Det går inte att lyssna på Helena Granström med ett öra. Hon är knivskarp och fyller upp hela tältet på Gröna Plattan med sin snabbhet, intelligens och formuleringsförmåga. Hon och Harald Hultqvist diskuterar bland annat stadsmiljön och hur den påverkar oss människor och får oss att anlägga ett nyttoperspektiv på tillvaron. Hon talar om staden som påfrestande men också om den sorg som kan drabba oss när vi kommer ut i naturen från stadslivet. Det är att frivilligt utsätta sig för smärta och man riskerar att känna frustration över sin oförmåga, eller i bästa fall ett slags nostalgi. Hon talar också om hur staden reducerar människor till deras yrkesmässiga funktioner och Harald undrar om vi då får svårt att se till exempel bibliotekarier som mer än bibliotekarier…
Det märks att hon funderat över barnets roll i samhället och våra liv. Hon pratar bland annat om barnets förhållande till husdjur och att de på sätt och vis har en liknande roll i familjen, för de vuxna - de är utsatta, beroende och älskade.
Helena Granström väger varje ord och vid påståendet att hon som författare ”beskriver” det hon ser blir hon verkligt förvånad: -Va, tycker du?!
Hon tycker att själva begreppet beskrivning är problematiskt och vill inte komma med några lösningsförslag på verkligheten.
Helena Granströms kommande bok heter Det barnsliga manifestet och det framgår att hon funderat mycket på barnet så det kommer nog att bli intressant läsning. Eller som Harald uttrycker det: man hittar alltid nya svindlande och deprimerande perspektiv i Helenas texter.
Etiketter: Helena Granström, Kulturfestivalen