VI HÖR I STHLM – Klaragården bloggar

Vad betyder ett hem för den som inte har något? Under perioden 11 april till 10 juni gästbloggar Klaragårdens skrivargrupp här på bibliotekets Hemmetblogg. Följ deras funderingar och drömmar om hemmet. Läs mer

 

VRÄKT FRÅN MITT HEM

Jag vaknar en morron (morgon) av ett konstigt ljud i brevlådan. Tittar på klockan – den är åtta. Jag går upp å ser en metallklo på insidan vrida upp låset i min dörr – jag fattar ingenting av vad som händer mig å står som förstenad, när 3 eller var det 5 män stövlar in i mitt hem. 

– Det var här nån skulle vräkas! säger den mest storvuxne och lägger sedan till: – Men var är socialen? Vi kommer från en knarkarkvart å där var det viktigt att socialen fanns med för att se att det gick rätt till! Här finns ingen, det måste vara nåt fel, men, vi måste göra vårt jobb ändå!

De går från rum till rum och röjer ut skåp och lådor – porslinet från köksskåpen med den vackra gröna färgen på dörrarna. Alla kära böcker från hyllorna längs väggar i vardagsrummet som skulle fylla ett bibliotek Jag står med hängande armar å kan ingenting göra – inte ens tänka. Men då! De närmar sig min klädkammare där jag så fint sorterat allt mitt skapande, bilder och texter i olika lådor och färger så att jag lätt kan hitta dem jag söker. Stora collage på skärmar som står ihopvikta mot väggarna. Jag skriker: Snälla! Snälla! Kan jag få ta hand om mitt skapande själv!!!  – Javisst! blir svaret. Du kan komma till lastkajen i morron, då får du ta sååå mycket papper å snören som du vill – men, vi måste ta med allt på bilarna idag! Nästa morron är det snöstorm men jag står där och väntar när männen bär in mina ”saker”. Allt från mitt hem. Det är fortfarande smärtsamt att skriva om detta. Det känns som det vore idag. Jag vill gråta igen som jag gjorde varje gång de första två åren när jag berättade om vad som hade hänt.

Tillbaka till lastkajen: Jag har min mors gamla avlagda pälsjacka på mig – så jag fryser inte men är helt tom inuti. En bild har fastnat på min näthinna; Det är den lille mannen som bär på en stor platt låda fylld av mina bilder. Snön yr omkring honom. Dååå – flyger en liten fyrkantig av dessa ner på den snöblöta marken – snabbt flyttar han kartongen över till en arm och höjer den som när en kypare bär en bricka fylld med glas – sen böjer han sig ner å får upp bilden. Vilken respekt Den mannen vill jag ge en ros!

Fortsättning följer: ”Kampen för att få tillbaka mitt hem!

Svara på inlägget