På Stadsbiblioteket söker vi just nu efter själsfränder. En själsfrände är en bok eller en författare som man känner sig besläktad med eller inspirerad av lite utöver det vanliga. Förra veckan var Bob Hansson på biblioteket och pratade om sin själsfrände Sture Dahlström, och han beskrev det som en uppenbarlese att läsa honom första gången: kan det vara på det här sättet? Kan man skriva så här? På våra trettiotalshyllor i biblioteket finns böcker från trettiotalet bredvid sina likar från idag, och vi blir jätteglada om ni som läser det här hör av er till oss och berättar om era själsfränder!

Författaren och dramatikern Pernilla Glaser har funnit ett själfrändskap mellan två av våra stora poeter, och hon beskriver det så här:

Det finns poeter som är här för att trösta oss med satser svävande som omöjliga såpbubblor ovan våra arma skallar. Det finns poeter som kan få en att se storheten i det lilla och hisnande dra efter andan inför Guds närvaro i träskedar och visthusbodar. Det finns lyriker som kan frambesvärja mörkrets krafter och få det att dansa likt nattliga slöjor kring våra frusna själar. Det finns de som blottlägger och de som dukar fram en festmåltid, frätande satiriker och våghalsiga utmanare och humorister som slår kullerbyttor över versmåtten.

Och så finns det superhjältarna. En och annan, liksom utvald av allas vår samlade nöd. Det är diktare med skimrande trikåer som slänger sig i de språkliga lianerna utan att så mycket som snegla ner mot avgrunden. Hela tiden färdas de tillräckligt nära det löjliga för att dikten ska skimra och vibrera av det personliga hjärtslagets värme och rytm. Ändå alltid räddad undan varje bismak av pekoral genom den vidöppna klarsynen och den kirurgiska precision genom vilken verkligheten fileas framför oss. Superhjältarna sjunger om alla och envar, unika som våra fingeravtryck och samtidigt alla i alla, speglande oss i varandra. Samtidigheten är just vad klockan är slagen i superhjältelyriken. Exakt nu och i evigheters evighet.

Tio år innan Johannes Anyuru föddes dog Gunnar Ekelöf. Men vad spelar det för roll? Hans dikt lever som en gungande klangbotten i snart sagt varje skrivande och tänkande människa. Gunnar Ekelöf som själv inte tyckte att så mycket mer än hans första diktsamling var något att hänga i julgranen trots att han var akademiledamot sina sista tio år.

I år augustnominerades Johannes Anyuru för sin Städerna inuti Hall:

Han vrider någons
huvud En polisbil står
uppe på berget, tom

Persienner av sår
öppnar sig i någons
ansikte

Är kniven
inuti mig

Rörelsen är tid
om den förflyttar något
från ett tillstånd
till ett annat

Gunnar Ekelöf hade ett ärende. Det var stort men absolut inte enkelt. Johannes Anyuru har ett ärende. Eller så är det någon som har ett ärende med honom. Och han diktar så att världen fylls av mening. Det småttiga och det överväldigande sammanlänkade i samma blodomlopp.

Gunnar Ekelöf var profetisk i sitt sätt att skriva och i sin trotsiga tro på människan. Johannes Anyuru besvärjer oss alla. I en dikt kallar han människan ”ett djur med många hjärtan”. Gunnar Ekelöf avslutar dikten Dedikation :”Då den tiden kommer en gång ska vi få kraft att leva varandras liv och rätt att leva vårt eget.”

Låt Ekelöfs tid komma.

Etiketter: Gunnar Ekelöf, Johannes Anyuru, Själsfrände

Det här inlägget gjordes 15 december 2009 kl 00:00 och etiketteras som Okategoriserat. Du kan prenumerera på svar på inlägget genom RSS 2.0. Du kan svara, eller göra en trackback från din egen webbplats.