Vad betyder ett hem för den som inte har något? Under perioden 11 april till 10 juni gästbloggar Klaragårdens skrivargrupp här på bibliotekets Hemmetblogg. Följ deras funderingar och drömmar om hemmet. Läs mer
Här kommer fortsättningen på Sonjas berättelse Vräkt från mitt hem.
KAMPEN FÖR ATT FÅ TILLBAKA MITT HEM
När jag har packat färdigt minns jag inte hur jag kom därifrån. I tre månader får mitt hem vara kvar. Under den tiden skall jag, i mitt chockade tillstånd, själv hitta en ny bostad! Annars! Kastas och bränns mitt hem upp! Jag har bara det jag står och går i – jag skulle behöva en annan vinterjacka. Jag har inte ett öre – inga pengar alls – och står handfallen. Vet inte vad som händer mej. Varje gång jag behöver gå in i dessa träboxar där mitt hem förvaras kostar det 275 kronor. Därinne ligger mina kläder, de som jag tycker om, har valt att köpa och vill fortsätta använda. Nånting händer i mitt medvetna när jag skriver dessa rader.
Är det därför vi som blivit vräkta (6000 hushåll om året hela 90-talet) av orsaker som vi aldrig vräkte folk för tidigare. Vi hade ju världens bästa socialtjänstlag. Även alla miljonärer var välkomna till ”soc” om de hade gått i konkurs eller dylikt. Är det därför vi blir överösta med märkeskläder eller andra hands dito med eller mot vår vilja – för jag längtar ju efter mina egna – ingångna omtyckta – kära kläder, skor, handskar, mössor, hattar, jackor m.m m.m. Finns det ett dåligt samvete hos några – längst ner i botten i hjärtat – eller vill man bara skyla över vad som skett??? Någon måste väl ha undrat medans detta skedde – om det var rätt? Eller slutade man/kvinna tänka för att få ha sitt jobb kvar? Jag fortsatte att ringa tidningar och samhällsprogram i hopp om att någon skulle bryyy sig? Och fick till svar: ”Vi kan ingenting göra åt själva situationen. Vad vi kan göra, är att ringa socialen, å då händer det ibland att de förlänger tiden att få ha kvar hemmet inne hos flyttfirman X ett tag till”. Det är fööör smärtsamt att skriva om detta… Jag får tvärstopp i tanken, måste vänta i en dag innan jag fortsätter. Tack vare flera nätters sömn på raken och en förstående väninnas sällskap bredvid mig klarar jag av att fortsätta skrivandet.
Jag är utan någon egen plats att sova på. Det låter för hemskt och känns ännu värre!
Jag har inga pengar men en bra fysik så jag börjar promenera. Det är jag van vid och tycker om att göra ända sen jag bodde i Malmberget och Gällivare, två små samhällen i Norrland där jag kommer ifrån med 7 km emellan sig. Jag hade släktingar på båda håll som jag kunde besöka, och jag längtar efter att studera naturen längs vägen.
Nu går jag mellan platsen där mitt hem låg – och förbi min mor – på väg in till stan och olika möten i föreningar, där jag kan äta, fika och umgås med andra. Jag har alltid känt mig som både en familje- och samhällsmedlem och det vill jag fortsätta att göra! Nu handlar det bara om att börja kämpa för sina qvinnskliga rättigheter igen, i en demokrati som Sverige är menad att vara, men börjar närma sig ett sken av. Den förändringen tillbaka till något äkta med pengarna på 2:a plats i stället för tvärtom kommer inte av sig självt. Det är vi alla som måste välja att tro på detta igen och igen och igen! Privat är politik å politik är privat fick jag lära mig i qvinnorörelsen som jag gick med i direkt efter att jag flyttat ner till Stockholm. Jag gick med i grupp 8 och skrev min 1:a artikel i Qvinnobulletinen om smärta, förlossning och 6 timmars arbetsdag.
70-talet – den bästa tiden i Sverige då solidaritetskänslan rådde mellan många. Både svenskar och invandrare och inom bådas egna grupper. Än en gång måste vi ta män- o qvinnskovärdet tillbaka på 1:a plats och pengarna på 2:a.