Igår var jag på bio och såg modedesignern Tom Fords långfilmsdebut, med samma namn som och baserad på boken En enda man av Christopher Isherwood (som också skrev Farväl till Berlin, förlagan till musikalen Cabaret). En enda man är, förutom att vara en bra film, en två timmar lång orgie i tidig sextiotalsdesign. 
Huvudpersonen George bor i ett fantastiskt hus av trä och glas, där allt är blankt och välordnat. Smakfulla mörka trädetaljer och stålblanka kylskåp utgör en bild av moderniteten men är också en symbol för ensamheten i en film som ytterst handlar om förlust och rädsla.
Christopher Isherwood (till vänster), tillsammans med W H Auden. Foto: Carl van Vechten
Georges bästa vän, den frånskilda Charlotte, bor också i ett överdådigt inrett hus där man passerar genom ett orangeri för att komma in till sällskapsrummet där en magnifik halvmåneformad soffa tronar i mitten. Charlottes frisyr är dessutom så fascinerande i sin tuperade storslagenhet att man inte kan titta på något annat när den är i bild. I bakgrunden när filmen för oss genom universitetskorridorer fulla av preppy unga män och kvinnor i svinrygg och markerad midja finns den dova föraningen om annalkande undergång i form av Kubakrisen och hotet från Ryssland. Det är paradiset vars perfekta yta gömmer tomhet, men också möjligheter. Även om mycket av modet och uttrycket fortfarande är stifft och femtiotalsmässigt så känner man att det börjar bubbla där under ytan. Och bland de välskräddade unga studenterna finns också redan nu en och annan som föregriper det sena sextiotalet, med kolsvart markerade ögon, utsläppt hår och kritisk blick.
Se filmen eller låna och läs boken. Följ länkarna ovan för att hitta den på vår hemsida. Och läs mer om 60-talets mode här.
Etiketter: Christopher Isherwood, Design, film, Sextiotal, Tom Ford