En författare som man kanske inte talar så mycket om idag, men som gjort avtryck i den svenska litteraturhistorien är Sandro Key-Åberg. Han var framförallt verksam som poet, men skrev även romaner och dramatik. Mest känd är han för sina ”prator”, som kom ut i mitten av 1960-talet.
På utflykt med makarna Lundin i början av 1960-talet, Sandro Key-Åberg i mitten. Foto: Privat
Namnet och författaren Sandro Key-Åberg blev för mig bekant genom berättelser om min morfar Bertil “Ludde” Lundin. Han och Sandro var vänner, och träffades varje sommar sextiotalet igenom. De lärde känna varandra sommaren 1959, när Sandro och hans fru Gudrun flyttade in huset Fridhem i Lönneberga. Paret Key-Åberg sökte en arbetsbostad för att kunna jobba koncentrerat; Sandro behövde en skrivarlya och Gudrun en konstateljé. När de hösten 1958 såg tidningsannonsen för det gamla skolhuset i ”naturskön trakt” – och som dessutom såldes billigt, slog de till. Ludde var snickare och bodde i grannbyn, och hjälpte konstnärsparet med renoveringen av det som förfallit på Fridhem under åren. Det tillbringades många timmar med hamrande, takläggande och målande, och under den tiden kom de att bli varandra nära genom delandet av historier och samtal om stort och smått i livet (och inte minst genom kompromissandet kring hur ett gammalt hus ska upprustas). Ibland åkte de på utflykt i Luddes gamla Volvo PV, runt om i nejden, med matsäckskorg och fällbara campingmöbler. I bygdeskildringen Fridhem Småland Sverige berättar Sandro om detta och om sina upplevelser och minnen av den småländska landsbygden och dess invånare.
Paret Key-Åberg blev snabbt hemmastadda Fridhemsbor. De ingick på ett självklart sätt i granngemenskapen, och umgicks flitigt med flera av byborna. Varje år när det började gå mot höst och det var dags att resa tillbaka till Stockholm, brukade de samla sina vänner till avskedsfest i det gamla skolhuset. I augusti 1964, strax innan utgivningen av diktsamlingen Livet en stor sak blev festligheterna på Fridhem omskrivna i lokaltidningen. I artikeln beskrevs Sandro och Gudrun med värme:
”De så rejäla och trevliga människor, inte ett dugg högfärdiga. Det händer att de tittar in där hemma och tar sig en kopp kaffe i köket själva. Sånt uppskattar vi här. Det är så roligt när de vistas i skolan och det blir liv och rörelse. Ödeställen finns det alltför många redan.”
Under julhelgen 2009 åker jag på den snömoddiga bygatan genom Lönneberga mot Fridhem. Var och vartannat hus står mörkt och öde, Fridhem likaså. Allteftersom åren gått har det liv som blomstrade i trakten förr dött ut, Sandro Key-Åberg finns inte heller längre kvar bland oss.
I vår lever han upp på Stockholms Stadsbibliotek – åtminstone genom litteraturen. Läs mer om Sandro Key-Åbergs författarskap på biblioteket.se
Etiketter: Fridhem, Sandro Key-Åberg, Sextiotal
Blev så glad när jag såg namnet Sandro Key-Åberg. Träffade Sandro en gång i Varberg när vi gjorde ett gemensamt caféprogram med dikter och sånger. Han var något stressad innan och en aning “kort”. (Tyckte han nog själv, jag var bara nervös) Efteråt kom han och ursäktade sig och tyckte att mina sånger var mycket bra. Det här var i slutet av 80-talet. Hans prator har jag använt i många sammanhang när jag arbetat med teater! De är fantastiska att använda som små sceniska mästerverk!