Silvermedalj

Med sin genomtänkta och underfundiga novell blev Hafsa andrapristagare i Eva Sussos novelltävling.

 

Rinkebybibliotekets hemliga gångar

 

Jag fick för mig att låna några böcker från biblioteket eftersom jag hade läst klart de jag lånat den föregående dagen. På väg dit hörde jag ett rop men ignorerade det eftersom det säker var någon som ropat på någon annan som råkade ha samma namn som jag, tänkte jag självklart.

-          Sandra.. Sandra, ropade en ung kille som troligen var lika gammal som jag.

Jag vände mig om så fort jag hörde mitt namn ropas. Först förstod jag inte varför en person som jag inte kände kunde veta mitt namn och ropa efter mig om jag inte kände honom/henne i fråga från tidigare men i det här fallet verkade det vara en gammal bekant som heter Danny.

 

Danny och jag träffade varandra på en fest under sommaren hos en kompis. Efter festen träffades vi ett par gånger innan han var tvungen att flytta till Göteborg och här ser man honom igen i hembyn Rinkeby.

-          Long time no see, sa jag med min hackiga engelska accent.

-          Hahaha det kan man säga, sa Danny medan han försökte sudda bort flinet i ansiktet.

-          Så vart är du på väg? Frågade jag undrande.

-          Till biblioteket, själv då? Studsade han tillbaka.

-          Samma här, sa jag som om det var uppenbart.

 

Biblioteket var ödelagt och det var nästan inga människor där med tanke på att det var en lördagseftermiddag, tänkte jag och hoppades att jag sagt det där högt för den elaka bibliotekskärringen hade ögonen riktade mot mig. Vi satte oss ner så fort vi hade hittat den bästa lediga sittplatsen. Danny var sig ganska lik, inte förändrad på något. Han gillade t.o.m. samma gamla tråkiga saker och alla Star Warsfilmer han kollade på håller fortfarande i sig. Vissa förändras helt enkelt inte tänkte jag medan han berättade mer om sitt liv och annat.

 

-          Kom så ska jag visa dig något hemligt, sa Danny med hes röst.

-          Visst, hostade jag fram i försök om att vakna upp från mina innersta tankar.

Han ställde sig upp och tog tag i min arm och sa att det skulle vara en typ av överraskning och sa åt mig att blunda. Jag gjorde exakt som han sa och ställde mig vid hans sida. Plötsligt blev det dödstyst, tystare än vanligt och jag kände mig obekväm med tanke på att jag kunde höra hans hjärtslag. Bokstavligen så tyst var det. Med ens greppade jag tag extra hårt om honom för att vara säker att det inte var någon lös seriemördare som höll i mig just då.

 

-          Danny är du kvar där, sade jag tyst och hörde hur det ekade. Vad är det som

händer? Vart ville han leda mig någonstans? Medan jag försökte tänka ut om det hade ekat i vanliga fall när jag är i biblioteket eller om jag bara hade inbillat mig att det ekade, hördes det ett skrikigt ljud. Vem var det som skrek? Varför skrek personen? Kunde det vara någon demonliknande varelse som skrek? Man kan ju inte vara hundra på att det var en människa eller inte men i det här läget visste jag inte om det var någon av dem. I samma ögonblick som jag fick tanken att öppna ögonen sade Danny:

-          Du kan öppna ögonen nu, min kära.

Det första jag lade märke till var det kolossala och pampiga rummet, aldrig skulle jag få tanken om en så stor sal med välbärgade egendomar. Allt från ett akvarium med de sällsyntaste havsdjuren till de uråldriga skrifterna på hebreiska.

-          Danny… oh vad fin, fick jag fram i mina försök att få mina fingrar att sluta fingra på de fina skulpturerna av Pablo Picasso, Peter Paul Rubens o.s.v.

 

Jag undrade om inte allt detta tillhörde Danny. För det skulle kosta en hel del att betala om man nu tänkte köpa något från detta rum. Är Danny verkligen en son till en sån där stenrik, förmögen gubbjävel med sina dyra cigg hängande i mungipan och som tyvärr lider av Parkinsons medan han driver flera stora företag? Just när jag tänkt på den frågan svarade han något liknande med att hans farsa var en rik snubbe som äger stora företag utomlands (jag var ganska nära om min lilla uppfattning om honom). Han hade också sagt att han tänkte bli en arvtagare och skulle få all sin farsas egendomar och anledningen till det var att han var ensambarn och att han skulle få en stor förmögenhet så fort gubben dog. Han sa något om att han inte behövde få en hel utbildning för att driva hans fars flera företag som han tänkt göra någon gång i framtiden när han fått tillräckligt med tid att lyfta sin lata rumpa och arbeta som en vanlig människa istället för att få lättförtjänta pengar som hans far har fått slita sitt arsle av för att få ihop. Den sista delen är bara min uppfattning om hur snobbiga rikebarnsungar tror att världen cirkulerar kring dem själva. Vilket, i det här fallet, är sant så som Danny ryckte på axlarna när jag frågade honom om han inte skulle få en hel utbildning och driva ett eget företag som han själv startat och därför inte behöva stöd från farsgubben och på så sätt stå på egna ben och inte få det ekonomiska stödet bara för att man råkar vara född med silversked i munnen. Jag menar, vem vill få hjälp från sina föräldrar så fort man kommer till stå-på-dina-egna-ben-branschen.

 

-          Det här är bara en del av alla mina framtida egendomar, sa Danny när han såg mig kolla intensivt på de små skrifterna. Kom så skall jag visa dig en annan sal.

Han ryckte tag i min arm och ledde mig till en svart dörr med en gul varningstext på men det verkade som att han inte brydde sig om vad det stod på dörren utan öppnade den med kraftigt slag i handen. I samma ögonblick insåg jag att det fanns en enda väg att ta och det var en trappa som ledde ner flera våningar men jag kunde inte se hur många det var förrän vi var framme i källaren. När vi väl var framme öppnade han ytterligare en dörr och precis som det var letade sig en frän lukt in i mina näsborrar och jag kände hur stanken spred sig snabbt och illa kvickt till min hjärna som varnade om att jag hade tappat ett par hjärnceller. Det mörknade till och samma skrik som jag hade hört tidigare idag hördes från den högra sidan av källaren. Vem var det som skrek så frågade jag mig själv och undrade om personen råkade heta Danny.

 

Små steg hördes bakifrån, nej framifrån, eller var det från sidan det kom ifrån? Stegen blev allt kraftigare och kraftigare ju närmare de kom. En illaluktande, kall hand tog tag i min vänstra axel samtidigt som jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken.

-          Danny är det du, frågade jag korkat även om jag visste att det inte var han.

Inget svar

-          Vem är det? Skrek jag med rädslan i halsgropen.

Frågan hängde kvar i luften utan att bli besvarad.

-          Danny är du kvar där? Kan du tända det förbaskade ljuset innan jag ramlar omkull, sade jag med en ansträngd röst.

Vart kunde han ha tagit vägen? Hade han lämnat mig helt ensam på ett sådant här ställe. Vilken trevlig vän man har, tänkte jag högt.

 

Jag hade tappat mina glasögon när det hade mörknat till och ansträngde mig nu för att se utan dem, men tro mig – jag ser nada, är helt blind utan mina älsklingar och nu skulle de aldrig få återse mig om det inte nu sker ett under. Jag hukade mig ner för att leta efter mina glasögon. Mina små händer letade sig fram på golvet i strävan om att hitta mina glasögon. Jag kände något skinnaktigt, slätt och hårt på golvet och jag försökte dra i det men så småningom märkte jag att det var en människa, men jag kunde inte urskilja om det var en man eller om det var en kvinna. Men den personen räckte i alla fall fram ett par bekanta brillor som jag hade tappar bort och hjälpte mig upp från det kalla golvet. Vacklande återfick jag balansen och där stod jag och insåg att det inte hade varit Danny som varit räddaren i nöden utan en äldre man. Han var mörkhyad och hade röda ögon, ett fårat ansikte med stora ögon. Jag vände mig om och satte kurs mot det motsatta hållet i hopp om att han inte skulle säga något eller fråga något. Men snart lade jag märke till att jag inte rörde mig och insåg att mannen stoppade mig med hjälp av sin hand. Den läskige mannen släppte inte taget om mig och hotade mig om att han skulle utsätta mig för den plågsammaste död en människa någonsin lidit sin död på och ni skulle bara tänka er vad han menade med det. Han sade också vad han skulle göra med min kropp och vad han skulle göra när han var klar med den. Bryta benen på mig och han tänkte sälja mina inre organ och tjäna en massa på det. Och det värsta av allt var att han viskade om och om igen att ingen någonsin skulle få veta vart jag tagit vägen.

 

-          Danny kommer sätta stopp för dig din odrägliga, äckliga perversgubbe, spottade jag fram energiskt på honom.

Men han torkade bort spottet som kommit på hans ansikte och sade sedan:

-          Danny kommer inte att hjälpa dig. Danny hjälper mig förstår lilla du. Han ingår i vår lilla hemliga rörelse. Det går ut på att vi lurar hit små tjejer och använder deras kroppar för att tjäna in stora pengar. Dannys sätt att vara charmig har alltid smält in hos er dumma små tjejer, att ni inte vet bättre, jag menar allt var ju uppenbart hur han försvann och lämnade dig helt ensam.

Allt han sa kunde väl inte stämma? Jag menar, vilken sorts person drar slutsatser utav en hotande perversidiot som snackar skit om ens blivande pojkvän? Jag måste få ett tillfälle att träffa Danny igen och fråga om allt det här var sant. Nu kanske jag bara är löjlig men jag menar vad skulle ni gjort om ni satt fastbundna på en stol och hade tejp över munnen.

 

Den gamle mannen försvann. Men för vilken anledning tänkte jag? Aldrig skulle jag kunna ta mig härifrån sade jag till mig själv men innerst inne hade mitt hjärta ett hopp om att Danny skulle dyka upp… så småningom och ta mig tillbaka till verkligheten det här var ju rena mardrömmen, inte kunde detta vara verkligheten? Jag nöp mig själv för att verkligen se om det var en dröm eller inte. Nej, det här var ingen dröm som min tröga hjärna hade pysslat ihop för att skrämma slag på mig. Det här var inget annat än verkligheten. Jag öppnade ögonen och upptäckte att den personen som jag längtat efter stod och pratade med den läskige mannen.

 

-          Jag har nästan packat, du kan göra slut på henne, sade han menande med blicken fastfrusen.

Hur kunde han vara så grym? Jag som trott att han älskat mig, ja vad har jag egentligen att säga? Jag tror inte att jag har blivit lika förkrossad som jag var just då. Vad hade jag trott om honom? Att han var min självfrände och att han inte ville mig något illa? Snart skulle det betyda döden för mig. Inte nog med det, jag hade till och med sett döden i Dannys ögon men varför var jag så blind för? Fick jag verkligen ett så hårt slag av Amor? Ja, kärleken gör nog ont var det jag hann tänka när den skräckinjagande mannen kom fram till mig. Allt liksom mörknade till, mitt huvud kändes tryckt, ögonen kändes som bly och liksom brast ihop och aldrig skulle jag kunna återvända och få den kraft jag velar ha. Bara jag kunnat ändra något från tidigare skulle jag inte behövt vara här…

 

 

 

 

Svara på inlägget