På översta bilden ser du våra glada vinnare: Hafsa, Michaella och Abshir.

Foto: Marie Johansen

Den värsta kvällen i mitt liv

Jag står på Rinkeby torg. Allt runt omkring mig är klottrat i svart färg. Hela torget är indränkt i mörkret. Allt är stilla, förfryst. Kylan har fryst allt – byggnaderna, människornas höga och livfulla röster, de temperamentsfulla rörelserna, varje steg, varje kvittrande och mitt hjärta. Det är känslolöst inom mig. Det känns ingenting. Kylan har rövat bort mina sinnen.

Något händer utan att man kan reagera. Det är som att en låga brutits ut. Något snabbt händer men som är ljudlöst. Aggressiva blickar stryper mitt hjärta. Det är dem….

En man kommer fram till mig. Hans ögon är överdränkta med blod. Hans kolsvarta hår framkallar lidande. Ansiktets konturer är så vassa att de sticker mig överallt. Hans händer är smutsiga av hans onda begär. Den smutsiga handen sträcker sig fram mot mig. Då börjar allt röra sig. Som att man tog fjärrkontrollen och stoppade den långa pausen. En massa skrikande borrar in sig i mina öron, bilarnas brummande. De gråa markplattorna blir övertäckta med oro, ångest. De färggranna byggnaderna målas om till lidande.

Och handen är fortfarande framsträckt. Men jag kan inte ge. Det är det sista jag har. Det enda jag kan hjälpa min familj med.

Jag springer därifrån. Även om mina känslor är frysta så springer jag. Mycket händer men jag kan inte känna något. Jag kan inte känna den våldsamma tröttheten som brukar ta beslag på mina ben när jag springer. Jag kan inte känna den höga pulsen som sprider sig i min kropp varje gång jag springer.

En dörr står framför mig, en grön dörr. Min hand tar tag i handtaget. Nu kommer mina känslor tillbaka. Kylan tränger sig in i mina lungor, gör andningen till en kamp. Kroppen svider som den aldrig gjort förut. Blodet som forsar genom kärlen är iskallt. Jag öppnar dörren och där ser jag…

Jag ser det jag brukar se varje dag. En vanlig bild. De gröna och vita kakelplattorna och trappan. Men det är något som inte stämmer in i bilden. På den vita väggen står det: Ge mig pengarna, annars…

Då hör jag något bakom mig…

Rinkebybibliotekets hemliga gångar

Jag fick för mig att låna några böcker från biblioteket eftersom jag hade läst klart de jag lånat den föregående dagen. På väg dit hörde jag ett rop men ignorerade det eftersom det säker var någon som ropat på någon annan som råkade ha samma namn som jag, tänkte jag självklart.

-          Sandra.. Sandra, ropade en ung kille som troligen var lika gammal som jag.

Jag vände mig om så fort jag hörde mitt namn ropas. Först förstod jag inte varför en person som jag inte kände kunde veta mitt namn och ropa efter mig om jag inte kände honom/henne i fråga från tidigare men i det här fallet verkade det vara en gammal bekant som heter Danny.

Danny och jag träffade varandra på en fest under sommaren hos en kompis. Efter festen träffades vi ett par gånger innan han var tvungen att flytta till Göteborg och här ser man honom igen i hembyn Rinkeby.

-          Long time no see, sa jag med min hackiga engelska accent.

-          Hahaha det kan man säga, sa Danny medan han försökte sudda bort flinet i ansiktet.

-          Så vart är du på väg? Frågade jag undrande.

-          Till biblioteket, själv då? Studsade han tillbaka.

-          Samma här, sa jag som om det var uppenbart.

Biblioteket var ödelagt och det var nästan inga människor där med tanke på att det var en lördagseftermiddag, tänkte jag och hoppades att jag sagt det där högt för den elaka bibliotekskärringen hade ögonen riktade mot mig. Vi satte oss ner så fort vi hade hittat den bästa lediga sittplatsen. Danny var sig ganska lik, inte förändrad på något. Han gillade t.o.m. samma gamla tråkiga saker och alla Star Warsfilmer han kollade på håller fortfarande i sig. Vissa förändras helt enkelt inte tänkte jag medan han berättade mer om sitt liv och annat.

-          Kom så ska jag visa dig något hemligt, sa Danny med hes röst.

-          Visst, hostade jag fram i försök om att vakna upp från mina innersta tankar.

Han ställde sig upp och tog tag i min arm och sa att det skulle vara en typ av överraskning och sa åt mig att blunda. Jag gjorde exakt som han sa och ställde mig vid hans sida. Plötsligt blev det dödstyst, tystare än vanligt och jag kände mig obekväm med tanke på att jag kunde höra hans hjärtslag. Bokstavligen så tyst var det. Med ens greppade jag tag extra hårt om honom för att vara säker att det inte var någon lös seriemördare som höll i mig just då.

-          Danny är du kvar där, sade jag tyst och hörde hur det ekade. Vad är det som

händer? Vart ville han leda mig någonstans? Medan jag försökte tänka ut om det hade ekat i vanliga fall när jag är i biblioteket eller om jag bara hade inbillat mig att det ekade, hördes det ett skrikigt ljud. Vem var det som skrek? Varför skrek personen? Kunde det vara någon demonliknande varelse som skrek? Man kan ju inte vara hundra på att det var en människa eller inte men i det här läget visste jag inte om det var någon av dem. I samma ögonblick som jag fick tanken att öppna ögonen sade Danny:

-          Du kan öppna ögonen nu, min kära.

Det första jag lade märke till var det kolossala och pampiga rummet, aldrig skulle jag få tanken om en så stor sal med välbärgade egendomar. Allt från ett akvarium med de sällsyntaste havsdjuren till de uråldriga skrifterna på hebreiska.

-          Danny… oh vad fin, fick jag fram i mina försök att få mina fingrar att sluta fingra på de fina skulpturerna av Pablo Picasso, Peter Paul Rubens o.s.v.

Jag undrade om inte allt detta tillhörde Danny. För det skulle kosta en hel del att betala om man nu tänkte köpa något från detta rum. Är Danny verkligen en son till en sån där stenrik, förmögen gubbjävel med sina dyra cigg hängande i mungipan och som tyvärr lider av Parkinsons medan han driver flera stora företag? Just när jag tänkt på den frågan svarade han något liknande med att hans farsa var en rik snubbe som äger stora företag utomlands (jag var ganska nära om min lilla uppfattning om honom). Han hade också sagt att han tänkte bli en arvtagare och skulle få all sin farsas egendomar och anledningen till det var att han var ensambarn och att han skulle få en stor förmögenhet så fort gubben dog. Han sa något om att han inte behövde få en hel utbildning för att driva hans fars flera företag som han tänkt göra någon gång i framtiden när han fått tillräckligt med tid att lyfta sin lata rumpa och arbeta som en vanlig människa istället för att få lättförtjänta pengar som hans far har fått slita sitt arsle av för att få ihop. Den sista delen är bara min uppfattning om hur snobbiga rikebarnsungar tror att världen cirkulerar kring dem själva. Vilket, i det här fallet, är sant så som Danny ryckte på axlarna när jag frågade honom om han inte skulle få en hel utbildning och driva ett eget företag som han själv startat och därför inte behöva stöd från farsgubben och på så sätt stå på egna ben och inte få det ekonomiska stödet bara för att man råkar vara född med silversked i munnen. Jag menar, vem vill få hjälp från sina föräldrar så fort man kommer till stå-på-dina-egna-ben-branschen.

-          Det här är bara en del av alla mina framtida egendomar, sa Danny när han såg mig kolla intensivt på de små skrifterna. Kom så skall jag visa dig en annan sal.

Han ryckte tag i min arm och ledde mig till en svart dörr med en gul varningstext på men det verkade som att han inte brydde sig om vad det stod på dörren utan öppnade den med kraftigt slag i handen. I samma ögonblick insåg jag att det fanns en enda väg att ta och det var en trappa som ledde ner flera våningar men jag kunde inte se hur många det var förrän vi var framme i källaren. När vi väl var framme öppnade han ytterligare en dörr och precis som det var letade sig en frän lukt in i mina näsborrar och jag kände hur stanken spred sig snabbt och illa kvickt till min hjärna som varnade om att jag hade tappat ett par hjärnceller. Det mörknade till och samma skrik som jag hade hört tidigare idag hördes från den högra sidan av källaren. Vem var det som skrek så frågade jag mig själv och undrade om personen råkade heta Danny.

Små steg hördes bakifrån, nej framifrån, eller var det från sidan det kom ifrån? Stegen blev allt kraftigare och kraftigare ju närmare de kom. En illaluktande, kall hand tog tag i min vänstra axel samtidigt som jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken.

-          Danny är det du, frågade jag korkat även om jag visste att det inte var han.

Inget svar

-          Vem är det? Skrek jag med rädslan i halsgropen.

Frågan hängde kvar i luften utan att bli besvarad.

-          Danny är du kvar där? Kan du tända det förbaskade ljuset innan jag ramlar omkull, sade jag med en ansträngd röst.

Vart kunde han ha tagit vägen? Hade han lämnat mig helt ensam på ett sådant här ställe. Vilken trevlig vän man har, tänkte jag högt.

Jag hade tappat mina glasögon när det hade mörknat till och ansträngde mig nu för att se utan dem, men tro mig – jag ser nada, är helt blind utan mina älsklingar och nu skulle de aldrig få återse mig om det inte nu sker ett under. Jag hukade mig ner för att leta efter mina glasögon. Mina små händer letade sig fram på golvet i strävan om att hitta mina glasögon. Jag kände något skinnaktigt, slätt och hårt på golvet och jag försökte dra i det men så småningom märkte jag att det var en människa, men jag kunde inte urskilja om det var en man eller om det var en kvinna. Men den personen räckte i alla fall fram ett par bekanta brillor som jag hade tappar bort och hjälpte mig upp från det kalla golvet. Vacklande återfick jag balansen och där stod jag och insåg att det inte hade varit Danny som varit räddaren i nöden utan en äldre man. Han var mörkhyad och hade röda ögon, ett fårat ansikte med stora ögon. Jag vände mig om och satte kurs mot det motsatta hållet i hopp om att han inte skulle säga något eller fråga något. Men snart lade jag märke till att jag inte rörde mig och insåg att mannen stoppade mig med hjälp av sin hand. Den läskige mannen släppte inte taget om mig och hotade mig om att han skulle utsätta mig för den plågsammaste död en människa någonsin lidit sin död på och ni skulle bara tänka er vad han menade med det. Han sade också vad han skulle göra med min kropp och vad han skulle göra när han var klar med den. Bryta benen på mig och han tänkte sälja mina inre organ och tjäna en massa på det. Och det värsta av allt var att han viskade om och om igen att ingen någonsin skulle få veta vart jag tagit vägen.

-          Danny kommer sätta stopp för dig din odrägliga, äckliga perversgubbe, spottade jag fram energiskt på honom.

Men han torkade bort spottet som kommit på hans ansikte och sade sedan:

-          Danny kommer inte att hjälpa dig. Danny hjälper mig förstår lilla du. Han ingår i vår lilla hemliga rörelse. Det går ut på att vi lurar hit små tjejer och använder deras kroppar för att tjäna in stora pengar. Dannys sätt att vara charmig har alltid smält in hos er dumma små tjejer, att ni inte vet bättre, jag menar allt var ju uppenbart hur han försvann och lämnade dig helt ensam.

Allt han sa kunde väl inte stämma? Jag menar, vilken sorts person drar slutsatser utav en hotande perversidiot som snackar skit om ens blivande pojkvän? Jag måste få ett tillfälle att träffa Danny igen och fråga om allt det här var sant. Nu kanske jag bara är löjlig men jag menar vad skulle ni gjort om ni satt fastbundna på en stol och hade tejp över munnen.

Den gamle mannen försvann. Men för vilken anledning tänkte jag? Aldrig skulle jag kunna ta mig härifrån sade jag till mig själv men innerst inne hade mitt hjärta ett hopp om att Danny skulle dyka upp… så småningom och ta mig tillbaka till verkligheten det här var ju rena mardrömmen, inte kunde detta vara verkligheten? Jag nöp mig själv för att verkligen se om det var en dröm eller inte. Nej, det här var ingen dröm som min tröga hjärna hade pysslat ihop för att skrämma slag på mig. Det här var inget annat än verkligheten. Jag öppnade ögonen och upptäckte att den personen som jag längtat efter stod och pratade med den läskige mannen.

-          Jag har nästan packat, du kan göra slut på henne, sade han menande med blicken fastfrusen.

Hur kunde han vara så grym? Jag som trott att han älskat mig, ja vad har jag egentligen att säga? Jag tror inte att jag har blivit lika förkrossad som jag var just då. Vad hade jag trott om honom? Att han var min självfrände och att han inte ville mig något illa? Snart skulle det betyda döden för mig. Inte nog med det, jag hade till och med sett döden i Dannys ögon men varför var jag så blind för? Fick jag verkligen ett så hårt slag av Amor? Ja, kärleken gör nog ont var det jag hann tänka när den skräckinjagande mannen kom fram till mig. Allt liksom mörknade till, mitt huvud kändes tryckt, ögonen kändes som bly och liksom brast ihop och aldrig skulle jag kunna återvända och få den kraft jag velar ha. Bara jag kunnat ändra något från tidigare skulle jag inte behövt vara här…

Eva Susso kommer för alltid vara en del av Rinkeby bibliotek. Men hon kommer liksom inte att “bo” här framöver, som hon har gjort det här läsåret.

Eva och bibliotekspersonalen skulle vilja veta lite vad ni har tyckt om att träffa henne och att ha tillgång till så många av hennes böcker.

1. Har du träffat henne på fritiden här i bibblan?
2. Har du varit här med klassen och deltagit i hennes skrivarverkstad?
3. Har du läst några av Evas böcker?
4. Berätta lite vad du har varit med om och vad du har gillat och vad du kanske inte gillat.

Du kan svara genom att kommentera det här blogginlägget. Det går också att fylla i ett pappersformulär på biblioteket och lägga i brevådan som finns i Eva Sussos bibliotek.

Tack för hjälpen!

Jag gillar att sitta ensam och jag gör det varje dag. Nu sitter jag ensam och tänker på nånting speciellt. Jag känner att den här platsen är som Stora gården eller skogen för att jag är ensam. Jag kan inte titta på andra folket här inne för att jag känner på nånting men jag kan inte veta vadå. Jag gillar att skriva om förbjuden krälek alla mina kompisar frågade mig varför men det är jättesvårt att säga det.

Jag ser fler stolar.

Jag känner att det är tyst och lugnt.

Jag såg en kvinna som prata i telefon.

Jag såg en man som har lång jacka och fin mössa.

Jag hör att någon tappat en penna på golvet.

Det är en lukt av böcker.

Jag ser fler böcker

Jag höra prat.

Det luktar böcker.

Jag känner att det är lugnt och skönt.

Jag såg en man och läsa en tidning.

Alla böcker står på rätt plats och alla kommer och låna en eller två böcker. Jag känner mig bra och trivs på bibliotek. Allt går bra idag. Människor sitter på data eller på bordet.

De pratar. Jag är ensam. De tittar på böckerna. Jag tittar på ensam. Jag gillar inte sitta ensam det är tråkigt för att jag kan ingenting. Men jag gillar göra i hemma ensam. Hemma det va roligt. Men ute jättemycket tråkigt. Vad gör de ser jag, vad pratar hör också jag men jag kan ingenting det inte roligt, du vet vad du ska göra men du kan ingenting. För att jag älskar mina kompisar de är roliga, vi gör allt med mina kompisar. Men de sitter också ensamma nu. Men jag vet inte de gillar sitta ensam eller inte men jag gillar inte.

Jag ser fler böcker.

Jag luktar en parfym.

Det kändes smutsigt.

Jag känner lugnt och skönt.

Jag ska smaka tuggummi och cocacola.

Jag ljuda en musik.

Jag såg en man som lyssnade på musik.

Jag sitter på bibliotek.

Jag såg mycket böcker.

Jag lyssnar ingenting,

Jag ser en pojke som sitter vid datorn.

Jag sitter på stolen!

Hörsel: många killar kommer och de pratar med varandra.

Syn: Jag ser många personer som jobbar i data och de läser tidning. Jag ser solen kommer in genom fönster.

Känns: Jag känner att det är lugnt och skönt i biblioteket.

Luktar: Det luktar lite parfym och lite luft.

Smaka: Jag smakar i penna. Det smakar som trä.

Leopard

1.       Man måste vara snabb.

2.      Och tycka om kött.

3.      Man måste tycka om att döda (vilket är mitt stora intresse).

4.      Man måste vara gullig (jag).

5.      Man måste vara bra på att smyga.

6.      Man måste vara stark.

7.      Äkta päls ska man ha (vilket är dyrt!).

8.     Tillhöra katt-familjen.

9.      Vassa stora starka tänder ska man ha.

10.  Bra hörsel.

11.   Man ska ha klor.

12.  Svart nos.

13.  Så nära en leopard du kan bli!

Kanin

1.       Hitta en liten sten.

2.      Hoppa fyra gånger framför stenen.

3.      Stenen studsar. Vifta med öronen för att stenen ska också få öron

4.      Lipa för att stenen ska få en tunga.

5.      Titta kontrollerat på stenen för att den ska få sin syn.

6.      Spring för att stenen ska få fötter och vinka med händerna så att stenen får händer.

7.      Blås på stenen och se ifall den ryser. Ryser den har den fått känslor. Rör på den och den får hud.

8.     Skär lite på fingret så att lite blod hamnar på huden och alla organ blir levande. Borsta tänderna och den får tänder.

9.      Ta upp den och värm den med händerna.

10.  Kasta den på golvet eller marken och det har blivit en kanin, som äter en morot!

Fågel

1.       Man måste få vingar.

2.      Man måste få mycket fjärdrar som täcker hela kroppen.

3.      Man måste bli mycket mindre.

4.      Varje vinter åker man till ett varmt ställe.

5.      Man måste ha en pipig röst.

6.      Man måste duscha i vatten utomhus (som är svårt).

7.      Man måste lära sig flyga.

8.     Man måste lära sig vara långt borta från sina föräldrar.

9.      Man måste ha fin röst så att man inte irriterar människor.

10.  Man måste vara vit och fin för att leva. Annars kan en varg äta upp dig.

11.   Och sist men inte minst måste man hitta mat varje dag och riskera dö (Jag pratar nu för alla vargar – ät inte fåglar eller kycklingar!).

Pippi

Jag är inte Pippi. Pippi är rödhårig och har en enorm styrka. Styrka är något alla vill ha däremot finns det delade meningar om vad styrka är för något. Något jag älskar är att sitta vid stranden och känna hur solens strålar smeker mina kinder. Kinder är praktiskt att ha för att där kan man bli pussad. Pussad – vilken känsla får man egentligen när man får en puss? En puss kan ge glädje, hopp och tröst. Tröst är något vi alla behöver med tanke på allt som händer i världen. Världen går under. Under bänken är det fullt med tuggummi. Tuggummi är ett problem i vår skola. Skola är ett sorts fängelse där man får kämpa för att överleva varje dag. Dag är det som ger oss glädje och harmoni. Harmoni är svårt att hitta i vår värld men det finns ställen där man kan få njuta av den känslan. Känslan av att höra ordet lov är obeskrivligt. Obeskrivlig är att något är svårt att beskriva. Beskriva skolan är som att beskriva ett svart hål.

Pumpa

Jag är ingen pumpa.

Pumpan är orange och gul.

Gula fläckar överallt.

Överallt är den orange, som en apelsin.

Apelsiner liknar på något sätt pumpor.

Pumpor är runda.

Runda som bollar.

Bollar är också runda men är ingen sak man kan äta.

Äta pumpor kan man göra självklart.

Självklart kan man använda pumpor under Halloween som en dräkt.

Dräkter av pumpor är jättefula.

Pumpor är fula och äckliga.

Äckliga är pumpor och liknar ägg.

Ägg är lila som pumpor.

Pumpor är röda och lila.

Sköldpadda

Jag är ingen sköldpadda. Sköldpaddor brukar vara gröna. Grön är naturen. Naturen är vacker. Vacker kan man kalla saker som man gillar. Gilla gör man eller kan man göra till alla. Alla gillar skolan, men det kan bli jobbigt. Jobbigt är svårt, och irriterande. Irriterande personer hatar jag. Jag gillar att åka på semester. Semester är mycket härligt, och extra bättre när det är sitt eget land man åker för semester. Semester ska man göra ofta tycker jag. Jag gillar många, men hatar de som irriterar mig. Mig, alltså jag, ska man inte jiddra med. Med kompisar kan man umgås bra. Bra är super för att super gillar alla. Alla hatar dåliga saker, men ibland kan man inte veta vad som är dåligt och vad som är bra. Bra kan aldrig räcka för en person, det kräver bättre ansvar. Ansvar måste man ta, men några är mycket ansvarslösa. Ansvarslös är inte något som är bra, det är dåligt. Dålig ska man inte vara!

En bok

Jag är inte en bok. Boken är papper jag är en människa. En människa kan inte vara papper. Papper kommer från träd. Träd finns det överallt. Överallt, ja speciellt i skog. Skogar är oftast gröna. Grönt är fint. Fint är bra. Bra att inte ha idioter runt omkring mig. Omkring sig finns det mycket böcker. Böcker skriver Eva. Eva är bra. Bra hej då.

Klubba

Jag är inte en klubba utan en björn som bor i ett hus. Ett stort hus som har många våningar. På varje våning finns en kiosk som säljer klubbor. Alla klubbor kostar aldrig mer än tusen ören, men jag vet inte hur.

Har du någonsin undrat hur man går till väga för att bli en katt? Eller en pingvin? Eller har du alltid haft en dröm att bli en flodhäst eller kanske ett lejon? Här nedanför får du veta vad du måste göra för att din dröm ska gå i uppfyllelse!

    Att bli en katt

1.       Gå till en veterinär.

2.      Chilla.

3.      Ta kemikalier.

4.      Du måste vara fin.

5.      Få päls.

6.      Ät fisk.

7.      Klös på saker.

8.     Jaga möss.

9.      Bli rädd för hundar.

10.  Krymp dig.

    Att bli en flodhäst

1.       Drick vatten från en flod.

2.      Pussa en häst.

3.      Klipp ditt hår så att det blir kort.

4.      Innan du sover vänd din pyjamas åt fel håll.

5.      Pussa mamma.

6.      Pussa pappa.

7.      Gå till en skog och ät gräs.

8.     Vänta 1 minut och 33 sekunder exakt.

9.      Åk till en ö och vänta några sekunder. Sen är det klart.

    Att bli en pingvin

1.       Man ska ha en arm.

2.      Ska simma i vattnet.

3.      Dricka vattnet.

4.      Duscha 3 gånger om dagen.

5.      Lyssna på musik.

6.      Chilla.

7.      Ha en liten hand och en stor hand.

     Att bli ett lejon

1.       Skaffa dig en bok om lejon.

2.      Läs den baklänges.

3.      Memorera allt.

4.      Köp dig en lejondräkt.

5.      Flytta till ett land där lejon trivs.

6.      Ät som ett lejon.

7.      Gå på alla fyra.

8.     När du låter som ett lejon och kan gå som ett lejon kan du sätta på dig lejondräkten.

9.      Sök upp ett lejongäng.

10.  Fråga om du får leka med dem.

11.   Om de svarar ja är du ett lejon.

12.  Hitta någon som du kan gifta dig med.

13.  Flytta tillbaka till Sverige.

14.  Sälj dig själv till TV4.