En sida ur Bord av Öyvind Fahlström

Konkretismen både gör uppror mot modernismen och är en direkt följd av den. Modernistiska stilexperiment gick ofta ut på att leka med språket: man byggde egna ord och lät de redan existerande hamna på konstiga platser. Den konkretistiska poesin tar det hela ett steg längre och överger även ordens symbolik och betydelse - för dem tillåts språket vara enbart materia.

Det hela startar med Öyvind Fahlströms konkretistiska manifest som han publicerar i tidskriften odyssé år 1954, och kallar för “Hätila ragulpr på fåtskliaben” (ett citat ur Nalle Puh). Istället för att skriva dikter som syftade på något annat i sinnevärlden existerande så skulle de vara sig själv nog, och det centrala för poeten blev att arbeta med språket, att knåda och krama språkmaterian. Fahlström betonade också de rytmiska möjligheterna hos dikt, och i samlingen Bord (en sammandragning av orden “bokstäver” och “ord”) ingår uppläsningsanvisningar.

Fahlström och konkretisterna inspirerades av konst, ljud och musik, och Fahlström gav även ut en diktsamling som egentligen är ett spel, Minneslista (till “Dr. Schweitzers sista uppdrag”), där han också vill dra in läsaren i det poetiska hantverket. Varje person får en spelplan med ett antal meningar/dikter. Varje spelare har också ett antal lösa ord till sitt förfogande och spelet går ut på att man skapar nya dikter genom att placera sina ord på de andras spelplaner. Dock blir det inte särskilt begripligt eftersom orden man arbetar med är pluttsång, pluttlång, pluttsarong och pluttsalong.

Andra kända konkretister är Bengt Emil Johnson med samlingar som Hyllningarna, där dikterna också bildar visuella konstuttryck, Jarl Hammarberg med bland annat samlingen Ja ja ja ja ja ja ja ja och C. F. Reuterswärd, som framför allt var bildkonstnär men som också blev den som drev konkretismen allra längst i sin Prix Nobel som bara innehöll skiljetecken.

Konkretismen kan tyckas verklighetsfrånvänd, men det fanns också de som sysslade med politik även i denna typ av dikter. Åke Hodell gav bland annat ut Orderbuch, ett svart litet häfte som innehåller en lista med nummer, alla med bokstaven J efter, och sedan en notering på tyska som betecknar användningsområde. Det är en tänkt lista över vad man kan göra med de judar som avrättats i koncentrationsläger, och flera av numren avfärdas bara med ett “unbrauchbar” (oanvändbar). Hodells verk har med makt, ordning och språk att göra och är subtilt otäck. En annan av hans böcker är USS Pacific Ocean: a story about the worldpolice, en kollagebok där bild- och textfragment från reklam, propaganda och militära radiosignaler utgör en kommentar till USA:s tro på sig själv som världspolis och det godas förkämpe. Att läsa den är att befinna sig nära sextiotalets rädsla för det kommunistiska hotet, men också att känna igen sig i vår tids rädsla för terrorister. När Hodell låter sin text säga: “I would rather save people´s freedom than people´s life” är det inte utan att man känner igen sig.

Etiketter: Åke Hodell, Bengt Emil Johnson, Boktips, C. F. Reuterswärd, Jarl Hammarberg, Litteraturhistoria, Öyvind Fahlström, Sextiotal

Det här inlägget gjordes 05 april 2010 kl 00:00 och etiketteras som Okategoriserat. Du kan prenumerera på svar på inlägget genom RSS 2.0. Du kan svara, eller göra en trackback från din egen webbplats.