22 augusti 2011 av Annika Hermele

Gamla bloggare får nytt hem

 

flyttlass

Foto: Stockholmskällan/Svenska Dagbladet, Ronninger, Herman

Vi är i flyttagen. Den här bloggen har vi skrivit på i några år och den har varit till glädje för oss och kanske en och annan läsare också.  Men nu har något hänt, vi ska flytta. Vi ska få nya grannar.
Men det beror inte på att vi tröttnat på att skriva texter om obskyr litteratur, skryta om våra evenemang på biblioteken eller göra undersökningar av ord som förmakspalm, fräsig eller skräckel. Det beror snarare på motsatsen. Vi vill göra mer, vi vill ha nya grannar! Det tematiska arbetet som den här bloggen varit en del i med 30-tal, 60-tal, Tillbaka till naturen och Förbjuden läsning som teman har växt till något nytt och större. Stockholms stadsbibliotek kommer nu att samarbeta med grannarna i Kulturförvaltningen, nämligen Stockholms stadsmuseum och Stockholmskällan. Tillsammans kommer vi under ett års tid att tillsammans driva projekt Hemmet. Vi kommer att samla in era berättelser om era hem och vi kommer att ordna evenemang, skriva om litteratur och mycket annat. 
Följ med och ta gärna kontakt med oss med idéer och tips. Välkomna till Hemmet!

10 juni 2011 av Emy Andersson

Mixed feelings

9129657725Det finns karaktärer och så finns det karaktärer som jag vill förbjuda. Häromdagen tog jag mod till mig och läste Människor helt utan betydelse på riktigt. Tidigare hade jag bara sagt att jag hade läst den. Låtsas lite grand. I boken får man följa en person som har det lite svårt med att tycka till så att det hörs. Han viskar mest sina krav inne i huvudet och har väldiga problem med att påverka sin omgivning. Är det hans eget fel, eller alla andra självupptagna jävlar? Att följa denna persons vandring genom ett varmt Stockholm är nästintill outhärdligt. Han får liksom inte till det. I mer än hundra sidor väntar han på att tjejen ska höra av sig, att någon ska erbjuda honom ett jobb som han inte vågar fråga efter och han är ständigt pank. Men för nervös för att inte bjuda folk han hatar på sin sista femtiolapp. För mig är det inte underhållande. Det är bara plågsamt. Jag blir så generad när jag läser och jag vill bara kliva in i historien och ruska om karaktären. Ge honom en röst, en handlingskraft och lite motbjudande ego. Tills jag slutar att ignorera det faktum att han är precis som mig ibland. Som vässar lönesamtalsargumenten hela blå linjen för att sedan säga ja tack och vara glad för att jag överhuvudtaget har ett jobb som jag får gå till. Nästa vecka återkommer jag med ett förbud mot sådana som Karlsson på taket, som jag kommer att läsa om och störa mig på för att sedan upptäcka att jag faktiskt är en sådan person som snor mina syskons glasspengar och lite för ofta kallar mig själv för världens bästa Andersson.

07 juni 2011 av Emy Andersson

Att förbjuda

Det vidrigaste jag har läst någonsin är Silverfisken av Sofia Rapp Johansson. Den var så vidrig att jag inte klarade av att läsa ut den, men ändå gjorde det, med förhoppningen om att allting skulle ordna sig och bli bra. Det blev det inte. Boken var så hemsk att den framkallade illamående och kräk. När jag till slut läst ut boken var jag tvungen att göra mig av med den. Jag kunde inte förvara den hemma. Det gjorde ont att bara titta på omslaget. Jag klistrade igen sidorna och slängde boken i sopen. Jag vill aldrig mer se den igen. Ändå är det den bok som dyker upp i mitt huvud när jag ska blogga om förbjuden läsning. Kanske för att jag vill förbjuda världen att överhuvudtaget publicera hemskheter som dessa. Eller, hemskheter är en underdrift och jag finner inget ord som kan beskriva hur illa saker och ting är ställda i denna berättelse. Jag kan inte tillräckligt fula ord i detta sammanhang. För att slippa leta i mitt eget huvud och minnas berättelsens gång citerar jag vår bibliotekskatalog: ”En lyrisk monolog om ett litet barns upplevelser av en obegriplig och vidrig värld.”

01 juni 2011 av Jan-Olov Nordh

Syndfullt fräsch Hawthorne

Efter att ha använt ett fult ord redan i rubriken på ett av mina föregående inlägg finns det behov av både späkning och besinning.

Bort med kroppsvarm sherry i murriga inackorderingsrum (se där, jag har redan hunnit måla upp bilden av ett kärleksnäste). Fram med en längtan efter något rent, vitt och oskuldsfullt! Kanske ett flickboksinternat skulle kunna vara det rätta? - Nej, vi får omedelbart fel associationer, mycket tack vare Stadsbibliotekets hetsande kampanj ”Förbjuden läsning”. Engelska lärosätens sovsalar bör undvikas. Där finns den sortens lärdom som vi nu försöker kringgå - åtminstone för ett ögonblick.

moglig

bokstavparkett1

Det kan hända att vi måste bort både i tid och rum för att finna Fräschhetens Nirvana. Kanske ett fortfarande persikofjunigt Amerika kan passa? Den Nya Världen kan väl inte vara helt fel. Det är ju så nytt, fint och ofördärvat. Som ett blankt parkettgolv i all oändlighet. Addera sedan med 1600-talet och vi stiger in i Nathaniel Hawthornes  The Scarlet Letter - Den eldröda bokstaven. Skuld och skam ända upp till våra näsvingar. För när inte oskulden finns får det duga med skam. Inte så fräscht kanske, men alla golv får ju sina repor. Även dom i New England. - Och nej, jag är inte sponsrad av något amerikanskt golvläggarsyndikat.

Romanen om Hester Prynne - Den eldröda bokstaven - utkom 1850 och handlingen utspelar sig i 1640-talets puritanska Amerika. Titeln syftar på det eldröda broderade A - A står för Adultress - Äktenskapsförbryterska - som Hester är tvungen att bära på sin klänning som straff för ett felsteg. Romanen får sin klimax när det uppdagas vem som varit hennes älskare.

Den har filmats ett tiotal gånger sedan 1908. Demi Moore och Robert Duvall suckade och stönade sig igenom en variant inspelad 1995. Den mest lyckade inspelningen (och ljudlösa om man räknar bort biografpianot) kanske ändå är den från 1926 med Lillian Gish - en av de största  stumfilmsstjärnorna - samt vår egen Lars Hanson. Den regisserades av ännu en svensk: Victor Sjöström.

gish1gish-hansonscarlet-1

Hawthorne är en både romantisk och realistisk särling med lätt gotiska drag. I nästan allt han skrivit ingår Skulden som ett ofrånkomligt nav. Att han själv växte upp i Salem och hade förfäder som varit anhängare av de fruktansvärda häxförföljelserna på 1600-talet blev en olöslig arvssynd som ständigt gav författarskapet en mörk men fruktsam näring.

Få författare har en så personlig ton och tilltal som Hawthorne.  Han berättar verkligen enbart för mig när jag läser honom. Det är som att sitta nära och framåtlutad över ett bord för att få ett förtroende. Att få höra det han inte har berättat för någon annan. Så intimt säker i sitt berättande är han! Samtidigt som han också kan ha en viss distans. Han bestämmer hur långt jag kommer in i historien. Och försöker jag skynda på texten genom att läsa fortare snubblar jag och tappar sammanhanget. Hans berättarröst kan ibland föra tankarna till Selma Lagerlöfs: här finns samma förtätning och identifikation tillsammans med läsaren. En röst som är helt unik och som fullt ut tror på kraften i det den berättar. En röst  som går in i läsaren. En röst som har oss i ledband.

Men om man en stund betraktar en del av de porträtt och fotografier som finns på Hawthorne infinner sig en känsla av att hela karln är en gåta. Kanske till och med en inte helt ofarlig sådan. En labyrint med ett otal dörrar. Om det är ont eller gott där bakom går inte riktigt att bestämma - man måste in för att kunna åtminstone ana. Han är som person en svårtydd mix av - ja, av vad? En handfull motsägelser som på något sätt får utlopp genom text. Och kanske ett uns ro och avlastning genom att kunna formulera sig.

 

Hawthorne Romantisksvartvitt3Hawthorne naturell

   Romantisk                              Gåtfull                                  Naturell

 

Att Hawthorne lär ha haft en mycket nära - hur intim är fortfarande omtvistat - vänskap med författarbrodern Herman Melville - ja,  han med Moby Dick - gör en dubbelt nyfiken på vad som finns bakom de stängda dörrarna. Kanske ett ombonat rum med kärleksfull hustru och en klocka som tickar alltför högt. Eller kanske ett kalt rum med säng, en lampa och Melville.

I vilket av rummen går det lättast att skriva? Och i vilket rum går det inte att skriva alls…

 room

 

25 maj 2011 av Annika Hermele

Boktips från förr och nu!

skriftenDet är spännande dagar med Långa Svansen. Imorgon har vi konferens i projektet för att berätta om vad vi gjort och hur vi arbetat. Det är lite samma känsla som inför en skolavslutning. Vi blickar tillbaka och framåt, vi är trötta och vi laddar för nya tag. En av mina fantastiska kollegor Alice Thorburn har varit redaktör för en samling texter från bloggen. Idag kom lådorna från tryckeriet! För form och illustration står bästa Amanda Bigrell. En försmak av resultatet ser du här. Vill du ha ett eget exemplar? Kom förbi biblioteket imorgon kväll. Då blir det själsfrändesamtal med Anneli Jordahl och Harald Hultqvist. Anneli har valt den finlandssvenska författaren Marianne Alopaeus. Hon är mest känd, även om känd kanske inte är rätta ordet, för debattboken Drabbad av Sverige som utkom 1983. Den beskrivs i Tomas Lidbecks De bortglömda författarnas bibliotek som “ett knytnävsslag rakt i moder Sveas veka liv.” Hon har gett ut fem romaner, bland annat Mörkrets kärna (1965). Den handlar om Miriam, en flicka från Helsingfors som reser till Paris. Titeln anspelar på Conrads Mörkrets hjärta men är även influerad av existentialismen och Simone de Beauvoir. Du kommer också att få höra Alice, mig och Patrik prata om böcker som fångat vårt intresse. Det blir 60-tal och 00-tal, poesi och prosa. Väl mött!

16 maj 2011 av Caroline Karlsson

Förbjudna känslor

Ett ämne som kanske inte direkt är tabu men nog så svårt att hantera är människors sorg och förlust. Sorg  kan vara väldigt intimt och väldigt blottande. Det kan handla om att drabbas av en sjukdom eller dödsfall men också av en skilsmässa. Att bli lämnad och inte längre vara älskad kan upplevas nog så skamfyllt och svårt. 

Det finns en uppsjö böcker som berör detta tillstånd, två exempel är romanerna Jag tror vi behöver prata faktiskt av Jon Jefferson Klingberg och Jag älskar dig inte av Christina Stielli. Dessa romaner skildrar uppbrott som leder till livskris, och känsloprocesserna som beskrivs fläker ut huvudpersonernas sårbarhet och smärta. Som läsare känns det plötsligt som om man kom lite för nära, det blir lite för jobbigt.  Dessa ledsna, sårade, förbannade, svikna, ensamma, desperata och orationella männsikor som dallrar av  förbjudna känslor och tankar.

Ur Jag älskar dig inte av Christina Stielli:Jag älskar dig inte

Jag vet att man inte kan säga så. Orden han kastar ut, som skär så lätt genom hjärtats mjuka, finner inget motstånd. De sprids i luften som finns i ett sovrum som är mättat av tidig vårsol. De splittras för ett ögonblick, sprider ut sig och letar sig genom ett helt enplanshus, byggt nyckelfärdigt med standardval av fönster och kök men med tillval för golvbeläggning i badrum. Orden äcklar sig och vågar studsa runt i ett vardagsrum där vi ska måla om tillsammans. Varje ord flinar åt mig för att jag inte begrep något. De åmar sig och skvätter framför mig, river allt itu när mina öron inte har en möjligt att stänga av.

Jag faller. Och han tar inte emot mig.

“Jag älskar dig inte längre.”

Ur Jag tror vi behöver prata faktiskt av Jon Jefferson Klingberg:Jag tror vi behover prata

Torsdag 14 juni

Står i hallen och tänker på barnen. Att jag på söndag åker ner med dem till min före detta svärmor och sedan inte kommer träffa dem förrän efter midsommar. Hur jag redan saknar dem något fruktansvärt. Om någon kunde rädda mig. Har någon någonsin räddats av kärlek?

Jag rör mig ut. Det duggregnar och är mulet. Jag ser hårdrock-Belinda vid hörnet men hon viker av in på tobaksaffären. Saker jag skulle vilja säga till min exfru snurrar på repeat i huvudet. Du dumpade mig. Jag kan inte bara acceptera det. När jag är på jobbet kommer tårarna. Jag tror att hon och jag skulle behöva prata. Jag skriver ett mejl till henne. Upprättar en kommunikationskanal.

13 maj 2011 av Emy Andersson

Blod

9170027870_dexterJag är besatt av en seriemördare. De senaste veckorna har jag ignorerat alla mina kompisar och skrotat samtliga fritidsintressen till förmån för en iskall och oerhört skicklig dödare. När jag arbetade i en liten bokhandel för länge sedan, säkert två år sedan nu, gick jag alltid runt och tittade snett på dessa dödar-böcker. Hafsiga omslag, låtsasblod och dammiga pappersmassor - då just dessa inte verkade utgöra något större intresse för allmänheten. Men så en kväll i maj, då jag i vanlig ordning stryker runt i min lokala videobutik, plockar jag på mig en box av ren tristess. Tyckte mig känna igen omslaget någonstans ifrån. Trodde att det kunde vara ett tillfälligt tidsfördriv. Det blev alltså någonting helt annat. Jag hade hittat Dexter-böckerna fast omgjorda till en riktigt vass tv-serie. Min uppmaning till alla som inte redan har upptäckt detta: Stäng av mobilen, ta ledigt en vecka och kolla på Dexter. Man kan ju förstås också läsa böckerna först, men det verkar i skrivande stund högst onödigt.

11 maj 2011 av Caroline Karlsson

Förbjudna ord:

Dagbok

 

 

 

 

 

                                                                                                                                                                                                                                                                                   En dagbok är (relativt) regelbundet förda anteckningar av en person, om vad som händer i ens liv och tanke. Dagboken kan innehålla allt från väderleksrapporter till en persons innersta hemligheter.

Dagböcker med jagets utveckling i centrum blev vanliga under renässansen och kunde ha religiös, intellektuell eller konstnärlig inriktning.

Många privata dagböcker har gjorts offentliga, och kan vara relevanta för den allmänna historieskrivningen.  Anne Franks, Axel von Fersen d.y. och Carl von Linnés dagböcker är sådana exempel.

10 maj 2011 av Caroline Karlsson

Tonårstabun?

Finns det några egentliga tabun i ungdomslitteraturen? Både ja och nej. Som bibliotekarie (och vuxen) vill man att unga människor ska kunna läsa om och närma sig såväl härliga och idylliska äventyr som obehagliga och mörka verkliga livsöden. Det är viktigt att presenteras för livets gråzoner och komplexitet, men man kan få göra det på tryggt avstånd. Genom en bok.

Tonårsboken ska rymma mycket, men inte för mycket. Ibland är gränsen mellan att varsamt leda till att vårdslöst kasta ut tonåringen i verkligheten svår. Och rädslan för att förleda en ung läsare stor (man har ju hört talas om den unge Werther).

Nuförtiden finns det dock ett flertal författare som inte räds att ta sig an de mest tabubelagda ämnen och situationer. Katarina von Bredow och Peter Pohl är två exempel.

Nu heter jag NirakDen sistnämnda gav upphov till en rejäl debatt när han 2007 gav ut ungdomsromanen Nu heter jag Nirak, en oblyg skildring av en snart fjortonårig flickas sexuella debut. En debut i form av ett pedofilt övergrepp, av mammans nya pojkvän. Boken fick stark kritik, och Pohl anklagades för att vara gubbsjuk. Gubbsjuk eller inte, det är en komplicerad berättelse med ett annorlunda berättarperspektiv som kan läsas på flera sätt (men som kanske inte bör sättas i händerna på vilken ung läsare som helst).

SyskonkärlekIncest är ett annat ämne som stör och berör. Katarina von Bredow utkom 1991 med romanen Syskonkärlek, där de tonåriga syskonen Ludvig och Amanda inleder en kärleksrelation:

När vi så småningom reste oss och började vandra hemåt, lade Ludvig armen om mina axlar.
-Var fan går gränsen, egentligen?! frågade han. När begår vi lagbrottet? Det kan väl inte vara brottsligt att krama sin syster? Är man en en brottsling om man får stånd av att krama henne för länge? Var övergår den oskyldiga pussen i den brottsliga kyssen? Eller är alltsammans helt lagligt ända tills man tränger in i henne? I så fall kan man ju ha ett alldeles lagligt, men otroligt erotiskt förhållande till sin syster!
-Fråga inte mig om allt det där! Jag visste inte ens att vi var brottslingar förrän Eva talade om det!
-Inte jag heller.
Hans blick svepte över parken. Människor satt på filtar och bänkar och gottade sig i solen.
-Ibland har jag lust att ge fan i dem. Att låta alla veta att jag älskar dig, och låta dem tycka vad de vill! Det kan väl för fan inte vara olagligt att bli kär?! Sen kan nån jävla åklagare stå där och försöka bevisa att vi har gått över gränsen, du och jag.

Båda romanerna är tacksamma samtalsböcker, dels för att de som sagt tar upp tabun men dels också för att de problematiserar kring frågan om det inte finns någon som upplever sig som ett offer, har då ett brott begåtts. En fråga som kanske i sig är tabu, och som kan leda in på vidare moraliska diskussioner och tankebanor.

Tips på fler ungdomsböcker om tabubelagda ämnen hittar på på biblioteket.se .

09 maj 2011 av Susi Holmgren

Lästips: FÅNGLYRIK

 Vad är det?

Jo, tack vare Barbro Printz - som sammanställt antologin “I statens blommiga nattlinne : dikter av fångar” -  kan vi ta del av lyrik, som skrivits av fångar ända från 1970-talet och fram till nutid. Lasse Strömstedt, Inge Ihsgren, Janne Bergquist är bara några av flera vars dikter här finns att läsa. Dikterna känns lika angelägna oavsett om de skrivits 1979 eller 2003. Dessa bör inte hemlighållas utan läsas fritt vilket nu är möjligt genom att Pockettidningen R i samband med sitt 40-årsjubileum gett ut antologin. 

En del f.d. fångar som t.ex. Lasse Strömstedt och Tony Rosendahl har genom åren blivit mycket välkända just genom sitt författarskap. Speciellt Lasse Strömstedt, som skrivit de populära böckerna Grundbulten och Lyftet samt den självbiografiska trilogin ”Gå i fängelse”, “I fängelse” och ”Sanningens minut”.

Välkomna den 24 maj kl. 18.00 då den välkände och populäre vissångaren Jan Hammarlund medverkar i stadsbibliotekets program “Fånglyrik”. Vem har inte lyssnat till eller nynnat på ”Jag vill leva i Europa”, “Dans på våra gator”, ”Dem som vi behöver” eller någon annan av alla hans välkända politiska och sociala visor. Birgitta Johnsson, Roland Eriksson, Marcus Jonsson och Barbro Printz läser egna och andras dikter ur lyriksamlingen “I statens blommiga nattlinne”.

Bokomslag samt foto på Jan Hammarlund (fotograf: Jeanette Andersson). Låna gärna ”Alla mina sånger” med Jan Hammarlunds alla egna sånger och visor. Kan också köpas direkt av författaren.

omslag_dikter1                           janne1_opt1