Vad betyder ett hem för den som inte har något? Under perioden 11 april till 10 juni gästbloggar Klaragårdens skrivargrupp här på bibliotekets Hemmetblogg. Följ deras funderingar och drömmar om hemmet. Läs mer
HEJ ALLA MINA 100 KATTER
Mitt hem är min borg. Det trodde jag ända fram till den dagen, då polisen och Länsstyrelsen knackade på. Mitt hem ser inte ut som någon visningslägenhet. Sådana tycker jag inte om. Jag skulle aldrig frivilligt måla väggarna i stockholmsvitt och dekorera med doftljus och skålar fyllda med gröna äpplen eller skålar med stenar eller något annat onyttigt. Inte heller tycker jag om den typiska förortslägenheten med skinnsoffor och rektangulära soffbord. Soffbordet har ofta en skiva av glas eller koppar. I motsats till visningslägenheterna går väggfärgerna mestadels i brunt och jag har till och med sett orangefärgade gardiner till detta.
En gång besökte jag ett föräldrapar som innehade ett rektangulärt soffbord med vassa hörn. Då deras 2-åring gjorde illa sig på bordskantenuppmanade föräldrarna den att slå på det dumma bordet. Dessa föräldrar hade antagligen tittat för mycket på amerikansk poltergeistfilm. Då 2-åringen greppar kaffemuggen för att slå det ondsinta bordet skriker föräldrarna att muggen kostar pengar. Den lilla 2-åringen är i dag 22 år och går omkring på Åhléns och vänder på föremål för att se vad de kostar.
De föremål jag innehar kommer ifrån grovsopen och har inga prislappar. Jag kallar dom heller inte värdeföremål. För mig är de bruksföremål som jag hoppas och tror på att de en dag ska komma till användning.
Mitt hem är inspirerat av de gamla grekerna. Jag är förtjust i rött, grönt, gult och blått. Vardagsrummet är gulmålat. Soffan är röd och soffbordet är runt. Mitt sovrum har blåa Laura Ashley tapeter. Gardinerna är blommiga i ett engelskt tyg. Möblerna vitmålade. Mellanhallen är målad röd med en liten gnutta av blått i. Färgen har jag blandat själv, för att den inte ska inge en känsla av bordell. Entréhallen har blommiga Laura Ashley tapeter, som jag älskar. Det ligger alltid saker framme så att man kan se att det pågår verksamhet, gärna en skapande sådan. Det kan vara en tidning med ett korsord, en uppslagen bok eller flera som jag påbörjat. Bredvid en kopp med lite kaffe i ligger räkningarna som jag tänkt betala så småningom. Några underbyxor tittar fram under soffan. Jag är inte typen som har samma underbyxor en hel vecka. Det är inte så att jag samlar på saker. Visserligen står det på en av mina kylskåpsmagneter ”Den som har flest prylar när den dör vinner”, men det är inte menat som ett skämt. Det är mer så att jag tar hand om saker. Alltid finns det någon som kan få glädje av ett litet ting. Det gäller bara att hitta den personen. Min uppfattning är den att varje ting kan bli besjälat, precis som med människor. Många ting som jag innnehar kan tyckas lite märkliga, bl.a. ett par kundvagnar. Min tanke är att när det blir drakfest ute på Gärdet, så kan jag använda dom till kaffe- och bullförsäljning.
Jag innehar massor av stolar. Dom har jag tänkt måla så småningom. Öppna en liten butik och sälja dom.
Jag är en mycket sparsam person och även en ekonomisk sådan. Varje midsommar är det extrapris på potatis. Då den kostar 50 öre per kilo, fyller jag en av mina garderober med den. Den räcker nästan 1 år, kanske inte riktigt. Efter 7 månader börjar den sakta men säkert återgå till att bli jord. Det kommer groddar ur nyckelhålet. Det luktar dessutom jordkällare så det känns angeläget att sanera garderoben. Den groddade potatisen planterar jag i blåa plastlådor från IKEA, men ett par kilo får återgå till jord. Då jag ändå är i städtagen ringer jag min yngsta son David och frågar om han vill komma över och tvätta min taklampa. Han lovar att komma påföljande dag.
Då jag, nästa dag, öppnade dörren kände jag inte igen David. Det tog ett tag innan jag insåg att det var Davids äldre bror Victor som stod där och att David stod skymd bakom. Victor sa att han hyrt en container och att nu skulle dom städa min lägenhet. Victor höll fram en stol och frågade om jag ville ha den. Han sa att jag fick välja stol. Allt gick så fort. jag märkte inte när böckerna med mina signerade nobelpristagare försvann eller Carl Malmsten stolarna. Jag kände bara lukten av ättiksprit och klorin. Efter ett antal timmars städning finns inte mina Laura Ashley tapeter längre. Min entréhall har blivit stockholmsvit.
För ett tag sedan fick jag en ny granne. Han var projektledare på ett stort byggföretag. Han rev ut lägenhetens alla väggar och golv för att bygga en helt ny lägenhet. Hans vattenledningsrör hade samröre med mina. När han stängde av sitt vatten blev också mitt avstängt. Det hände att jag blev utan vatten en vecka i sträck. Då fick jag tvätta av mig i tvättstugan när det fanns en ledig tid. Det dammade och dunkade från min granne i flera månader. När reparationen äntligen var utförd sa jag till min nya granne att det hade varit ytterst plågsamt med allt buller under en så lång tid och att jag hoppades på att han inte skulle klaga på mig åtminstone inte på en månad. Min nya granne log ett elakt leende. På dagen, en månad senare, säger min granne att det luktar katturin och undrar hur många katter jag har. Jag säger som det är, att jag har fyra katter. Du behöver bara en, säger min granne. Jag frågar min granne hur många barn han har. Han svarar att han har tre barn. Jag säger att han behöver bara ett. När katten Trasan satt i baljan och bajsade, knackade det på dörren. Det var min granne som informerade om att det luktade i farstun. Jag lovade att tömma baljan så fort som avföringen har lämnat kattens tarm. Det verkade som min granne tidvis uppehöll sig utanför min dörr. Jag fick för mig att han var så betagen av mig att han troligen stod bakom sin dörr och lyssnade då jag kom hem. Jag började ropa varje gång jag öppnade min dörr, ”hej, alla mina 30 katter, nej jag menar 29, Sara är ju död”.
En dag bankade det våldsamt på min dörr. Jag stod i duschen och jag antog att det var min granne, så jag skrek ”lugna ner dig”. Någon svarade ”det är polisen”. Det trodde jag givetvis inte på, eftersom det enda brott jag begått var att tjuvåka på tunnelbanan. ”Visa legitimation”, skrek jag. Någon hissade ner ett ID-kort på ett snöre genom brevlådan. Jag sa att det mycket väl kunde likna personen på andra sidan dörren, men att jag är inte den godtrogna typen. ID-kortsinnehavaren skrek: Vi bryter upp dörren om du inte öppnar”. Då blev jag fullständigt skräckslagen. Personen på andra sidan dörren undrade om jag hade någon katt. På tonfallet förstod jag att jag borde säga nej, vilket jag gjorde. Då kom en kvinnlig röst till brevlådan som informerade om att hon var från Länsstyrelsen. Jag bad om telefonnumret till Länsstyrelsen, vilket jag ringde. Där fick jag vet att en patrull var skickad till mig efter en inkommen anmälan. Jag öppnade då dörren. En myndighetsperson frågade om jag hade någon katt. Jag svarade givetvis nej. Då pekade en annan myndighetsperson på katten Trasan, så jag erkände att jag hade en katt, men då pekade en annan på katten Dolkan, så jag blev tvungen att erkänna honom också. Dom var många dom här myndighetspersonerna. Uppskattningsvis ett tiotal. En annan myndighetsperson pekade på katten Anna, som satt högst upp på bokhyllan samtidigt som ytterligare en fick syn på katten Sötnos. Jag insåg att jag var chanslös då jag med matt röst sa att dom kanske såg samma katt flera gånger. Polisen är en misstänksam yrkesgrupp. Dom tog fram blåa plastskydd ur sina fickor, som de trädde över sina skor. Det gjorde också gruppen från Länsstyrelsen, sedan genomsökte dom varenda vrå av min lägenhet. Dom mätte klorna på katterna. Vid vilken klolängd det sker en lagöverträdelse har jag fortfarande ingen aning om. Dom ville vet hur gamla katterna var. Jag sa som det var att samtliga katter var över 20 år. Dom frågade också om katterna fått mat. Jag sa att jag brukar ge dom ibland. Dom tyckte då att katten Anna var mager. Jag sa att dom fick gärna ta henne. Det ville dom inte. Tillräckligt länge har jag bott i det här landet, så jag vet att hade jag gråtit och sagt att jag älskar mina katter, hade dom tagit alla 4:a till avlivning. Nu har jag nya grannar, som inte visar mig minsta intresse, trots att när jag låst upp ytterdörren skriker ”hej alla mina 100 katter”.
MITT HEM
