Arkiv för ‘Klaragården bloggar’

VI HÖRS I STHLM – Klaragården bloggar

12 juni 2012

Klaragården bloggar

Vad betyder ett hem för den som inte har något? 

Under perioden 11 april till 12 juni har Klaragårdens skrivargrupp gästbloggat om Hemmet här på bibliotekets Hemmetblogg. Samtliga texter från bloggen kommer att publiceras på Stockholmskällan tillsammans med en ljudupptagning från Stadsbiblioteket den 10 maj då kvinnorna läste upp sina texter.

Klaragården drivs av Stockholms Stadsmission och vänder sig till kvinnor som lever i hemlöshet, med missbruk, är psykiskt sköra eller bara outhärdligt ensamma och hänvisade till ett liv i samhällets periferi. Klaragårdens skrivargrupp har varit igång i flera år under ledning av författaren Jan Henrik Swahn.

Projektet ”Vi hörs i Sthlm” har initierats av Stockholms stadsbibliotek och Stockholmskällan i samarbete med Stockholms Stadsmission, som en del av Stockholms stadsbiblioteks och Stockholmskällans tema Hemmet.

Tack Klaragården och Ingmarie, Ulla E, Sonja, Ulla R, Kristina, Josefine, Erna, Maria, Vanya, Cathy och Jan Henrik för fina texter och trevligt samarbete.

MariaHEMMET

Hemmet kan vara så mycket. Jag känner mig väldigt rik av alla berättelser jag hört från många spännande människor som har sina hem på miljoners olika sätt. Alla dessa berättelser får mitt liv att bli så mycket mera. Annorlunda och aldrig riktigt tråkigt. Mina egna händelser och situationer, blir med detta i bakgrunden, lättare att ta sig igenom – både svåra och ledsna perioder. Jag lär mig också att mitt eget hem duger som det är.

VI HÖRS I STHLM – Klaragården bloggar

10 juni 2012

Klaragården bloggarVad betyder ett hem för den som inte har något?

Under perioden 11 april till 10 juni gästbloggar Klaragårdens skrivargrupp här på bibliotekets Hemmetblogg. Följ deras funderingar och drömmar om hemmet. Läs mer

SonjaFASTKEDJAD

Jag känner mig fastkedjad vid en omöjlig situation: Jag kan varken bo eller leva – ändå är jag mer levande inuti och runt omkring i alla situationer som jag befinner mig, än nånsin tidigare! Hur kan det vara sååå? När – var – hur började eländet?

Jag arbetade på hemtjänst för att dryga ut pengarna samtidigt som jag studerade på komvux. Jag hade blivit uppmuntrad till att omskola mig av min personalläkare eftersom mitt arbete som förskollärare och föreståndarinna på daghem gjorde att jag ofta blev smittad av barnens virus – på hemtjänsten uppstod problem; eftersom det ofta fattades folk blev jag uppmanad att även ta andras jobb; så det kunde bli många städningar på raken – i stället för varvandet med att handla mat ena dan – umgås med den jag hjälpte 3:e dan och så vidare. Det slutade med att jag fick ryggskott och för att klara smärtan böjde jag knäna för ofta så de blev inflammerade. Resultatet blev en tvåårig sjukdomsperiod men längtan efter att få komma tillbaka till ett arbete och kamratskap gjorde att jag ringde upp socialförvaltningen som var min arbetsgivare och bad om nånting lättare att göra tills vidare. Jag var mycket välkommen och anmodades en plats på personaladministrativa avdelningen tills min rygg och mina knän skulle vara helt återställda. Kontorschefen ville lära upp mig eftersom jag var överkvalificerad och det stärkte mig ytterligare. Emellertid visade det sig finnas ett stort aber: många av personalen gick omkring överallt med tända cigarretter. Till och med i köket där vi åt vår lunch, men även bakom receptionen där vi hade våra möten med viktig information om vårt arbete. Jag och många av mina arbetskamrater var allergiska och vi kom överens om att begära ett särskilt rum för rökarna. Bland oss som arbetade i tre olika kontorsrum på källarplanet mådde några dåligt – även av att passera den lilla hallen som stank värre än flera soprum. Några hade fått tydliga symptom; röda prickar över hela kroppen, rinnande ögon med mera. Jag själv fick bihåleinflammation som jag inte haft på flera år. Klagomål hade framförts till cheferna i två år innan jag kom till arbetsplatsen men ingen åtgärd hade vidtagits. Däremot fick tre kvinnor avsked på grund av sin känslighet för rök. Det fick jag veta långt efteråt. Jag såg ett program på TV om ett radhusområde i Falun där alla blev sjuka med samma symptom som på vår arbetsplats. Jag skyndade mig att berätta om det och eftersom jag var utbildad och dessutom varit med i SFL (Svenska Facklärarförbundet) i många år så visste jag att en av oss måste skriva sitt namn hos skyddsombudet för att vi skulle få gehör för vår framställan:

1. Om ett särskilt rökrum.
2. Att golvet skulle brytas upp i den hall som vi måste gå igenom för att komma till våra arbetsrum!

Det visade sig att våra misstankar stämde. Då kom fyra chefer in på mitt arbetsrum och satte sig runt mitt skrivbord och sa:
- Efter semestern ska du inte tillbaka hit.
Min undran blev:
- Vart ska jag ta vägen då?
- Det är inte vårt problem men här ska du i alla fall inte vara!
En av cheferna tog in mig i enrum och fortsatte med hotelserna:
- Nu, förstår du, är det bara att du går!
- Men facket har sagt, började jag.
Min chef svarade aggressivt:
- Facket? Dom måste ha fått hjärnblödning. Här är det vi som bestämmer. Så nu är det bara att du går!
Högste chefen uttalade det avgörande hotet klart och tydligt:
- På den här arbetsplatsen röker vi, så det är bara att du går!
Samma chef såg till att jag blev vräkt från min bostad.

VI HÖRS I STHLM – Klaragården bloggar

05 juni 2012

Klaragården bloggarVad betyder ett hem för den som inte har något? Under perioden 11 april till 10 juni gästbloggar Klaragårdens skrivargrupp här på bibliotekets Hemmetblogg. Följ deras funderingar och drömmar om hemmet. Läs mer

Sonja

 

 

 

 

DIKT

Nånting blåser för vinden
är det mitt vett?
eller jobbar jag i mitt
anletes svett
utan att veta om det?
Kom till min räddning
ur mitt inre el.
dina yttre försök
kom till min räddning

 

MIN TRO

är att vi alla
är här
för att hjälpa
varandra.
Annars,
Kan vi dö ut –
som släkte på jorden
För att vi aldrig
tog varann på orden

 

OM

ingen ser mej
Vem? Är jag då?
Olycklig
går jag omkring
fast glad utanpå

 

VISA

mej vägen
Frågar jag gud
och gudinnan
Vara i stunden
klarar jag också´
men
Vem bryyyr sig ändå?

 

TILL MINNE AV EN UTFLYKT MED STADSMISSIONEN

Att bli målad på naglarna,
sittandes under
ett träd
å få välja färg själv
av en kvinna med tålamod
och värme i sin själ
Det vill jag gärna göra om!!
Händerna såg annorlunda
ut dom !

VI HÖR I STHLM – Klaragården bloggar

02 juni 2012

Klaragården bloggarVad betyder ett hem för den som inte har något? Under perioden 11 april till 10 juni gästbloggar Klaragårdens skrivargrupp här på bibliotekets Hemmetblogg. Följ deras funderingar och drömmar om hemmet. Läs mer

Ulla ETRE FÖNSTER

Mitt fönster i rummet där jag bor är just nu inramat av byggnadsställningar. Det är ju måttligt trevligt att skåda ett ansikte där när jag vaknar och försöker att studsa ut till badrummet i bara mässingen.

Att se ut genom fönstret i min gamla villa och se äppelblommorna är obeskrivligt.

Jag sitter här på Klaragården just nu och ser ut på Klara kyrkogård. I kastanjerna börjar blommorna att knoppas. Det är ett löfte om vår som återigen är på väg.

PARADISET

Det är att ta med kaffekoppen och gå ut och sitta en tidig morgon på trappan till 1500-talshuset. Se ut över vattnet, lyssna på fåglarna och se svalorna flyga in under takteglet med mat till de pipande små. Stillheten och blänket från vattnet ger ett underbart lugn. Det är nog så nära paradiset man kan komma.

VI HÖRS I STHLM – Klaragården bloggar

29 maj 2012

Klaragården bloggarVad betyder ett hem för den som inte har något? Under perioden 11 april till 10 juni gästbloggar Klaragårdens skrivargrupp här på bibliotekets Hemmetblogg. Följ deras funderingar och drömmar om hemmet. Läs mer

MariaMITT HEM 

Det är så skönt att komma hem till mitt trivsamma hem och gå ner i varv och hämta nya krafter till allt jag gör varje dag och kväll. Jag tänder ljus, det första jag gör, för att kunna koppla av. Jag äter oftast väldigt sena middagar, men oftast inte så mäktiga, det är i stort sett alltid otroligt gott, för jag älskar att laga mat. Mitt hem består av änglar och lite helgonuppsättningar och en drömfångare vid sängen, detta ger mej också inre ro. Mitt hem är ständigt möbelmässigt och annat i hemmet är under förändring.

VI HÖRS I STHLM – Klaragården bloggar

27 maj 2012

Klaragården bloggarVad betyder ett hem för den som inte har något? Under perioden 11 april till 10 juni gästbloggar Klaragårdens skrivargrupp här på bibliotekets Hemmetblogg. Följ deras funderingar och drömmar om hemmet. Läs mer

IngmarieDet är tjugofem år sedan jag var på semester, då var jag och min mamma i LLORET DE MARE. Sedan dess har jag traskat runt i Stockholm sommar som vinter. O vad jag längtade till lugn och ro utan skrämsel utan poliser utan förbipasserande idioter, utan tjuvar utan knäppa narkomaner, utan fulla stockholmare utan turister utan svartskallar utan rasister, efterhängsna torskar, utan väktare, utan lögnare, utan förvirring som andra skapar, utan vilseledning, utan anklagelser utan otrevligheter, utan iskalla nätter, utan rättigheter, utan sorg. Min kropp orkade inte längre, det var omöjligt att gå, och jag hade börjat få riktigt ont i hela kroppen. Jag kunde knappt lägga mig ner på dom nattöppna toaletterna, än mindre resa mej upp. Jag känner mej så sorgsen jag bara gråter över min mamma och pappa jag längtar så efter dem. Jag pratar med dem i min sorg om varför lämnade ni mej helt ensam. Mamma kom tillbaka. Jag är inte bara lite ledsen utan jag gråter och skakar, och det tycks aldrig gå över.

VI HÖRS I STHLM – Klaragården bloggar

22 maj 2012

Klaragården bloggarVad betyder ett hem för den som inte har något? Under perioden 11 april till 10 juni gästbloggar Klaragårdens skrivargrupp här på bibliotekets Hemmetblogg. Följ deras funderingar och drömmar om hemmet. Läs mer

Ulla EMIN BARNDOMS JUL I HEMMET

Jag minns en speciell jul. Den hade en speciell lyster. Dagen före julafton köpte vi julgran som vi fixade till i längd och bredd. Julgranen kläddes med härliga kulor, ljus och en fantastisk stjärna på toppen. Dofter från köket omslöt oss. Pepparkakor, glögg och härlig julmat. Lugnet omsluter oss. Bums i säng! Det var så svårt att sova. Det var ju spännande. Äntligen kom morgonen. Jag smög in till granen. Tomten hade ju varit där. Mängder med paket, stora och små. Klämde vägde och lyssnade. Men vad var det som lyste i hörnan? Det var ett fantastiskt dockskåp. Det är den gamla drömmen om ett hem.

VI HÖRS I STHLM – Klaragården bloggar

19 maj 2012

Klaragården bloggarVad betyder ett hem för den som inte har något? Under perioden 11 april till 10 juni gästbloggar Klaragårdens skrivargrupp här på bibliotekets Hemmetblogg. Följ deras funderingar och drömmar om hemmet. Läs mer

cATHYTRE KONSTIGA BOENDEN

Jag kommer ihåg när jag bodde i ett rum högt uppe på vinden i en åttarumslägenhet hos en hyrestant. Jag ville pröva på det ljuva livet i Stockholm. Jag var arton år och hade varit i Indien med mina föräldrar när jag var femton. Men Stockholm var något helt annorlunda. Nu var jag fri att göra vad jag ville. Jag hade slutat flickskolan och hittade rummet på annons. Tanten var rar så jag kunde komma hem två, tre på natten. Jag hade egen nyckel.

Jag hittade ett konditori vid Hötorget där jag fick plats. Jag fick mycket dricks och på kvällarna gick jag ut och dansade på Ambassadör. Där var det uppträdanden varje kväll, som Crazy Horse Show i Paris. Det var en härlig tid. Då bjöd männen på drinkar och mat. Jag satt med några andra flickor och väntade på att bli uppbjuden. Jag dansade flitigt ända till tolv på natten men när jag hade sovmorgon kunde jag komma hem så sent som klockan tre.

                                                        ***

Det andra boendet var i Indien. Jag var så lycklig, tänk att få åka till Indien! Vi hade läst om det i skolan. När vi kom fram till Indien visade det sig att vi skulle på Nagin Lake i Srinagar, på en husbåt. Vi hade fyra rum och ett kök där våran kock Subana lagade god mat till oss. Jag kommer ihåg en dag när jag tyckte det var så varmt att jag hoppade direkt från fönstret ut i vattnet. Det var härligt att simma i Nagin Lake. Jag såg båtar åka förbi. De skulle till de flytande trädgårdarna.

                                                         ***

Det tredje boendet var i Miami på ett motell. Jag åkte dit på charterresa på nittiotalet med min mamma. Vi hade ett dubbelrum med breda sängar och havet nedanför oss. På natten väcktes jag av att en man som var healer knackade på min dörr. Jag öppnade och han sa att en sjuk kvinna behövde min hjälp. ”Ett ögonblick”, sa jag och klädde på mig och sprang till rummet där kvinnan låg. Jag gjorde healing och hon tillfrisknade.

VI HÖRS I STHLM – Klaragården bloggar

18 maj 2012

Klaragården bloggarVad betyder ett hem för den som inte har något? Under perioden 11 april till 10 juni gästbloggar Klaragårdens skrivargrupp här på bibliotekets Hemmetblogg. Följ deras funderingar och drömmar om hemmet. Läs mer

Här kommer fortsättningen på Sonjas berättelse Vräkt från mitt hem.

SonjaKAMPEN FÖR ATT FÅ TILLBAKA MITT HEM

 När jag har packat färdigt minns jag inte hur jag kom därifrån. I tre månader får mitt hem vara kvar. Under den tiden skall jag, i mitt chockade tillstånd, själv hitta en ny bostad! Annars! Kastas och bränns mitt hem upp! Jag har bara det jag står och går i – jag skulle behöva en annan vinterjacka. Jag har inte ett öre – inga pengar alls – och står handfallen. Vet inte vad som händer mej. Varje gång jag behöver gå in i dessa träboxar där mitt hem förvaras kostar det 275 kronor. Därinne ligger mina kläder, de som jag tycker om, har valt att köpa och vill fortsätta använda. Nånting händer i mitt medvetna när jag skriver dessa rader.

Är det därför vi som blivit vräkta (6000 hushåll om året hela 90-talet) av orsaker som vi aldrig vräkte folk för tidigare. Vi hade ju världens bästa socialtjänstlag. Även alla miljonärer var välkomna till ”soc” om de hade gått i konkurs eller dylikt. Är det därför vi blir överösta med märkeskläder eller andra hands dito med eller mot vår vilja – för jag längtar ju efter mina egna – ingångna omtyckta – kära kläder, skor, handskar, mössor, hattar, jackor m.m m.m. Finns det ett dåligt samvete hos några – längst ner i botten i hjärtat – eller vill man bara skyla över vad som skett???  Någon måste väl ha undrat medans detta skedde – om det var rätt? Eller slutade man/kvinna tänka för att få ha sitt jobb kvar? Jag fortsatte att ringa tidningar och samhällsprogram i hopp om att någon skulle bryyy sig? Och fick till svar: ”Vi kan ingenting göra åt själva situationen. Vad vi kan göra, är att ringa socialen, å då händer det ibland att de förlänger tiden att få ha kvar hemmet inne hos flyttfirman X ett tag till”. Det är fööör smärtsamt att skriva om detta… Jag får tvärstopp i tanken, måste vänta i en dag innan jag fortsätter. Tack vare flera nätters sömn på raken och en förstående väninnas sällskap bredvid mig klarar jag av att fortsätta skrivandet.

Jag är utan någon egen plats att sova på. Det låter för hemskt och känns ännu värre!

Jag har inga pengar men en bra fysik så jag börjar promenera. Det är jag van vid och tycker om att göra ända sen jag bodde i Malmberget och Gällivare, två små samhällen i Norrland där jag kommer ifrån med 7 km emellan sig.  Jag hade släktingar på båda håll som jag kunde besöka, och jag längtar efter att studera naturen längs vägen.

Nu går jag mellan platsen där mitt hem låg – och förbi min mor – på väg in till stan och olika möten i föreningar, där jag kan äta, fika och umgås med andra. Jag har alltid känt mig som både en familje- och samhällsmedlem och det vill jag fortsätta att göra! Nu handlar det bara om att börja kämpa för sina qvinnskliga rättigheter igen, i en demokrati som Sverige är menad att vara, men börjar närma sig ett sken av. Den förändringen tillbaka till något äkta med pengarna på 2:a plats i stället för tvärtom kommer inte av sig självt. Det är vi alla som måste välja att tro på detta igen och igen och igen! Privat är politik å politik är privat fick jag lära mig i qvinnorörelsen som jag gick med i direkt efter att jag flyttat ner till Stockholm. Jag gick med i grupp 8 och skrev min 1:a artikel i Qvinnobulletinen om smärta, förlossning och 6 timmars arbetsdag.

70-talet – den bästa tiden i Sverige då solidaritetskänslan rådde mellan många. Både svenskar och invandrare och inom bådas egna grupper. Än en gång måste vi ta män- o qvinnskovärdet tillbaka på 1:a plats och pengarna på 2:a.

VI HÖRS I STHLM – Klaragården bloggar

15 maj 2012

Klaragården bloggarVad betyder ett hem för den som inte har något? Under perioden 11 april till 10 juni gästbloggar Klaragårdens skrivargrupp här på bibliotekets Hemmetblogg. Följ deras funderingar och drömmar om hemmet. Läs mer

Nedanstående text är skriven av Jan Henrik Swahn som är handledare för Klaragårdens skrivargrupp. Texten skrevs för programmet den 10/5 när Klaragårdens skrivargrupp läste upp sina texter i Rotundan på Stadsbiblioteket. 

Jan HenrikVÅRA HEM

Vi har alla olika hem. Även den som är hemlös har det. Vi har hemmet  
vi uppsöker i drömmen, hemmet vi fantiserar om och längtar efter,  
hemmet där vi växte upp och hemmet vi bor i idag, eller inte bor i.

Vi kan gå från koja till slott eller från slott till koja.  
Drömmen om ett bättre boende är väl kanske en av människans starkaste  
drömmar. Jag kan nämna en anekdot om den franske 1800-talsförfattaren  
Honoré de Balzac som längtade efter att få bo i egna fina salonger.  
En gång var drömmen nära att gå i uppfyllelse. Han hann till och med  
så långt som till att skriva med rödkrita på väggarna i de olika  
rummen vad han skulle ha för fina möbler eller tavlor där. Men så  
fick fordringsägarna vittring på honom igen och Balzac fick bo kvar i  
sin gamla våning.

Jag tänker också på en dröm som en vän berättade för mig. Ibland  
drömmer han att han hittar en hemlig dörr i sin lägenhet. Där på  
andra sidan finns ytterligare en lägenhet, full med möbler, tavlor  
och böcker. Ingen bor där. Han kan vistas där så mycket han vill. Jag  
vet inte om drömmen ger uttryck för andlig längtan eller om den har  
att göra med dagens stegrande behov hos många att bo stort och flott.  
Numera frågar ingen efter varifrån jag kommer. De frågar efter var  
jag bor.

Tidigare skulle man vara sin arbetsplats trogen och bo i samma  
lägenhet hela livet. I dag ska vi flytta runt i alla sammanhang. Byta  
jobb, byta upp oss, byta till oss, komma upp oss. Som om skillnaden  
mellan vårt sämsta och vårt bästa boende utgjorde ett mått på  
dramatiken i våra liv. Jag fick ett brev från en kvinna som berättade  
vitt och brett om den 24-rumsvilla i Saltsjöbaden där hon hade bott,  
tills hon blev utslängd av sin man. Nu bodde hon tydligen i en ruin i  
Grekland som hon annekterat. Jag blev mycket nyfiken på ruinen men om  
den stod inte ett ord. Den var tydligen mest med för att ge  
kontrastverkan.

I kväll ska ni få möta kvinnor från Klaragårdens skrivargrupp.  
Några av dem definierar sig genom de hem de haft en gång, andra genom  
de hem de anser sig ha rätt till och tror att de kommer att få en dag  
och ytterligare några genom de hem de faktiskt har, eller inte har, i  
dagsläget. Någon kojromantik lär ni inte få ta del av. Under våren  
har vi försökt skriva om ”hem” ur en rad olika aspekter. Tillsammans  
blir det en brokig samling texter och röster som borde få höras av  
många.