60-talet var en tid när barnlitteraturens betydelse och ställning ökade starkt i samhället. Biblioteksassistent Birgitta Lindberg berättar här om sin läsning av några av sextiotalets absoluta barnklassiker.

Jag läste Maria Gripes böcker om Hugo och Josefin för nästan femtio år sedan. Den starkaste bilden jag har kvar från den läsningen är när Josefin ska rymma hemifrån, innehållet i den lilla väskan som hon bär med sig, den kalla pannkaksbiten och en halv tub kaviar. (Jag kommer bäst ihåg alla böcker som handlar om mat, vad nu det beror på.) När jag nu år 2010 läser om böckerna känns de ganska sagoaktiga, men med en känsla av ett ideal som jag har burit med mig från 60-talet genom åren. Maria Gripe förmedlar önskan om godhet som ”en barnets sanna natur”.

Maria Gripe fick sitt genombrott som författare med boken Josefin som kom ut 1961. Josefin är ett rätt ensamt barn. Hon är sladdbarn i en prästfamilj på landet och lämnas ganska mycket åt sig själv och tar inte heller själv särskilt stor plats. I mellanrummet mellan Josefins värld och hennes föräldrars finns ett tomrum, som Josefin fyller med fantasier och rädslor i sina försök att förstå de vuxnas samtal och beteende. Josefin längtar efter att någon ska ha tid med henne. I boken gör hon ett rymningsförsök där hon träffar på en vuxen utanför familjen som tar sig an henne. Tant Lyra blir en låtsasmormor som uppmuntrar Josefin att berätta hur hemskt hon har det hemma, samtidigt som hon bjuder på saft och godis. Denna tillflyktsort visar sig vara ett dåligt val, gumman sprider Josefins prat vidare som skvaller.

I den första boken är Josefin i förskoleåldern, men i den andra boken Hugo och Josefin (1962) börjar hon skolan i byn. Josefin har svårt att komma in i gemenskapen. Hon är lite rädd av sig, snäll och utan behov av eller mod att hävda sig. Hon blir utsatt av skolans mobbare, tuffa Gunnel. Josefin ser med öppna ögon vad som händer henne och man får också i boken möta en Josefin som inte hela tiden vill vara snäll. Hon kan nästan njuta av hur Gunnel ser på henne med förakt. Hon skulle själv vilja kunna visa sådana starka, grymma känslor.

Efter ett tag kommer så Hugo till klassen och Josefin och han blir vänner. Hugo och Josefin, ett plus ett blir två. Josefins dröm om en vänskap blir verklighet, hennes utsatthet tar slut. Hugo är en självständig pojke som intresserar sig för naturen, allt från de små insekterna på marken till frågor om universum. Något som fascinerade mig som barn är bilden av hur Josefins första möte med Hugo är med Hugos nacke, det enda solbrända på honom, böjd ner i backen för att studera naturen, eller tälja något i trä.

Hugo blir respekterad av alla för den han är, hur olikt han än uppträder. Hugo verkar vara av det slag som tycker vissa saker är rätt och andra fel. Josefin behöver Hugo men varför väljer Hugo Josefin? Kanske för att Hugos natur är att dras till livet, förundras över det och beskydda det. I den meningen tycker jag att böckerna om Hugo och Josefin är en ljus barndomsskildring och de är också exempel på författaren Maria Gripes försvar för det udda barnet och barnets rätt att få vara den man är.

Maria Gripe skrev även en tredje bok om Hugo och Josefin, den hette Hugo och kom 1966. Innan dess, redan 1963, kom boken Pappa Pellerins dotter. Återigen beskriver Maria Gripe medkänsla och beskyddarinstinkt hos ett barn som lever utsatt. Pappa Pellerins dotter ”lopp-Loella”, ett öknamn för Loella , är den figur som jag minns helst av Maria Gripes 60-tal. Loella har svart långt hår och är “vild”. Det finns rymd omkring henne, styrka, äventyr och sorg. Hon bär en stor kofta och ett långt rött halsband. Loella bor ensam med sina småsyskon i ett litet torp i skogen. Hon är tvungen att kämpa för att de tre ska klara sig och ha det bra och hon lever i ett nära förhållande med och av naturen. Loella har också beskyddare, en klok kvinna som hjälper henne när det är som svårast och som samtidigt förstår hennes behov av att vilja bo i skogen, samt en fågelskrämma, ”Pappa Pellerin”.

Lopp-loella påminner oss om det annorlunda. Hon förekommer redan i en tidigare bok av Maria Gripe: De små röda. Den boken handlar om en familj med två barn, en pappa och mamma, en ”alldeles vanlig familj”. Just detta främmande hos Pappa Pellerins dotter Loella är det som fascinerar Mette, flickan i familjen.

Maria Gripe levde 1923-2007 och debuterade 1954 med barnboken I vår lilla stad. I berättelsen Glasblåsarens barn som kom ut 1964, började Maria Gripe att blanda realism och fantasi med övernaturliga inslag. Andra böcker av henne som utkom under sextiotalet var I klockornas tid (1965), Landet utanför (1967), Nattpappan (1968) och Glastunneln (1969). Hon fortsatte under ett fyrtiotal år att skriva många uppskattade böcker för barn och ungdom, som böckerna om Elvis, Agnes Cecilia och ”Skuggserien”. Hon har fått flera litterära priser. Maria Gripe var gift med konstnären Harald Gripe, som har illustrerat nästan alla hennes böcker.

Etiketter: barnböcker, Maria Gripe, Sextiotal

Det här inlägget gjordes 12 februari 2010 kl 13:32 och etiketteras som Okategoriserat. Du kan prenumerera på svar på inlägget genom RSS 2.0. Du kan svara, eller göra en trackback från din egen webbplats.