn och så ställde den sig att glo igen och tugga på det där. [...]Långsamt tog Minna handen och stoppade tillbaka den i vanten, vände sig gjorde hon och pulsade iväg utanför spåren, och när hon såg bakåt stod älgen där och glodde och tuggade.

Etiketter: , , ,

En kommentar till “Om naturen i debuten: 2”

  1. [...] som har utlovats här: Mare Kandres debutbok I ett annat land från 1984. Den handlar, precis som tidigare omskrivna Det var ur munnarna orden kom, om en ung flickas upplevelse av sin omgivning och sig själv, men [...]

Svara på inlägget